Efter den kubanska revolutionen 1959 inleddes
förändringen av landet i socialistisk riktning för att 1979
kulminera i antagandet av en socialistisk konstitution, som
bl.a. innebar att kommunistpartiet blev det enda tillåtna
partiet.
Stora satsningar har gjorts på utbildning och hälsovård.
Barnadödligheten är den lägsta i Latinamerika,
läkartätheten är högst i Latinamerika och analfabetism
existerar praktiskt taget inte.
Den ekonomiska tillväxten har varit god under en
femtonårstid med början på 1970-talet och BNP ligger på ca
2500 USD/capita. Handeln är baserad på utbyte med
kommunistländerna, varför grunden nu sviktar när de stora
subventionerna från Sovjet uteblir.
Sveriges massiva stöd till Cuba startade med SIDA-
bistånd mellan åren 1970 och 1976 och uppgick då totalt till
300 milj kronor. Detta bistånd gick därefter över i
projektbistånd under perioden fram till 1980. Därefter är
Cuba samarbetsland för BITS i form av tekniskt bistånd,
vilket sammanlagt uppgick till ca 130 milj.kr. fram till 90/91.
Jämfört med andra mottagarländer för BITS insatser är
Cuba den största mottagaren, Kina undantaget.
Utvärderingar visar att Cuba i detta samarbete upprepat
prioriterat utrustningsstöd till sockerindustrin framför
kunskapsöverföring och miljöinsatser och att de försök till
sådana insatser som gjorts inte utnyttjats eller följts upp. De
ständiga leveranserna av utrustning har istället skapat ett
ohälsosamt biståndsberoende.
Utveckling av fri- och rättigheter
Politiska fri- och rättigheter har varit mycket begränsade
på Cuba alltsedan revolutionen. Politiska fångar sitter
fängslade i okänt antal, några alltsedan 60-talet.
I den förändringsprocess som nu pågår efter det
kommunistiska systemets sammanbrott i öststaterna har
Cuba liksom Kina inte visat några som helst tecken på
omtänkande. Fortfarande är endast ett politiskt parti
tillåtet, det kommunistiska, inga ekonomiska incitament till
självfinansiering tillåts, oliktänkande sätts i fängelse och
hålls fängslade utan rättegång, yttrandefriheten är näst intill
obefintlig.
I motsats till vad som hänt i andra kommunistiska
diktaturer har tvärtom situationen för de mänskliga
rättigheterna på Cuba drastiskt försämrats under de senaste
två åren. Enligt Amnesty Internationals rapport var de som
greps under 1989 medlemmar i fristående grupper som
arbetar för medborgerliga fri- och rättigheter samt med
miljöfrågor.
De senast utsmugglade uppgifterna visar att gripandena
av politiska fångar accelererade under 1990, att tortyr är
vanligt i kubanska fängelser och att många kvarhålls i
fångenskap utan rättegång eller döms efter illegala
rättegångar. Bara under första halvåret 1990 fängslades
nästan femhundra personer.
Att notera är också att EG för några månader sedan
p.g.a. övergreppen mot de mänskliga rättigheterna beslöt
att fullständigt avbryta allt bistånd till Cuba.
Med tanke på att ett av målen för vårt bistånd är
främjande av demokrati, bör Cuba mot denna bakgrund
inte komma ifråga för insatser från BITS förrän en
utveckling mot demokratiska fri- och rättigheter och av
respekten för mänskliga rättigheter inletts. Istället bör stöd
ges till de organisationer som t.ex. Kommittén för mänskliga
rättigheter på Cuba och den nybildade tvärpolitiska
Demokratisk Plattform som aktivt arbetar för en
demokratisk utveckling på Cuba.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om biståndet till Cuba,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stöd till de demokratiska
krafterna på Cuba.
Stockholm den 25 januari 1991
Jan-Erik Wikström (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Maria Leissner (fp)
Håkan Holmberg (fp)
Ylva Annerstedt (fp)