Debatten om skuldkrisen har medfört att insikten väckts
om att u-ländernas skulder inte kan betalas och att
strukturanpassningsprogrammen inte har haft den effekt
som avsågs och därmed inte har varit lyckade. Skulderna
har bara ökat trots omförhandlingar. Omförhandlingarna
har blivit en ganska meningslös karusell. För skuldländerna
har de blivit en tung administrativ börda, som sysselsätter
var tredje ekonom i Afrika. Nu måste man ge dessa länder
administrativt bistånd så att skuldförhandlingar är möjliga
att föra.
U-ländernas skulder är nu uppe i totalt 1.341 miljarder
dollar. Kapital fortsätter att strömma från syd till nord. Det
finansiella nettoutflödet från u-länderna uppgick 1989 till
51,6 miljarder dollar. Barnen fortsätter att drabbas oerhört
av skuldkriget, ett oräkneligt antal dör varje dag eftersom
inte ens de mest elementära behoven, såsom det dagliga
näringsintaget, kan klaras.
Krisen vid Persiska viken har ytterligare förvärrat u-
ländernas situation. Detta till följd av höga oljepriser och
förlorade inkomster från gästarbetare. Kriget kommer --
om det inte blir mycket kort -- att ruinera åtskilliga u-länder.
Världsbanken räknade i oktober med att om oljepriset
stabiliseras på 29 dollar per fat världshandeln skulle krympa
med 1%, de icke-oljeexporterande u-ländernas bytesvillkor
försämras med 12% och räntorna stiga med 1--2%.
Nu måste skuldkriget mot de fattiga länderna stoppas.
Den rika världen måste tvingas att ta sitt ansvar. Sverige bör
göra gemensam sak med andra progressiva länder och bilda
ett block, för att lösa skuldkrisen. Regeringen bör ta ett
initiativ i FN till en internationell konferens/alternativt ett
toppmöte om u-ländernas skulder.
Sverige måste verka för ett omedelbart moratorium följt
av en allmän avskrivning av u-ländernas skulder.
Ansvaret för skulderna måste bäras av dem som är reellt
ansvariga. Bankerna, som under 70-talet ''sålde'' lån till
företag och stater utan att pröva deras likviditet, bör få stå
sitt eget kast. De europeiska bankerna har för övrigt redan
garderat sig mot förluster på u-landsskulder, brittiska och
västtyska banker till 70--80%, belgiska, franska, holländska
och schweiziska banker till ca 50%.
Ett organ måste skapas, som skall ges befogenhet att
pröva skuldernas legitimitet. Det är omänskligt att de som
lyckats störta sina tyranner nu p.g.a. diktatorernas
efterlämnade skulder hindras att bygga upp demokrati.
Rent orimligt var IMF:s krav på sandinistregeringen, att
den skulle återbetala Somozas lån, vilka direkt överförts till
dennes bankkonto utomlands utan att beloppen ens
passerat via någon bank i Nicaragua.
Växelkurserna måste stabiliseras och räntorna sänkas.
Marknaderna måste öppnas för u-landsprodukter.
Bytesförhållandena måste ändras till u-ländernas fördel.
Sedan 1980 har råvarupriserna sjunkit med ca 40% i
förhållande till i-ländernas produkter.
Sveriges uppträdande i skuldhanteringen ska utgå från
de biståndspolitiska målen. Därför ska Sverige inte delta i
IMF:s strukturanpassningsprogram. Sverige ska
omedelbart dra sig ur arbetet med IMF:s
strukturanpassning i Afrika. IMF har inte någon anledning
att utföra dessa strukturanpassningsprogram i Afrika.
Svenskt bistånd ska ges oavsett om mottagarländerna
träffar överenskommelser med IMF eller ej.
Exportkreditnämndens politik när det gäller
kreditgivning till u-länder måste granskas. Den måste
bringas i samklang med de biståndspolitiska målen. Inga
exportkrediter ska lämnas till köp av vapen. I Parisklubben
bör Sverige representeras av en myndighet med stor u-
landskunskap och inte representeras av
Exportkreditnämnden, exempelvis någon myndighet som
lyder under Utrikesdepartementet.
Det behövs en övergripande skuldstrategi. Regeringen
bör tillsätta en arbetsgrupp, som skall utarbeta förslag till
en sådan strategi, som skall omfatta bistånds-, låne- och
handelspolitik.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär att Sverige skall ta
initiativ i FN till en internationell konferens om u-ländernas
skulder,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad som i motionen anförts om att Sverige bör verka för ett
omedelbart moratorium följt av allmän avskrivning av u-
ländernas skulder,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att de biståndspolitiska målen
skall styra Sveriges politik, så att u-ländernas skuldproblem
kan lösas,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige inte skall delta i IMFs
strukturanpassningsprogram,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att svenskt bistånd inte skall vara
avhängigt av mottagarländernas överenskommelser med
IMF,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Sverige i Parisklubben skall representeras av myndighet
inom utrikesdepartementet och ej representeras av
exportkreditnämnden,
7. att riksdagen hos regeringen begär att en arbetsgrupp
tillsätts som skall utarbeta förslag till en samlad
skuldstrategi omfattande bistånds-, låne- och
handelspolitik.
Stockholm den 23 januari 1991
Lars Werner (v)
Berith Eriksson (v)
Lars-Ove Hagberg (v)
Bo Hammar (v)
Margó Ingvardsson (v)
Ylva Johansson (v)
Bertil Måbrink (v)