Motion till riksdagen

1990/91:U246

av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

U-landsbiståndet

---

Sammanfattning

I motionen föreslås att det svenska biståndet skall få en
starkare inriktning på demokrati och mänskliga rättigheter
samt på insatser som syftar till att bygga upp fungerande
marknadsekonomier.

Kraftiga anslagsökningar föreslås för en rad humanitära
ändamål bl.a. katastrofbiståndet och stödet till FN:s
flyktingkommissarie, UNHCR.

Resurserna för miljöbistånd utökas i förhållande till
regeringens förslag.

Folkpartiet liberalerna avvisar förslaget att finansiera
kostnader för asylsökande i Sverige med 700 milj.kr. av
biståndsmedel. Motionens förslag innebär att sammanlagt
en miljard kronor mer kommer att stå till förfogande för u-
landsbistånd jämfört med regeringens förslag.
Enprocentsnivån som är ett moraliskt bindande åtagande
gentemot u-länderna måste upprätthållas.

1. Inledning

Under de senaste tre årtiondena har det skett avsevärda
förbättringar i den tredje världen som helhet.
Medellivslängden har ökat från 46 år 1960 till 62 år 1987.
Läskunnigheten bland vuxna har ökat från 43 till 60%.
Dödligheten bland barn under fem år har halverats.

Vi får emellertid inte låta oss förledas av
genomsnittsstatistik. Många miljoner människor har inte
fått det ett dugg bättre. Många rent av sämre.
Medellivslängden i Afrika söder om Sahara är 50 år -- i
Japan är den nästan 80.

Hösten 1990 har inte inneburit någon ljusning för u-
länderna. Iraks invasion av Kuwait drabbar u-länderna allra
hårdast. De oljeimporterande u-länderna blir värst utsatta
när oljepriserna ökar. De många oljefältsarbetarna från u-
länder i Afrika och Asien har tvingats ge sig av. Dels upphör
deras hemsändningar av pengar till familjen, dels frestar de
hemvändande på en redan hårt ansträngd arbetsmarknad i
många u-länder. Det är dessutom stor risk att gulfkonflikten
påverkar traditionella handelsmönster i en för u-länderna
negativ riktning.

GATT-förhandlingarna i den s.k. Uruguay-rundan har
ännu inte lett till någon uppgörelse. För första gången har
u-ländernas intressen varit direkt indragna i
förhandlingarna. En uppgörelse om ökad liberalisering av
världshandeln med ett ökat tillträde för u-landsvaror på i-
landsmarknaderna skulle ha en avgörande betydelse för u-
ländernas möjligheter under 90-talet. De uteblivna
resultaten är illavarslande och alldeles särskilt för u-
länderna.

1.1 Den ekonomiska utvecklingen

Klyftan mellan rika och fattiga i världen ökar. Den
ekonomiska utvecklingen i många u-länder är alltjämt
mycket svag. På många håll, främst i Afrika söder om
Sahara, håller den inte ens jämna steg med
befolkningsutvecklingen. I Latinamerika är
levnadsstandarden för miljoner människor idag lägre än
den var i början av 70-talet. I Afrika söder om Sahara har
den fallit tillbaka till nivåer som inte upplevts sedan 60-
talet.

Medan BNP årligen ökade med i genomsnitt 3,0 % i
industriländerna under l980-talet ökade den med 4,3 % i u-
länderna. I Östasien var ökningen hela 8,4 % och i det
fattiga Sydasien aktningsvärda 5,5 %. I Latinamerika var
den endast 1,6 % och i Afrika söder om Sahara 1,0 %. Den
kraftiga befolkningsökningen gör emellertid att åttiotalet
för Latinamerika innebar en minskad BNP per capita med
0,6 % och för Afrika söder om Sahara med hela 2,2 %.

De omfattande oljeprishöjningarna i mitten av 1970-
talet och särskilt 1979 drabbade de oljeimporterande u-
länderna särskilt hårt. Till detta kommer att i-länderna
bedrivit en ekonomisk politik med starkt
handelsbegränsande åtgärder, som slagit hårt mot både
råvarupriser och övrig u-landsexport. För u-länderna har
det inneburit vikande exportmarknader, låg tillväxt i
produktionen, försämrade bytesförhållanden, allt större
betalningsunderskott, en svår knapphet på valutor och
växande skuldproblem.

Åttiotalet innebar en fortsatt kraftig påfrestning på de
icke oljeexporterande u-länderna, särskilt i Afrika söder
om Sahara, där tillväxten per capita således varit negativ i
många länder. Bytesförhållandena försämrades kraftigt
genom att råvarupriserna sjönk till rekordlåga nivåer i
mitten av 60-talet. Där har inte skett någon påtaglig
förbättring sedan dess.

1.2 De återkommande svältkatastroferna

De senaste veckorna har alarmsignalerna åter börjat
ljuda för omfattande svältkatastrofer i Afrika. Det är främst
i Sahel-området och på Afrikas Horn som svälten åter står
för dörren för miljontals människor. Men även i t.ex.
Angola är läget mycket allvarligt. Bara i Sudan och
Etiopien beräknar FAO att mellan 7,5 och 15 miljoner
människor kommer att dö svältdöden på grund av
otillräckliga skördar. Orsaken är två års torka och de
långvariga inbördeskrigen.

Enligt FN:s och FAO:s Världslivsmedelsprogram
(WFP) beräknas mer än 20 miljoner afrikaner vara
beroende av livsmedelshjälp under 1991. Det är väsentligt
fler än under de stora svältkatastrofåren i mitten av 80-talet,
vilka främst drabbade Afrikas Horn.

Sambanden mellan krig och svält är lika tragiska som
uppenbara på många håll i Afrika. I Liberia har det brutala
inbördeskriget skapat en akut nödsituation. På Afrikas
Horn har svälten ofta använts som ett vapen i utdragna krig.
Många u-länders omfattande militärutgifter drar resurser
från ändamål som skulle skapa ekonomisk utveckling och
kunna hjälpa ländernas fattiga invånare.

1.3 Skulder och bistånd

I samband med 70-talets oljekriser minskade de rika
ländernas investeringar i u-länderna. Ökningen av u-
landsbiståndet från OECD-staterna stannade upp vid en
nivå på endast hälften av de 0,7 % av BNP som utlovats i
FN. Den snabba utvecklingen i många u-länder och de
kraftigt stigande oljepriserna måste emellertid finansieras.
De oljeproducerande ländernas snabbt växande överskott
placerades i stor utsträckning i den industrialiserade
världens banker. Dessa blev på så sätt likvida samtidigt som
den ekonomiska nedgången i i-länderna gjorde det svårare
för bankerna att finna lämpliga placeringsobjekt.

Bankernas höga likviditet och flertalet u-länders stora
lånebehov medförde att u-ländernas skulder i slutet av 70-
talet och under första hälften av 80-talet kom att öka mycket
snabbt. Höga realräntor, den länge mycket höga
dollarkursen och under hela 80-talet stagnerande
exportintäkter på grund av försämrade råvarupriser ledde
till ett smärtsamt uppvaknande för alla u-länder, som
utnyttjade 1970-talets goda lånekonjunktur till att
skuldsätta sig i stor omfattning.

Sedan början av 80-talet har en dramatisk nedgång skett
i kreditgivningen till de fattiga länderna. Efter l982 har
också nettoflödet av resurser gått från u-länder till i-länder.
U-ländernas totala låneskuld uppgick vid l989 års utgång till
1 388 miljarder dollar. Den totala skuldtjänsten uppgick
l989 till 171 miljarder dollar. Allt fler u-länder hamnade
under åttiotalet i akuta betalningskriser och förlorade
därmed sin kreditvärdighet.

En lång rad u-länder har, i en del fall upprepade gånger,
tvingats till omförhandlingar av sina skulder. De mest
omfattande skuldkonsolideringarna har gällt stater som
Brasilien och Mexico liksom flera andra latinamerikanska
och asiatiska stater. För de många små och fattigaste u-
länderna, särskilt de i Afrika söder om Sahara, rör det sig
om totalt mindre skuldbelopp, men deras
betalningssituation är än mer desperat. De är dessutom i
starkt behov av nya krediter och resurstillföden.

Sedan 70-talets början ligger emellertid OECD-
staternas bistånd kvar på ca 0,35 % av BNP.

2. U-landsbiståndet inför 90-talet 2.1
Inledning

Vart tredje barn under fem år lider av undernäring. En
knapp miljard vuxna kan varken läsa eller skriva. 100
miljoner är hemlösa. I vår egen världsdel ser vi hur
fattigdom och hopplöshet -- skapad av kommunismens
vanstyre -- driver människor på flykt.

I en sådan värld måste humanitet och idealitet hävdas
med än större kraft än hittills. Solidariteten med utsatta
människor i andra länder är en bärande tanke i den
idétradition folkpartiet liberalerna företräder och ger oss
särskilda förpliktelser i en situation när världens fattiga
riskerar att glömmas bort.

Den internationalisering vårt samhälle nu genomgår
visar hur orimliga de isolationistiska tankar är som ibland
förekommer i svensk politisk debatt. Ingen kan i dag undgå
att känna att Sverige är en del av Europa. Men Sverige ingår
också i en större internationell gemenskap. Svenskar är
både européer och världsmedborgare.

En positiv ekonomisk utveckling i en större krets fattiga
länder skulle vara en stimulans för hela världsekonomin.
Avverkning av regnskogar i u-länder påverkar inte bara
deras medborgare utan också oss och kommande
generationer. Men sambanden finns också -- och kanske
främst -- på det mänskliga planet.

Världen blir uthärdlig att leva i bara om vi -- och andra --
är beredda att visa solidaritet även mot människor som vi
inte känner och aldrig någonsin kommer att möta.
Nationsgränser kan aldrig avskärma oss från ansvaret för
våra medmänniskor, oavsett var på jorden de och vi har
råkat födas. I en snabbt krympande värld ter det sig mer
absurt än någonsin att göra solidaritet till en fråga om
avstånd och geografi.

När vi hävdar humanitära värden i internationella
sammanhang är det också oss själva vi talar för. När vi
upprörs av att människor i andra länder inte får se sina barn
växa upp till ett människovärdigt liv värnar vi även om
människovärdet i vårt eget samhälle. Den dag vi har tappat
förmågan att känna indignation över lidande och förtryck
som drabbar andra än oss själva är också fundamentala
värden i våra egna liv hotade.

Solidariteten med världens fattiga är grunden för det
svenska u-landsbiståndet. När liberaler pläderar för högre
nivåer och och en effektivare användning av
biståndsmedlen sker det utifrån samma bevekelsegrund i
bägge fallen: omsorgen om de människor som biståndet
skall hjälpa.

På senare år har insikten vuxit sig allt starkare att det till
sist är på u-ländernas egen politik det hänger om deras
ekonomi skall kunna lyfta de breda folklagren till en
anständig levnadsnivå. Det är angeläget att den svenska
biståndspolitiken formas mot denna bakgrund och med
realistiska föreställningar om vad bistånd kan åstadkomma.

Vi kan och skall bidra, främst genom hjälp till självhjälp,
men vi skall vara medvetna om att det är just bidrag vi ger.
Inget bistånd kan heller kompensera de skador som
korruption och planekonomi skapar. Det allra viktigaste
den rika världen kan göra är att främja frihandel och öppna
sig för import från fattiga länder. Det är framför allt genom
handel och egen export som u-länderna kan utvecklas. Om
vi hade haft en fri internationell handel är det ingen tvekan
om att situationen i Afrika skulle varit annorlunda och
bättre. En liberalisering av handeln med
jordbruksprodukter i ett nytt GATT-avtal skulle ha mycket
stor betydelse för de fattiga länderna.

Sverige måste föra en samordnad u-landspolitik, där vi
prövar inrikes- och utrikespolitiska åtgärder -- inte minst
handelspolitiken -- även utifrån hur dessa påverkar u-
ländernas möjligheter att utvecklas. Hittills har Sverige
med restriktionerna mot u-ländernas teko-export snarast
varit ett dåligt föredöme. Inte heller jordbrukspolitiken har
utformats med u-ländernas behov för ögonen.

Vid 90-talets ingång har motiven för ett omfattande u-
landsbistånd förstärkts.

Den första faktor vi vill lyfta fram är den liberalisering
som nu har påbörjats på många håll i tredje världen -- senast
i Afrika.

Frigörelsen i Östeuropa och reformprocessen i Sydafrika
har tillsammans förändrat det politiska klimatet i stora delar
av den afrikanska kontinenten. Redan tidigare har viktiga
steg tagits bort från de misslyckade plan- och
regleringsekonomierna. Nu är en rad länder -- inte minst
svenska biståndsmottagare som Moçambique -- i färd med
att övergå till flerpartisystem. I Kap Verde har fria val
resulterat i ett nederlag för den sittande regeringen. I andra
länder börjar oppositionen mot auktoritära regimer växa.

Detta är givetvis en lång och svår process där många
bakslag kan -- och kommer att -- inträffa. Men det vi ser är
både en positiv förändring som ökar biståndets möjligheter
att göra nytta och nya uppgifter för svenskt bistånd i
samband med att reformer i riktning mot demokrati och
marknadsekonomi genomförs.

Den andra faktor vi vill peka på är det växande behovet
av humanitärt bistånd av olika slag, inte minst
katastrofhjälp.

Redan tidigare tyngdes många stater i den tredje världen
av omfattande flyktingproblem. Gulf-krisen har på ett
dramatiskt sätt skärpt problemen för redan utsatta länder,
och nya larmrapporter om risken för en omfattande svält i
Afrika ökar behovet av katastrofinsatser.

Till detta kan läggas en rad andra, mer permanenta,
problem som har fått ökad aktualitet, bl.a. avverkningen av
de tropiska skogarna.

I denna situation är det mer orimligt än någonsin att
skära ned biståndet och -- öppet eller i det fördolda -- överge
våra löften till de fattiga folken.

I stället gäller det att utforma vårt bistånd efter de nya
möjligheter som öppnar sig och de behov vi kan se. En
central uppgift är mot denna bakgrund att stödja utveckling
av demokratiska samhällssystem och respekt för mänskliga
rättigheter samt uppbyggande av fungerande
marknadsekonomier. På det området har tidigare åtskilliga
misstag begåtts i svensk biståndspolitik.

Vi vill starkt betona att den politiska och ekonomiska
miljö i vilken biståndet skall verka har central betydelse för
möjligheterna att nå resultat.

Det gör det än mer angeläget att biståndet i möjligaste
mån medverkar till att bygga upp en sådan
utvecklingsfrämjande miljö. Det innebär bl.a. en ökad
tonvikt vid kunskapsutveckling och kunskapsöverföring där
kunnande och resurser på olika håll i det svenska samhället
måste tas till vara. Det blir fråga om utvecklingssamarbete
i ordets egentliga bemärkelse.

Samtidigt måste vi göra omfattande humanitära insatser
som på ett omedelbart sätt hjälper de mest plågade och
utsatta. Dit hör inte minst tredje världens flyktingar och
offer för katastrofer. Det handlar om att föra vidare den
tradition av idealitet och den vilja till uppoffringar som
missionen en gång etablerade, när det svenska biståndet
föddes.

Det är de fattigaste u-länderna som har störst problem
att brottas med, som har minst resurser att utveckla, som
har minst förutsättningar att ta vara på de möjligheter en
liberaliserad världshandel erbjuder. Det är de som är i störst
behov av vårt bistånd. Det är naturligt att de får del av de
mest omfattande insatserna.

Men svenskt bistånd kan vara av stort värde även i en
vidare krets u-länder. Det gäller bl.a. bistånd som syftar till
att stödja ekonomiska och demokratiska reformer. Man bör
heller inte glömma att även gruppen s.k. lägre
medelinkomstländer (dit t.ex. Nicaragua och Filippinerna
räknas) rymmer många mycket fattiga människor som vi
kan göra viktiga insatser för. Det avgörande är att
biståndets utformning styrs av hänsyn till u-länderna och de
behövande människorna, inte av hänsyn till svenskt
näringsliv eller till ideologiskt betingade lojaliteter med
regeringar som visat sin oförmåga att åstadkomma
utveckling.

2.2 Biståndets storlek

För femte gången sedan regeringsskiftet 1982 föreslår
den socialdemokratiska regeringen besparingar som
drabbar u-landsbiståndet. Tekniken har varierat:I
regeringens första budget, för 1983/84, genomfördes en
dubbelräkning av anslag genom att outnyttjade
reservationer på 227,6 milj.kr. användes för att finansiera
nya utgifter. De räknades alltså en gång till.1984/85 lades
biståndet 150 milj.kr. under 1%-nivån.1986/87
genomfördes åter en dubbelräkning av anslag, även om
tekniken denna gång var något annorlunda. 280 milj.kr. i
ounyttjade reservationer drogs in till statskassan.Våren
1990 har beslut fattats om att 900 milj.kr. av anslaget för u-
landsbistånd under tre år skulle satsas på stöd till Öst- och
Centraleuropa.Nu föreslås alltså att 700 milj.kr. för
flyktingmottagning som tidigare betalats via
arbetsmarknadsdepartementet i fortsättningen skall tas från
anslaget för u-landsbistånd.

Det är i och för sig riktigt att detta förslag inte strider mot
de regler OECD:s biståndskommitté, DAC, har fastställt.
Den faktiska effekten blir likafullt att vi tar 700 milj.kr. från
u-landsbiståndet och använder dem för att förstärka
statsbudgeten. Det bör vidare noteras att beslutet om
östbiståndet står i strid med DAC:s nuvarande riktlinjer.
Regeringen använder alltså DAC som normgivare bara när
organisationen kan åberopas till stöd för nedskärningar,
inte när dess regler pekar i motsatt riktning.

Vi vill i tre punkter sammanfatta våra invändningar mot
regeringens politik.

Den första avser situationen i tredje världen. Som vi
betonade i det förra avsnittet har behoven av bistånd ökat
samtidigt som liberaliseringen i åtskilliga länder ökat
möjligheterna att bidra till utveckling. Biståndsministern
uttrycker i budgeten sin övertygelse att biståndet under 90-
talet kommer att spela en alltmer betydelsefull roll. I det
sammanhanget passar förslag om nedskärningar dåligt in.

Den andra hänger samman med vårt internationella
agerande. FN:s biståndsmål är att 0,7% av BNI skall
utbetalas i bistånd. Sverige är ett av de få länder som har
nått upp till detta mål. Det råder av allt att döma politisk
enighet om att Sverige bör verka för att fler följer vårt
exempel. Av det skälet är det givetvis olyckligt om vi själva
sänker vårt bistånd, om än från en internationellt sett
ganska hög nivå, samtidigt som vi söker förmå andra att
röra sig i motsatt riktning.

Många företrädare för u-länderna har uttryckt en
betydande oro för att ett angeläget utvecklingsstöd till öst
skulle komma att gå ut över biståndet till tredje världen. På
den punkten har Sverige -- tvärtemot sin tradition -- kommit
att bli ett dåligt föredöme.

Den tredje gäller våra löften till världens fattiga. Sverige
har för sin del satt upp ett kompletterande, mer ambitiöst
biståndsmål, som dessutom är annorlunda utformat än
FN:s. Det innebär att biståndsanslaget varje år skall uppgå
till 1% av BNI -- det s.k. enprocentsmålet (som
ursprungligen relaterades till BNP).

Det är ingen tvekan om att enprocentsmålet är ett
moraliskt bindande åtagande från Sverige som nation
gentemot de fattiga länderna. Avsteg från det t.ex. genom
för låga nominella anslagsökningar eller genom
bokföringstekniska manipulationer måste därför betraktas
som ett brott mot våra löften till de fattiga folken.
Biståndsminister Lena Hjelm-Wallén har i tidningen
Broderskap betecknat sitt eget förslag som ''ett beklagligt
beslut'' och ''en urgröpning av biståndet''.

Vi delar biståndsministerns uppfattning men anser till
skillnad från henne inte att riksdagen bör fatta ''beklagliga''
beslut om ''urgröpning'' av biståndet.

I sitt biståndspolitiska program anger folkpartiet
liberalerna 2% av BNI som ny långsiktig ambition.
Regeringens agerande gör att det kommer att krävas
betydande ansträngningar att leva upp till 1%-målet och
överskrida det.

Folkpartiet liberalerna motsätter sig förslaget att
avräkna kostnader för asylsökande mot biståndsramen.
Liksom förra året föreslår vi också att medel tillförs så att
utvecklingsbiståndet till Öst- och Centraleuropa ligger
utanför enprocentsramen. Sammanlagt innebär våra förslag
att en miljard kr mer står till förfogande för bistånd än med
regeringens politik.

I samband med att riksdag och regering tar ställning till
hur biståndet skall öka och utformas i framtiden bör det
markeras att innehållet i enprocentsramen bör ha en tydlig
fattigdomsprofil. Det utvecklingssamarbete som ligger
därutöver kan ha ett något bredare innehåll och inkludera
insatser i skiftande ländergrupper, såväl något mer
utvecklade u-länder i färd med att bygga upp en fungerande
demokrati som öst- och centraleuropeiska länder med
liknande problem och mål. Enprocentsmålet bör vara ett
etappmål. Ambitionen bör vara att detta samlade bistånd
successivt ökar sin andel av BNI. Detta bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.

2.3 Biståndets effektivitet 2.3.1
Att dra lärdom av gamla misstag

Det är inte svårt att nå enighet om att de biståndspengar
vi satsar skall användas så effektivt som möjligt. Mer sällan
diskuteras vad detta faktiskt bör innebära i praktiken.

I en intressant studie som Kim Forss och Jerker Carlsson
nyligen utfört åt utrikesdepartementet ''Bra bistånd -- Om
effektivitet och utvärdering i biståndet'' (Ds 1990:63) skiljer
man på tre typer av effektivitet:inre effektivitet dvs. att
göra saker på rätt sätt och förbruka så få resurser som
möjligtyttre effektivitet dvs. ändamålsenlighet -- att göra
rätt sakerförändringseffektivitet dvs. förmågan att i rätt
tid och med minsta resursinsats genomföra nödvändiga
förändringar

Den senare typen av effektivitet har särskild relevans i
biståndsverksamhet med tanke på att den pågår i en
komplicerad och turbulent miljö. Deras slutsats efter en rad
fallstudier är att det mest angelägna är att stärka systemen
för erfarenhetsuppbyggnad genom arbetssätt,
personalpolitik och organisation.

Det övergripande målet för det svenska biståndet är att
det skall bidra till att höja de fattiga folkens levnadsnivå. En
viktig liberal utgångspunkt i diskussionen om effektivitet är
att detta faktiskt skall vara styrande för biståndets
utformning. Internationella utvärderingar visar att det är
när andra hänsyn, t.ex. säkerhetspolitik eller
exportsubventionering, tar över som biståndet löper stor
risk att misslyckas. Det är skälet till att vi i princip motsätter
oss bindning av bistånd till inköp av svenska varor och
tjänster. Bundet bistånd innebär i allmänhet att insatser
görs till större kostnad än som skulle blivit fallet vid
upphandling i internationell konkurrens. Den inre
effektiviteten blir lidande.

En annan viktig utgångspunkt är det närmast triviala
konstaterandet som likafullt ofta glöms bort: att bistånd är
svårt. Det är komplicerat att arbeta i fattiga länder bl.a. just
på grund av de problem de lider av och som vi vill hjälpa
dem att lösa. Svårigheterna är särskilt stora i den
länderkrets, de allra fattigaste länderna, som det svenska
biståndet prioriterar. Många gånger är det också svårt att
mäta och bedöma resultaten. Det anses allmänt att det ofta
kan ta 15--20 år innan en biståndssatsning kan utvärderas
tillfredsställande i fråga om måluppfyllelse.

Till svårigheterna hör också det faktum att de fem
biståndspolitiska målen med nödvändighet är allmänt
hållna och dessutom, i varje fall på kort sikt, ibland kan stå
i konflikt med varandra.

Men problemen får inte leda till uppgivenhet. Sverige
har nu mer än 30 års erfarenhet av offentligt bistånd och
missionen var verksam i många decennier innan statlig u-
hjälp var påtänkt. Vi kan -- och måste -- dra lärdom både av
gamla misstag och av det som faktiskt har lyckats.

En viktig insikt är att det någon gång måste finnas ett slut
på biståndet.

Biståndets yttersta syfte är att upphäva behovet av
bistånd. I många fall ligger detta mål långt fram i tiden, men
i en situation där en rad u-länder -- främst i Afrika -- har
blivit alltför biståndsberoende måste denna insikt hållas
levande.

I massmedia uppmärksammas biståndets misslyckanden
mest. Därför finns det skäl att också påminna om
framgångar. Den förbättrade hälsostandarden och
sjunkande spädbarnsdödligheten är i stor utsträckning ett
resultat av biståndsgivarnas påtryckningar och finansiella
satsningar. Bland framgångsrika svenskfinansierade
insatser kan nämnas UNICEF:s SWACH-projekt i Indien
som -- med stöd av SIDA -- åstadkommit både rent vatten
för många fattiga, särskilt barnen, och ökade kunskaper i
sanitet och förebyggande hälsovård. Ett annat
uppmärksammat exempel är satsningen på markvård i
Kenya.

Till misstagen i svensk biståndspolitik hör att vi ofta har
reagerat alltför långsamt och lojt mot många u-
landsregeringars ekonomiska politik och inställning till
demokrati och mänskliga rättigheter. Även kloka projekt
kan misslyckas om de genomförs i en miljö som präglas av
politiskt förtryck, planhushållning eller en korrumperad
statsapparat. Vi får inte i missriktad välvilja ge bistånd som
kanske förlänger en oförsvarlig ekonomisk politik, såsom
tidigare skedde bl.a. i Tanzania. Det har enkelt uttryckt
funnits en svensk förkärlek för socialistiska lösningar i u-
länder, där de gör om möjligt ännu mer skada än på andra
håll.

Villkoren i biståndsgivningen bör därför inte bara
omfatta effektiviteten på projektnivå. De bör även syfta till
att förbättra såväl den politiska som den ekonomiska
miljön. Vi bör därför föra en aktiv dialog med inslag av
villkor både om den demokratiska utvecklingen och om den
ekonomiska politiken.

Vi är medvetna om att det under 80-talet har skett en
verklighetsanpassning i regeringens biståndspolitik i detta
avseende. Vi välkomnar den. Vi tror emellertid att det finns
mer att göra. Det finns t.ex. inslag av tveksamhet i Sveriges
uppträdande mot länder, där några framsteg mot demokrati
inte kunnat skönjas under lång tid. Vi återkommer till detta
senare. Det är naturligtvis varken önskvärt eller möjligt för
Sverige att diktera andra nationers in- och utrikespolitik.
Men vi måste inta en mycket tydlig hållning i dialogen med
mottagarländerna och förbehålla oss rätten att minska och
avveckla bistånd som ges på regeringsnivå när de yttre
förutsättningarna för att bl.a. demokratimålet skall kunna
främjas är svaga.

Att inte ställa villkor, att inte försöka påverka
utvecklingen innebär också ett ansvarstagande, nämligen
ett accepterande av rådande förhållanden.

En annan lärdom är att vi inte bör förmå
mottagarländerna att genomföra så många projekt att de
inte klarar att hantera dem -- s.k. projektstockning. Vi bör
snarare söka utnyttja enklare och bredare
överföringsformer -- såsom budget- och
betalningsbalansstöd -- med tanke på att projektbistånd
ofta hårt belastar u-ländernas redan svaga administration.
En möjlighet är att i ökad utsträckning knyta an svenska
biståndsinsatser till Världsbankens s.k. sektorlån. Det är
också angeläget att i betydande utsträckning kanalisera
bistånd vid sidan av regeringskanaler bl.a. genom enskilda
organisationer.

Som en följd av projektstockningen har finansieringen
av löpande underhåll försummats, både av biståndsgivare
och mottagare. Så småningom måste givetvis mottagaren ta
över finansieringsansvaret, men i dagens läge, med stora
utlandsskulder och låg tillväxttakt, är det orimligt att kräva
total driftkostnadsfinansiering av mottagarna.

Vi bör lära oss mer av andra biståndsgivare, såväl
bilaterala som multilaterala, för att undvika misstag. Vi bör
också samordna vårt bistånd på ett mycket tydligare sätt
med andra biståndsgivare än vad som varit fallet hittills.
Här erbjuder ett svenskt medlemskap i EG nya möjligheter
som det är angeläget att utnyttja. Det finns mängder av
exempel på olyckliga kollisioner och bristande samarbete
mellan givare som de fattiga länderna blir lidande av.

Vi bör slutligen förbättra mekanismerna för utvärdering
och erfarenhetsuppbyggnad. Problemet är inte att
rapporter saknas; tvärtom är de -- som framgår av SIDA:s
anslagsframställning -- talrika. Men som både
biståndsorganisationsutredningen och UD-studien visar
finns det ett behov av en utvärderingsfunktion som är
fristående från myndigheterna för att ta upp mer
övergripande och strategiska frågeställningar -- ett slags
biståndets motsvarighet till expertgruppen för studier i
offentlig ekonomi (ESO). Det vore bl.a. värdefullt att få del
av mer systematiska jämförelser mellan svenska och andra
biståndsgivares insatser. Vi menar att riksdagen bör ställa
sig bakom detta förslag.

På förslag av folkpartiet liberalerna gjorde riksdagen
förra året ett tillkännagivande om vikten av att bättre
tillvarata hemvändande biståndsarbetares erfarenheter.
Trots att biståndsministern i ett frågesvar i höstas på denna
punkt hänvisade till budgetpropositionen saknas
resonemang om detta i den redovisning av utvärderings- och
effektivitetsfrågor som där ges. Riksdagen bör därför
uppmärksamma frågan på nytt.

2.3.2 Bindning av bistånd

Sverige har länge i internationella sammanhang arbetat
för obundet bistånd dvs. bistånd som ges utan krav på
upphandling i givarlandet.

Bundet bistånd strider mot frihandelstanken. Det
riskerar att fördyra de upphandlade varorna, eftersom
konkurrensen begränsas, och det kan också leda till en rad
praktiska problem för u-länderna. Ett klassiskt exempel är
Kenya som av olika givare försetts med 18 olika
vattenpumpar -- med åtföljande behov av 18 olika sorters
reservdelar.

En ökad bindning kan i princip betraktas som ett slags
subvention till en produktion som annars inte skulle vara
konkurrenskraftig. Om sådan verksamhet vet vi av både
teori och praktik att den är ekonomiskt osund.

Det bör understrykas att svenska företag självfallet får
order i biståndssammanhang under förutsättning att de är
konkurrenskraftiga. Det bundna biståndet uppges ligga på
under l5% av det totala anslaget, medan återflödet till
Sverige är väsentligt högre, kring 50%.

För närvarande förekommer i huvudsak tre olika former
av bundet bistånd:bundet varubistånd (dvs.
valutastöd)internationellt livsmedelsbistånd (bl.a. våra
leveranser till vissa internationella beredskapslager)
gåvodelen i de s.k. u-krediterna

Även BITS:s tekniska bistånd är bundet till Sverige.

Det bundna biståndets andel av det landinriktade stödet
har på senare år minskat. Detta är en, från liberal synpunkt,
positiv utveckling.

Folkpartiet liberalerna anser att det bundna biståndet i
princip bör ersättas med obundet gåvobistånd.

Riksdagen har under flera år uttalat sig för en ytterligare
minskning av det bundna biståndet. Enligt vår mening bör
regeringen i nästa budgetproposition återkomma med
förslag till nya riktlinjer för bindning av bistånd. En
utgångspunkt skall vara att varubistånd i princip skall vara
obundet och att det skall krävas biståndspolitiska skäl för
undantag från denna princip.

Vi återkommer till bindningen av BITS:s tekniska
bistånd, som vi länge varit kritiska emot, längre fram i
motionen.

U-krediterna utreds för närvarande -- liksom frågan om
krediter som biståndspolitiskt instrument -- efter initiativ
från folkpartiet liberalerna. Regeringens sätt att hantera
riksdagens begäran om en utredning är inte
invändningsfritt. Det tog t.ex. ett halvår innan utredningen
tillsattes, vilket har åstadkommit att arbetet som skall vara
färdigt till sommaren får bedrivas under mycket hård
tidspress. Vi avser att återkomma till u-krediterna när
utredningen presenterats.

2.3.3 Organisation

Det är angeläget att biståndet organiseras på ett sätt som
förmår att möta den komplicerade, turbulenta och
dynamiska verklighet som u-länderna utgör. Utvecklingen
de senaste åren har inneburit att skillnaderna mellan olika
u-länder kraftigt har förstärkts. Det är inte längre möjligt
att tala om tredje världen som ett enhetligt begrepp. Vissa
fattiga länder, särskilt i Asien, har utvecklats så snabbt att
de inte längre kan betraktas som u-länder. I andra u-länder,
särskilt i Afrika söder om Sahara, har de ekonomiska
problemen under 80-talet fått sådana dimensioner att
förutsättningarna för utvecklingssamarbetet radikalt
förändrats. Detta illustrerar vikten av att biståndet har
förmåga till flexibilitet och anpassning.

Som biståndsorganisationsutredningen visar i sitt
betänkande (SOU 1990:17) har det bistånd som finansieras
vid sidan av landramarna vuxit snabbt. Detta har gjort det
möjligt att möta nya behov t.ex. vad gäller
skuldlättnadsåtgärder och miljöinsatser. Samtidigt har
utvecklingen också medfört vissa problem. Det har inte
funnits tillräckliga mekanismer för att anlägga ett samlat
biståndsperspektiv på samarbetet med icke-programländer.
Biståndets innehåll har riskerat att styras snarare av
biståndsorganisationens utformning och dess utbud av
medel än av en bedömning av mottagarnas samlade behov.
Organisationen av det bistånd som syftar till att utveckla
näringslivet och den privata sektorn i stort har varit
splittrad.

Utredningen föreslog bl.a. s.k. landprofiler med
riktlinjer för det samlade utvecklingssamarbetet med våra
samarbetsländer. Vikten av att det samlade kunnandet i det
svenska samhället, den s.k. resursbasen, skall ses som en
del av biståndets organisation och ges ett större ansvar
betonades. Arbetsfördelningen mellan SIDA och BITS
preciserades. Tanken på att skapa en enda stor myndighet
avvisades till förmån för organisatorisk mångfald. Ett nytt
organ för bistånd till utveckling av näringsliv föreslogs
bildat genom en sammanslagning av Swedfund, IMPOD
och delar av SIDA:s industribyrå. Vikten av att
biståndshandläggningen inom ambassader utan
biståndskontor ges en mer markerad biståndsprofil
underströks.

Liksom regeringen delar vi utredningens slutsatser. Vi
skall något utförligare kommentera förslaget om det nya
biståndsorganet senare i motionen. Vi vill i detta
sammanhang bara kort beröra ett par särskilda frågor.

SIDA och BITS tillämpar olika samarbetsformer och
arbetssätt som i hög grad hänger samman med karaktären
hos deras samarbetsländer. SIDA verkar företrädesvis i de
minst utvecklade u-länderna, där biståndsorganet måste
ikläda sig flera olika roller och engagera sig förhållandevis
djupt. De länder där BITS bedriver tekniskt bistånd har i
allmänhet starkare administration och större förmåga att
själva initiera biståndsprojekt.

Utredningens slutsats var att dessa skillnader gör det
naturligt att SIDA:s verksamhet och BITS:s tekniska
bistånd i normalfallet pågår i olika länder. Det innebär
också att risken för överlappningar och behovet av
samordning organen emellan minimeras. Antalet
''gråzonsländer'' där bägge organen är verksamma parallellt
minimeras. Riksdagen bör ställa sig bakom denna
inriktning.

Utredningens förslag beträffande ansvaret för
biståndsfrågor på ambassaderna innebar att
rekryteringsprocessen skulle säkerställa biståndskompetens
och att samtliga biståndsorgan och UD skulle ses som
rekryteringsbas. Vidare skulle biståndet ges en tydlig
professionell identitet inom ramen för en sammanhållen
och integrerad utrikesförvaltning. Regeringen
kommenterar inte närmare detta förslag. Vi menar att
riksdagen bör ställa sig bakom dessa principer.

Den reform av biståndets organisation som nu föreslås
är ett viktigt steg. Det kan emellertid finnas mer att göra
längre fram. Man kan t.ex. konstatera att SIDA:s
verksamhet är relativt starkt reglerad på olika sätt.
Utredningen pekade ut den s.k. resursbasen som en
integrerad del av det framtida biståndets organisation.
SIDA har under lång tid betonat att dess administrativa
kapacitet inte stått i rimlig proportion till de
biståndspolitiska krav som nu ställs. Utvecklingen kan
således ge uppslag till ytterligare reformer framöver.

Nedan föreslås en rad nya satsningar bl.a. på områden
som kan bedömas kräva en betydande administrativ
kapacitet. Vi föreslår mot den bakgrunden en ny
förstärkning av SIDA:s administration med 10 milj.kr.

3. U-länder och demokrati 3.1
Demokratimålet

Politisk mångfald och demokrati har ett egenvärde.
Demokratimålet för svensk biståndspolitik bör prioriteras
väsentligt högre än under 80-talet.

De yttre förutsättningarna för en demokratisk
samhällsutveckling är väsentligt annorlunda i fattiga länder
utan demokratisk tradition än i utvecklade industriländer
som Sverige. Det går att peka på en rad försvårande
faktorer bl.a. den låga utbildningsnivån, de outvecklade
kommunikationerna, den ofta svaga lojaliteten mot
samhället och en vacklande -- ibland obefintlig -- nationell
enhetskänsla. Många u-länder har också vunnit sin
självständighet efter en krigföring som knappast
förbättrade förutsättningarna för tolerans och demokrati.

Dessa problem är ofta fattigdomens följeslagare och är
motivet till många biståndsinsatser. Men de motiverar ingen
annan värdering av demokratin som styrelseform och de
kan aldrig rättfärdiga förtryck. Rätten att påverka sin
livsmiljö, säga sin mening och kräva sin rätt att i allmänna
och fria val utse sina makthavare kan aldrig vara en lyx. Den
måste tillkomma alla människor. Särskilt för de fattigaste
grupperna som inte kan få sina krav uppmärksammade
genom ekonomisk makt eller speciella kontakter är denna
frihet en central fråga.

3.1.1 Krav på demokratier

En rad krav skall vara uppfyllda för att en stat skall
kunna räknas till kretsen av demokratier bl.a.:det skall
hållas fria och hemliga valdet skall råda en vidsträckt
yttrande- och organisationsfrihetden politiska
mångfalden skall vara säkerställd genom fri partibildning
och flerpartisystem

En stabil demokrati måste visserligen ha en starkare bas
än enbart en demokratisk författning. Men när denna typ av
krav inte är uppfyllda visar all erfarenhet att konsekvensen
blir maktmissbruk och förtryck -- om än i varierande grader.
Den föreställning som länge förekom bl.a. i svensk debatt
att enpartiregimer skulle vara mer lämpade för u-länder är
inte bara principiellt oacceptabel utan har också
dementerats av verkligheten. Talet om socialistiska
''demokratier'' har tystnat. Allt fler, även i Afrika, hävdar
nu att det styrelseskick som har sina rötter i en liberal,
västerländsk tradition är av allmängiltigt värde.

Det finns ett starkt samband mellan demokratiska
beslutsformer och utveckling. En fri opinionsbildning och
rätten att bilda organisationer innebär bl.a. ett starkt tryck
på regimerna att ta sig an allvarliga problem såsom risker
för svältkatastrofer. Att så pass många u-landsregeringar
hittills har lyckats åstadkomma så lite hänger i inte
obetydlig utsträckning samman med att deras befolkningar
inte kan göra sig av med dem i fredliga former. Det är bra
för en regims utvecklingsambitioner att den känner sig sitta
löst i sadeln.

3.1.2 Uppbyggande av en demokratisk infrastruktur

Det finns nu unikt gynnsamma förutsättningar för en
demokratisk samhällsutveckling i många u-länder. En
svensk huvuduppgift i denna situation är att bidra med
direkt demokratistödjande insatser i en bred krets länder.
Det handlar om att stödja uppbyggandet av en demokratisk
infrastruktur i vid bemärkelse -- folkrörelser och politiska
partier likaväl som offentliga organ. Det nya anslaget för
demokrati, mänskliga rättigheter och humanitärt bistånd
bör i hög grad användas till sådana ändamål. Ett liknande
anslag bör också BITS disponera.

Vi bör givetvis vara medvetna om att snabba resultat är
svåra att uppnå. Men färdriktningen bör vara klar.

På denna punkt är de riktlinjer regeringen föreslår för
demokratibiståndet både oprecisa och otillräckligt
utvecklade.

Ett viktigt syfte med ett utbyggt demokratibistånd måste
vara att åstadkomma ett idé- och erfarenhetsutbyte om
demokratins förutsättningar och mekanismer -- däribland
rättssäkerhet, yttrandefrihet, tolerans och respekt för
minoriteter. Alla biståndsinsatser som främjar pluralism
och därmed mekanismer som gör att regeringar får ta
politiskt ansvar för sina handlingar är meningsfulla från
demokratisynpunkt.

Till de insatser som bör vara aktuella hör bl.a.stöd till
uppbyggnad av en oberoende rättsskipning
förvaltningsbistånd i olika formeruppbyggande av lokal
självstyrelsestöd till förberedelser och genomförande av
valkunskapsutbyte i form av och seminarier och
besöksutbyte med t.ex. politiker, journalister och
administratörerstöd till opinionsbildande organisationer
och partier bl.a. genom seminarier och utbytesverksamhet 3.1.3
Bistånd till partier och andra politiska
organisationer

Ett centralt förslag på detta område är att de svenska
partierna på ett helt annat sätt än hittills skall få möjlighet
att stödja politisk mångfald och flerpartisystem, såväl i
tredje världen som i Öst- och Centraleuropa. Stöd måste på
ett mer direkt sätt kunna förmedlas till uppbyggande av
politiska partier -- och andra fria organisationer. En förebild
för detta finns i de stiftelser som är knutna till de stora
politiska partierna i Tyskland.

Samarbete av denna typ förekommer redan bl.a. genom
AIC, Arbetarrörelsens internationella centrum, och LUC,
Liberalt utvecklingscentrum. Denna modell bör nu
utvecklas i åtminstone tre avseenden. Bistånd av detta slag
bör kunna förmedlas genom ramavtal utan någon
detaljerad förhandsgranskning från biståndsmyndighetens
sida. Det finns då heller ingen anledning att snävt avgränsa
hur stödet till uppbyggande av partier skall utformas. I
likhet med vad som i dag gäller för humanitärt bistånd bör
några krav på en egeninsats på 20% inte gälla. Dessutom
bör resurserna för denna verksamhet utökas.

3.1.4 Analysarbete

Regeringen bör enligt vår mening initiera ett mer
omfattande analysarbete beträffande biståndsformer som
kan främja den övergång till flerpartisystem och demokrati
som nu pågår på många håll, inte minst i Afrika. I detta
arbete bör en rad berörda biståndsorgan, institutioner och
organisationer engageras. Särskilt angeläget är det att
Sverige kan göra snabba och flexibla insatser i länder som
vi inte tidigare samarbetat med.

En vidare analys bör också göras av förutsättningarna
för ett demokratifrämjande bistånd i de mottagarländer
som fortfarande är enpartistater eller på annat sätt präglas
av svag respekt för mänskliga rättigheter.

3.1.5 Demokratins djupdimensioner

Ett utbyggt demokratibistånd bör inte innebära att man
sätter demokratietikett på verksamheter som ändå skulle ha
utförts. Däremot kan en rad biståndsformer -- vid sidan av
det som gäller uppbyggande av en demokratisk
infrastruktur -- främja demokratins djupdimensioner och
skapa en bättre jordmån för utveckling av demokratiska
styrelseformer.

Om lokalbefolkningen engageras i genomförande av
vatten- och hälsoprojekt kan demokratiska arbetsformer få
ökad genomslagskraft. Om folkrörelser stimuleras kan en
bas för oberoende politisk aktivitet byggas upp. Om
människor lär sig läsa och skriva får de helt andra
möjligheter att uppleva demokratiska beslutsformer som en
chans till reellt inflytande.

Enligt vår mening bör sambandet mellan ekonomisk och
politisk pluralism markeras tydligare än i de föreslagna
riktlinjerna. En rättsstat med fasta spelregler ger det mest
gynnsamma klimatet för handel och företagande. Men
sambanden verkar även i andra riktningen. När
småföretagande och annan enskild verksamhet stimuleras
kan en ekonomisk mångfald växa fram som på längre sikt
också främjar politisk pluralism.

3.1.6 Dialog om demokrati

Dialogen med våra biståndsmottagare bör användas för
att med eftertryck hävda respekten för demokrati och
mänskliga rättigheter. Det är särskilt angeläget att vi är
tydliga i förhållande till våra programländer med tanke på
att detta samarbete bedrivs på regeringsnivå.
Biståndssamarbetet ger Sverige både ett särskilt ansvar och
särskilda möjligheter som vi inte får försumma.

Trovärdigheten kräver att vi också är beredda att
reagera med frysning eller sänkning av landramar när någon
utveckling i rätt riktning inte kan skönjas. De
biståndsmedel som frigörs bör föras över till länder där
förutsättningarna är bättre. En kompletterande möjlighet
är att successivt övergå till ett humanitärt inriktat bistånd i
de berörda länderna.

Enligt regeringens resonemang i budgetpropositionen
skulle det kunna motverka sitt eget syfte att i samarbetet
med u-länderna uppställa särskilda villkor beträffande
flerpartisystem.

Det är oklart vilken tankegång regeringen avser att
uttrycka med detta. Det är en sak att några schablonmässiga
kriterier om att biståndssamarbetet med någon automatik
avvecklas eller utvecklas enbart beroende på antalet partier
i landet inte bör uppställas. Däremot bör enligt vår mening
värdet av politisk pluralism och flerpartisystem aktivt
betonas i dialogen med våra mottagare. Också inslag av
villkor bör därvid kunna förekomma, när det bedöms vara
ändamålsenligt. Det är olyckligt att regeringen väljer att
göra ett negativt uttalande beträffande flerpartisystem, när
det snarare är entydiga positiva uttalanden som situationen
motiverar.

3.1.7 Beslutsprocessen

En konsekvens av den politik vi förordar är att
demokratimålet måste ges ett ökat utrymme också i den
biståndspolitiska beslutsprocessen. I Norge utarbetar
Christian Michelsens institut varje år en rapport om
förhållandena beträffande demokrati och mänskliga
rättigheter i de norska mottagarländerna. Regeringen bör
ta initiativ till att liknande oberoende redovisningar årligen
utarbetas även i Sverige.

3.1.8 Övrigt

Vid valet av nya samarbetsländer bör våra möjligheter
att bidra till en demokratisk utveckling vara ett väsentligt
kriterium.

Ett fortsatt omfattande stöd till organisationer som
verkar för mänskliga rättigheter är starkt motiverat.

Vi har tidigare förespråkat att en särskild anslagspost för
humanitärt bistånd i Asien skall inrättas. Vi noterar nu med
tillfredsställelse att insatser bl.a. på Västbanken nämns
bland det som anslaget för Demokrati, mänskliga
rättigheter och humanitärt bistånd skall kunna finansiera.
Vi välkomnar det. Den ökning av anslaget vi föreslår bör
bl.a. användas för humanitärt bistånd i Asien. Exempel på
grupper som bör kunna få ta del av dessa insatser är kurder,
libaneser och palestinier.

Vi föreslår sammanlagt en höjning på 100 milj.kr, varav
30 milj.kr. är avsedda för humanitärt bistånd i Asien.

Demokratiseringsprocessen i Sydafrika under senare tid
har öppnat vägen mot en fredlig avveckling av apartheid.
Det tilltagande våldet är samtidigt ett uttryck för att många
hinder återstår att övervinna. Demokrati och försoning i
Sydafrika skulle inte bara medföra möjligheter till frihet och
ett människovärdigt liv för landets icke-vita befolkning utan
också bidra till stabilitet och utveckling i hela regionen.

Det är angeläget att Sverige fortsätter att ge sitt bidrag
till denna process. Det förefaller naturligt att vårt bistånd
efter hand ändrar karaktär. Hittills har det haft en
humanitär inriktning. Tyngdpunkten kommer naturligen att
förskjutas mot demokratifrämjande. Samarbete med ANC
kommer att förbli en viktig uppgift. Det är samtidigt
angeläget att Sverige söker bidra till mångfald och undviker
ensidiga bindningar i det bistånd som skall främja en
demokratisk utveckling i Sydafrika.

Polisarios kamp för frihet åt Västra Sahara mot de
marockanska ockupanterna har pågått under lång tid.
Organisationens sätt att organisera verksamheten i
flyktinglägren i södra Algeriet imponerar. Sverige har
lämnat visst bistånd till de västsahariska flyktingarna. Det
finns nu skäl att söka vägar att kanalisera ett ökat stöd också
direkt via Polisario, som visat sig väl kunna motsvara ett
sådant förtroende.

3.2 Enskilda organisationer

Enskilda organisationer, särskilt missionen, utgjorde
pionjärerna i svenskt internationellt solidaritetsarbete i de
fattiga länderna. Den kunskap, erfarenhet och förståelse
för de människor och kulturer det rör sig om som
organisationerna givit har varit och är ovärderlig.

I många utvecklingsländer svarar biståndsmedel för en
betydande del av den statliga budgeten. Detta utgör ofta en
betydande ansträngning för ländernas knappa
förvaltningsresurser. På sikt kan mottagarländernas
kapacitet att ta emot bistånd ökas, t.ex. genom stöd till
utveckling av u-ländernas förvaltning, men
biståndsvolymen kan också ökas utanför den statliga
förvaltningsapparaten. Stöd till uppbyggnaden av ideella
organisationer, intresseorganisationer och politiska rörelser
gynnar en sådan strategi.

Detta kan inte åstadkommas via de statliga
mottagarorganen, eftersom dessa inte alltid -- kanske inte
ens ofta -- gynnas när en pluralistisk folkrörelsestruktur
växer fram. För Sverige som biståndsgivare innebär detta
att vi bör söka andra vägar för att nå denna typ av
organisationer.

Inom flera frivilligorganisationer, t.ex. missionen,
Rädda barnen och Röda korset, är kontaktnäten utanför
mottagarländernas statliga biståndsadministration väl
utbyggda. Även LUC och AIC har tagit viktiga steg i denna
riktning.

Genom ökat stöd via svenska och utländska
frivilligorganisationer i vid mening bör de svenska
givarorganen stimulera en sådan utvidgning av den
resursbas av engagerade individer och organisationer i både
givar- och mottagarländer, som är grunden för allt
utvecklingsbistånd. Vi menar att svenskt stöd skall kunna
kanaliseras också direkt till utländska NGO:s både i andra
givarländer och i mottagarländerna -- något som i dag sker
bara i mycket begränsad utsträckning.

Ideella organisationer har ofta lättare att nå ut till de
människor som verkligen behöver hjälp och når
beundransvärda resultat med blygsamma insatser. De är
flexibla och kan gå direkt på problemen utan formella
omvägar. Deras administration på hemmaplan är oftast
liten och obyråkratisk. Enskilda medarbetare gör
engagerade insatser som biståndsarbetare, ofta till lägre
kostnader än offentlig biståndsverksamhet.

De ideella organisationernas medlemmar och lokala
föreningar i Sverige gör beundransvärda insatser både för
att samla in pengar till u-landsverksamheten och för att
bilda opinion. Folkpartiet liberalerna föreslår i en annan
motion till detta riksmöte en avdragsrätt för gåvor till
internationellt bistånd. Organisationernas insatser i
katastrofbiståndet bör också underlättas genom en rätt till
tjänstledighet för sådant arbete. En sådan rätt föreslås i en
annan motion.

En risk som i växande utsträckning framhållits i svensk
debatt är att en del organisationer tvingas hantera för stora
biståndsvolymer, att stödet växer så snabbt att de kan ha
svårt att klara av själva ökningen och att deras idébundna
karaktär riskerar att gå förlorad när verksamheten blivit
mycket omfattande. Man bör givetvis inte bortse från risker
av detta slag. Statsmakterna bör vara lyhörda för signaler
från organisationerna själva i detta avseende.

Vår bedömning är att detta bistånd generellt sett kan och
bör fortsätta att växa. En viktig förutsättning är att
riksdagen gör en långsiktig utfästelse om den fortsatta
ökningstakten, förslagsvis under en treårsperiod, så att
organisationerna vet vad de har att planera efter. SIDA
föreslog i sin anslagsframställan att 775 milj.kr. skulle anslås
nästa budgetår. Vi tillstyrker förslaget vilket innebär en
höjning med 40 milj.kr. i förhållande till regeringens
förslag.

4. Utveckling av marknadsekonomi och näringsliv

Skuldkrisen och den missriktade ekonomiska politik
många u-länder, särskilt i Afrika, bedrivit har under 80-talet
drivit fram ett behov av omfattande och långtgående
ekonomiska reformer.

Under Julius Nyereres tid vid makten halverades de
tanzaniska hushållens inkomster. Exemplet illustrerar det
faktum att det är de tidigare ekonomiska misstagen -- inte
de försök som nu görs att lägga om politiken -- som framför
allt är orsaken till att fattiga människor i skuldtyngda länder
drabbas.

En strukturanpassning som kan skapa förutsättningar
för ekonomisk utveckling är nödvändig. Men de program
som nu pågår med stöd av Världsbanken och IMF måste
genomföras med hänsyn tagen till förhållandena i varje
enskilt land. Om de skall drivas igenom i schablonmässiga
och hårdhänta former är risken stor att de fattiga
människorna drabbas ytterligare, att sköra demokratier
skadas och att de politiska förutsättningarna för
ekonomiska reformer undermineras.

Sveriges samlade agerande bör syfta till att åstadkomma
en kombination av skuldavskrivningar och en
strukturanpassning med mänskligt ansikte.Vi bör i
Världsbanken tillsammans med likasinnade länder verka
för en ökad tonvikt vid sociala hänsyn och förhållandena i
varje enskilt land.Vi bör fortsätta att komplettera
strukturanpassningsprogram både med socialt inriktade
stödinsatser som lindrar omställningsproblemen för fattiga
grupper och med angeläget miljöbistånd.Vi bör
ytterligare utöka det förvaltningsbistånd som syftar dels till
att stärka mottagarländernas makroekonomiska kompetens
och förmåga att förhandla med internationella långivare,
dels till att stärka de institutionella förutsättningarna för en
fungerande marknadsekonomi.

SIDA:s anslag för särskilda program skulle här kunna
användas för metodutveckling och nya insatser. Vi föreslår
därför längre fram i motionen en höjning med sammanlagt
50 milj.kr. varav en del bör användas för detta ändamål.
Vi bör slutligen lägga en ökad tonvikt vid utveckling av
enskilt företagande och fungerande marknader i vårt
bistånd.

En friare ekonomi med större utrymme för
entreprenörer, kreativitet och småföretag skulle bidra både
till resurstillväxt och till den mångfald som ger näring åt en
demokratisk samhällsutveckling.

Biståndsorganisationsutredningen föreslog i sitt
betänkande att ett nytt biståndsorgan kallat SITCO skulle
inrättas för utveckling av näringsliv och handel i u-länderna.
Det nya organet skulle skapas genom en sammanslagning av
Swedfund, IMPOD och delar av SIDA:s industribyrå. En
viktig ambition bakom förslaget var att förstärka det bistånd
som syftar till att utveckla den privata sektorn i u-länderna.
Detta har hittills -- trots åtskilliga positiva inslag -- präglats
av stagnation och organisatorisk splittring. Det bör finnas
en bred uppsättning instrument -- samlade på en hand -- till
förfogande för biståndet på detta område. Samriskföretag
är bara en av flera vägar att gå.

Regeringen föreslår nu i linje med utredningens förslag
att en ny biståndsmyndighet för utveckling av näringsliv och
handel skall inrättas. Vi välkomnar förslaget.

Vi vill särskilt ta fasta på det regeringen skriver om att
organisationen skall stödja ''uppkomsten av kommersiella
verksamheter som kan fortgå under marknadsmässiga
förhållanden'' och att denna grundläggande filosofi, som i
dag präglar verksamheten i IMPOD och Swedfund, bör
gälla också för den nya myndigheten. Syftet skall således
inte primärt vara att bygga upp enskilda företag som till
varje pris skall överleva utan att utveckla förutsättningar för
företagande på marknadens villkor.

Det är angeläget att en ny myndighet bättre än vad som
sker i dag kan engagera svenskt näringsliv med dess breda
internationella kompetens i den kunskapsöverföring som är
ett centralt inslag i detta bistånd. Men detta bistånd skall för
den skull inte bindas till upphandling i Sverige. Biståndets
syfte är att utveckla u-ländernas näringsliv, inte Sveriges. Vi
välkomnar regeringens uttalande att det skall vara möjligt
för alla biståndsmyndigheter att söka kompetens också från
tredje land. Vi tolkar det så att några krav på bindning inte
kommer att finnas i den nya myndighetens instruktion.

Importkontoret för u-landsprodukter, IMPOD, utför
med små resurser ett värdefullt arbete för att främja u-
landsimport till Sverige. Därutöver har IMPOD till uppgift
att vara samordnande organ beträffande bidraget till det
multilaterala organet ITC som bl.a. söker främja u-
ländernas export i ett vidare sammanhang.

Det finns ett starkt samband mellan handel och
näringslivsutveckling. När Sverige skall stödja utveckling av
nya företag i u-länder måste utgångspunkten vara att det
som produceras skall kunna säljas på en marknad. Som vi
inledningsvis betonade är det främst genom handel och
export som u-ländernas ekonomi kan utvecklas och deras
medborgare långsiktigt få åtnjuta en människovärdig
levnadsnivå.

Handelsfrämjande aktiviteter kan aktualisera behov av
mer företagsutvecklande insatser. Omvänt kan
företagsutveckling ofta förutsätta att
marknadsföringskompetens ställs till förfogande. Mot den
bakgrunden finner vi det naturligt att IMPOD inordnas som
en särskild enhet i det nya biståndsorganet. Liksom
utredningen utgår vi i vårt ställningstagande från en positiv
värdering av IMPOD:s arbetsformer och kompetens som vi
tror skulle kunna bidra till en mer dynamisk utveckling av
det nya organet och dess biståndsinsatser.

Vi tillstyrker således regeringens förslag om att beslut
med denna inriktning nu skall fattas. Biståndsministern
skriver att det bör vara möjligt för IMPOD att inom ramen
för den nya myndigheten bevara sin identitet. Vi menar för
vår del att detta bör innebära att IMPOD skall kunna
behålla sitt namn och ha egna anslag till sitt förfogande.
Ambitionen i riksdagsbeslutet bör vara att arbetet för att
främja u-landsimport till Sverige bör utvidgas, inte
krympas. Även övriga handelsfrämjande aktiviteter bör
successivt byggas ut när det nya biståndsorganet inrättas.

Mot denna bakgrund föreslår vi att anslaget för IMPOD
höjs med 12 milj.kr. i förhållande till regeringens förslag.
Vi föreslår också en större höjning av Swedfunds grundfond
(med 40 milj.kr.) och att ytterligare 10 milj.kr. ställs till den
nya myndighetens förfogande för företagsutveckling.

5. Miljö

Miljöförstörelsen i u-länderna är både allvarligare och av
delvis annan karaktär än i flertalet i-länder. Den drabbar
ofta mer direkt möjligheterna att tillgodose de mänskliga
basbehoven av mat, vatten och bränsle. I viktiga avseenden
har u-länderna en betydligt känsligare naturmiljö än många
i-länder.

Miljöförstörelsen i u-länderna är till stor del en följd av
underutveckling, främst fattigdom och överbefolkning som
tvingar fram en från miljösynpunkt förödande användning
av mark- och vattenresurser. Samtidigt utgör
miljöförstörelsen ett allvarligt utvecklingshinder, särskilt
för de fattigaste människorna på landsbygden. Att bryta
denna onda cirkel måste vara en huvuduppgift för
biståndet. Detta måste utgå från att miljövård i allmänhet
inte är ett hinder utan en förutsättning för utveckling.

Välbekanta exempel på miljöförstörelse i u-länderna är
ökenspridning och annan markförstörelse (bl.a. genom
överodling), ödeläggelse av regnskogar, och andra tropiska
skogar (genom svedjebruk, timmeravverkning m.m.), samt
förorening och annan förstörelse av högproduktiva
kustvatten (genom igenslamning, direkt förstörelse av
mangroveträsk och korallrev, överfiske m.m.).

Miljöförstörelsen drabbar omedelbart och direkt den
mänskliga försörjningsbasen genom minskande
produktivitet i jordbruksmarken, ökande brist på ved och
hushållsvatten, minskande timmertillgångar, ökande
frekvens av torka och översvämning och minskande
fiskeavkastning. Den är också en huvudorsak till den
snabba utrotning av växt- och djurarter som pågår i u-
länderna och på sikt får svåra konsekvenser för oss alla.
Sambandet med den ökande frekvensen av naturkatastrofer
är likaså klart.

Situationens allvar kan illustreras av att varje år minst 5
milj.ha. jordbruksmark måste tas ur produktion, 10
milj.ha. skog försvinner och 3 000 växt- och djurarter
utrotas för alltid. Konsekvenserna av markförstörelsen kan
också illustreras av situationen för Afrikas åkermark där en
femtedel av arealen redan fått sin produktionsförmåga
nedsatt med 50--100% och en fjärdedel med 10-50%.

Ett annat exempel på konsekvenser av skogsskövling är
att den årligen översvämmade arealen i Indien har
tredubblats från ca. 20 till 60 milj.ha. mellan 1960 och 1985.
Kustvattenförstörelsen är dåligt dokumenterad, men ett
exempel på konsekvenserna är Thailand där avkastningen i
det kustnära fisket uppges ha minskat med 75% på bara 20
år. Samtidigt är fisk den viktigaste (många gånger enda)
källan till animaliskt protein för över en miljard människor
i tredje världen. Det gäller särskilt de sämst ställda
befolkningsgrupperna.

I-länderna påverkar miljön i u-länderna på många sätt --
både direkt och indirekt. Vi har ett grundläggande ansvar
för u-ländernas fattigdom. Vi försvårar deras möjligheter
att utveckla sina ekonomier genom en omfattande
protektionism. Vi exploaterar deras naturresurser, bl.a.
skogs- och fisktillgångar. Vi sätter upp miljöfarliga
industrier och exporterar t.o.m. miljöfarligt avfall till u-
länder som helt saknar kapacitet att hantera sådana
miljörisker. Vi överför vår jord- och skogsbruksteknologi
m.m. till u-länder, där miljön kräver helt andra
brukningsmetoder.

Det är således nödvändigt att integrera miljöaspekterna
i allt utvecklingsarbete som påverkar miljön. Därutöver
erfordras direkta miljövårdsinsatser som till sin karaktär
måste vara både bevarande och reparerande.

Insatser för miljövård är naturliga och viktiga inslag i
bl.a. landsbygdsutveckling och katastrofförebyggande
bistånd och måste därför få stort utrymme inom ramen för
det landprogrammerade biståndet. Sverige har goda
förutsättningar att göra ytterligare insatser på dessa
områden, insatser som inte behöver begränsas till våra
huvudmottagarländer.

Detta är så mycket mer motiverat som dessa problem
ofta har en regional utbredning. Östafrika är ett belysande
exempel. Markförstöring låter sig inte hejdas av konstlade
nationsgränser.

Ytterligare insatser i Västafrika och Sahel-området bör
också kunna bli aktuella. I vår förra partimotion 1990
förespråkade vi därför att regeringen borde överväga vilka
åtgärder som bör vidtas för långsiktig kunskapsuppbyggnad
om det fransktalande Afrika inom
biståndsadministrationen och i den s.k. resursbasen.
Biståndsinsatser i detta syfte borde successivt genomföras.
Bakgrunden var bl.a. att det finns få traditionella
kontaktytor med Sverige och att praktiska svårigheter som
begränsade kunskaper i franska kan lägga hinder i vägen.
Yrkandet bifölls. Biståndsministern redovisar emellertid
ingen bedömning i budgeten. Vi förutsätter att regeringen
återkommer i frågan. Det skulle t.ex. kunna vara lämpligt
att ta itu med Sahel-problematiken i nära samarbete med
EG, som är hårt engagerad i området, och med andra
multilaterala organisationer.

Miljön får inte betraktas som en avgränsad sektor i
biståndet. Sambanden mellan miljövård och utveckling är
så starka att de måste påverka allt bistånd. Huvuddelen av
miljövårdsinsatserna måste därför ske i form av
miljöhänsyn i alla utvecklingsprojekt som påverkar miljön.
Trots förbättringar under senare år är situationen i detta
avseende inte tillfredsställande. Ökad tyngd måste
fortsättningsvis ges åt miljöaspekterna i alla biståndsprojekt
som direkt eller indirekt påverkar miljön.

Det är inte ovanligt att biståndsprojekt t.ex. inom
kraftverks- och bevattningsområdena snarare har bidragit
till miljöförstöring än hejdat den. Det är nödvändigt att
varje biståndsinsats som kan komma att påverka miljön
kombineras med miljökonsekvensanalyser. Denna typ av
analyser kan också ingå som en självständig del i det
svenska biståndet. En förutsättning för att detta skall
fungera är att biståndsadministrationen har tillgång till
biologiskt skolad personal. Med tanke på miljöfrågornas
växande betydelse i biståndspolitiken bör svensk
biståndspersonal fortbildas på detta område.

Vi vill betona att även den s.k. gröna naturvården såsom
skydd av värdefulla naturområden och bevarande av hotade
växt- och djurarter bör kunna få ett betydande svenskt
bistånd.

Även om integration av miljöaspekterna i
miljöpåverkande biståndsprojekt i första hand bör
eftersträvas, finns ett starkt behov av ett särskilt
miljöanslag. Därigenom finns pengar tillgängliga för
miljöinsatser av stort värde som av olika skäl inte kommer
till stånd på andra sätt. Det kan gälla såväl specifika
miljöinsatser som miljökomponenter -- t.ex.
miljökonsekvensanalyser -- i andra utvecklingsprojekt.
Särskilt betydelsefullt är anslaget genom att ge möjlighet att
stödja metodutveckling, frivilliga organisationers arbete
och regional samverkan. Det ökande behovet av insatser --
och de förbättrade möjligheterna för en ändamålsenlig
användning av anslaget -- motiverar att miljöanslaget nu
skrivs upp med 25 milj.kr. En motsvarande anslagspost på
10 milj.kr. bör också ställas till BITS:s förfogande. Det
multilaterala miljöanslaget föreslås höjt med 50 milj.kr.
utöver regeringens förslag.

6. Bistånd med social profil

De fattiga länderna drabbas hårt av ständigt
återkommande katastrofer. Antalet offer har ökat kraftigt
på senare år. Sex gånger fler människor dog i katastrofer
under 1970-talet än under 1960-talet.

Det är uppenbart att många av dessa katastrofer, och
inte minst den omfattning de får, egentligen är ett resultat
av miljöförstöring och överutnyttjande av naturresurser.
Det är i sin tur i stor utsträckning en direkt följd av
fattigdomen och underutvecklingen i sig. Vårt bistånd bör
därför i hög grad inriktas på katastrofförebyggande insatser
och på uppbyggande av en katastrofberedskap i särskilt hårt
drabbade områden. Det är naturligt att katastrofbiståndet
nära länkas samman med det mer långsiktiga
utvecklingsbiståndet.

Som vi inledningsvis framhöll kan ett mycket
omfattande behov av katastrofbistånd förutses det närmaste
året, bl.a. med tanke på Gulf-krisen och svälten i Afrika.
Men även ytterligare katastrofinsatser i Öst- och
Centraleuropa samt bl.a. Ryssland kan bli aktuella. Vi
förespråkar därför en mycket omfattande satsning på
katastrofbistånd det kommande budgetåret. Vi föreslår en
höjning med 200 milj.kr. i förhållande till regeringens
förslag.

Inom ramen för det samlade katastrofbiståndet pågår
flera mer eller mindre permanenta biståndsinsatser, bl.a. i
Afghanistan. Det förefaller rimligt att ett kommande år
skilja ut dessa insatser och reservera de mycket stora belopp
som i dag satsas på katastrofer och stöd till återuppbyggnad
för mer tillfälliga hjälpåtgärder.

Flyktingsituationen i världen har ytterligare förvärrats.
Som exempel kan nämnas att inbördeskriget i Liberia har
tvingat en miljon människor att fly. Sammanlagt uppgår
antalet flyktingar i världen till ca 17,6 miljoner. Av dessa
befinner sig den helt dominerande andelen i u-länder och
innebär alltså ett ökat tryck på deras redan ansträngda
situation.

Detta är ett starkt motiv för en utbyggnad av det svenska
biståndet till tredje världens flyktingar, dels genom FN:s
flyktingkommissarie UNHCR, dels genom bilaterala
insatser för drabbade grupper och länder. När den svenska
flyktingpolitiken stramats åt har förespråkarna för denna
politik -- däribland regeringen -- betonat vikten av direkta
insatser i flyktinglägren och för att i möjligaste mån
motverka att människor över huvud taget tvingas fly. Även
om vi har kritiserat den brist på humanitet som präglat
regeringens flyktingpolitik delar vi uppfattningen att de
viktigaste insatserna måste göras på det internationella
planet. Därför är det så mycket mer anmärkningsvärt att
regeringen skär ned biståndet vilket givetvis minskar
utrymmet för kraftiga anslagsökningar till exempelvis FN:s
flyktingkommissarie, UNHCR.

Vi föreslår i det följande ytterligare höjningar av det
svenska biståndet till UNHCR och FN:s fond för
Palestinaflyktingar, UNRWA.

Sveriges utvecklingsbistånd bör i första hand inriktas på
landsbygdsutveckling. Det är på landsbygden som de flesta
fattiga människorna finns. Det är på grund av landsbygdens
fattigdom som miljoner människor i u-länderna flyttar till
storstädernas misär, sysslolöshet och svält. Det är
landsbygden som drabbas hårt av olika katastrofer som
torka, översvämningar och ökenutbredning -- ofta
resultatet av människornas ingrepp i naturen.

Det är mat, vatten, bostad och bränsle -- människors
grundläggande behov -- som det gäller. En
landsbygdsutveckling som blir bestående förutsätter de
berörda människornas egen medverkan. För att detta skall
vara möjligt måste landsbygdsutvecklingen inriktas på en
anpassning till de naturgivna förutsättningarna, till de
mottagande människornas kultur- och levnadsvillkor och på
småskaliga projekt med anpassad teknik.

Den kraftigt ökande urbaniseringen i tredje världen
kommer trots satsningar på landsbygdsutveckling
naturligtvis att fortsätta. Detta kommer att innebära
dramatiska förändringar i de fattiga ländernas
levnadsmönster under 90-talet och efter sekelskiftet.

Skillnaderna i levnadsvillkor är många gånger än större
i storstadsområdena än på landsbygden. De sociala
förhållandena i slum och kåkförstäder i u-ländernas
miljonstäder är värre än på landsbygden. Många människor
tvingas leva under avskyvärda omständigheter på soptippar.
Liksom på landsbygden hör även i städerna kvinnor och
barn till dem som drabbas hårdast.

Denna utveckling ställer nya krav på biståndet. Med
ambitionen att göra insatser för de fattigaste människorna
måste vi finna lämpliga former för bistånd i de väldiga
befolkningsanhopningar som städerna utgör. Det är viktigt
att ha respekt för de svårigheter ett sådant bistånd möter.
Många gånger kan enskilda organisationer vara den bästa
kanalen. Alla stödbehov kan inte mötas med svenskt
bilateralt bistånd.

Sverige har hittills intagit en avvaktande hållning till
bistånd på bostadsområdet. Med tanke på behoven och de
positiva erfarenheterna från det sociala bostadsprojektet i
Costa Rica finns det nu goda skäl att gå vidare. Ett rätt
utformat bostadsbistånd där de boende själva engageras
och personer med god lokal kunskap har ansvar bör
successivt få ett ökat utrymme, främst i SIDA:s verksamhet.
Vi föreslår också ett ökat stöd till FN:s boende- och
bebyggelsecenter HABITAT.

Fattigdom och analfabetism hänger nära samman. Av
världens 960 miljoner analfabeter bor 920 miljoner i
utvecklingsländerna. Samtidigt är inskrivningen på väg ner
i en femtedel av dessa länder. Det finns också tecken på att
föräldrar inte längre ser utbildning som en väg till bättre
livsvillkor för sina barn. Särskilt utsatta blir under dessa
förhållanden flickorna.

Av världens analfabeter är 2/3 kvinnor. Om fler kvinnor
blir läs- och skrivkunniga betyder det att de får större
möjligheter att påverka barns hälsa, utbildning och framtid.
Läs- och skrivkunniga kvinnor får färre barn och kan också
delta i samhällslivet på jämställd bas och frigöra sig från
ekonomiskt utnyttjande och förtryck.

I mars 1990 anordnade fyra FN-organ, UNESCO,
UNICEF, UNDP och Världsbanken, en världskonferens
om utbildning för alla i Jomtien, Thailand. Vid konferensen
antogs två dokument, dels Deklaration om utbildning för
alla, dels Ramar för åtgärder för att tillgodose behovet av
baskunskaper. Sverige har ställt sig bakom dessa
deklarationer.

En av huvuduppgifterna för det svenska biståndet, både
bilateralt och multilateralt, bör vara att bidra till
förverkligandet av grundutbildning för alla de som idag inte
kan läsa, skriva och räkna. Insatser för kvinnor är särskilt
angelägna.

God hälsa och grundläggande skolutbildning är
hörnstenar för enskilda människors förutsättningar att
förändra sin tillvaro. Härigenom ges människor möjlighet
till ett drägligare liv. Detta ger ökad styrka att ställa
berättigade krav på inflytande över samhällsutvecklingen.
Insatser på dessa områden är av avgörande betydelse för en
höjning av produktiviteten också inom andra
samhällssektorer.

Människorna är den största utvecklingsresursen. En
fortsatt förbättring och utveckling av skola och hälsovård är
en grundförutsättning för utveckling på andra områden.
Med de ökande svårigheterna för mottagarländer att finna
resurser för att upprätthålla den standard som uppnåtts bör
ökade resurser satsas på att konsolidera särskilt
undervisning och hälsovård för landsbygdens befolkning.
Dit hör även stöd till import av nödvändigt
undervisningsmaterial och sjukvårdsutrustning.

Sambandet mellan å ena sidan tekniskt inriktad
verksamhet som brunnsborrning och å andra sidan insatser
som engagerar och utbildar människor i fråga om sanitet
och förebyggande hälsovård kan inte nog understrykas.

I vårt bistånd bör vi vidare uppmärksammma den
utveckling och de växande problem som den snabbt ökande
alkoholkonsumtionen i många u-länder för med sig.
Alkoholism och olyckor förorsakade av alkoholförtäring
hör tillsammans med aids-epidemin till de faktorer som
snabbt kan lamslå en bräcklig sjukvårdsapparat.

Aids-epidemin är en utomordentligt allvarlig belastning
på redan hårt drabbade u-länder. Rapporter om HIV-
smittans snabba utbredning i Afrika antyder att en katastrof
redan är ett faktum. Aids-epidemin kommer med all
sannolikhet att bli en väldig utmaning för världens
biståndsgivare. Risken är uppenbar att ökningen av antalet
aids-fall kommer att knäcka en redan starkt underutvecklad
sjukvård.

Sverige har engagerat sig på en rad olika sätt: genom
WHO, genom bilaterala insatser och genom nordiskt
samarbete. Allt talar för att detta bistånd kommer att
behöva mångdubblas i omfattning. De insatser som görs
inom ramen för SIDA:s särskilda program bör kunna
utökas. Det påslag vi föreslår bör ge utrymme för detta.

För länder som inte klarar att ge de stora
befolkningsgrupperna drägliga levnadsvillkor är det oftast
en övermäktig uppgift att ta hand om de handikappade.
Därför bör Sverige som biståndsgivare känna ett särskilt
ansvar för de grupper som hör till u-ländernas glömda.

Handikapp kan ofta uppstå som en följd av sjukdomar.
Allmänna hälso- och sjuvårdsinsatser som alltid varit en
viktig del av svenskt bistånd har därför en avgörande
betydelse. Men det behövs också speciella insatser för de
handikappade, som ofta är alldeles utlämnade i fattiga
länder. Att visa omsorg om handikappade människor i
fattiga länder är ytterst en fråga om att värna
människovärdet. Här gör enskilda organisationer såsom
Handikapprörelsens internationella biståndsstiftelse
(SHIA) redan viktiga insatser.

Vi föreslår mot denna bakgrund att det bereds ett
utrymme för ytterligare handikappbistånd på 10 milj.kr.
inom Särskilda program.

Folkökningen i tredje världen är ett av de största hoten
mot strävan att åstadkomma utveckling och
människovärdiga levnadsvillkor i u-länderna. Prognoserna
är särskilt i Afrikas fall mycket oroande. Den absoluta
årliga tillväxten beräknas uppgå till mer än 90 miljoner
människor i slutet på 90-talet.

Den snabba befolkningsökningen som till två tredjedelar
sker i städerna är ett allvarligt hot mot möjligheterna till en
bärkraftig ekonomisk utveckling, inte minst i en rad
afrikanska länder. Det är ett starkt motiv för en utökad
satsning på bistånd i former som kan bidra till att dämpa
befolkningstillväxten.

En stärkt social ställning för kvinnorna i kombination
med en höjd bildningsnivå har mycket stor betydelse i
arbetet på att få ner födelsetalen. Primärundervisning med
särskild uppmärksamhet riktad mot flickors deltagande bör
främjas. En utbyggnad av familjeplaneringen i svenskt
bistånd bör ske, inte minst av rent humanitära skäl, både i
bilateralt bistånd och via multilaterala organ.

Tonårsflickor i städerna är särskilt utsatta.
Tonårsgraviditeterna och könssjukdomarna ökar.
Familjeplaneringen vänder sig oftast enbart till kvinnor.
Män behöver bättre beredskap för att kunna ta ansvar som
fäder och för att förstå konsekvenserna av graviditeter för
kvinnors och barns hälsa och livsmöjligheter. Kvinnor får i
bästa fall råd genom bybarnmorskor och genom barn- och
mödravård. För tonåringar och män fordras andra kanaler:
genom industrier, militäranläggningar och skolor.

Sverige har en lång tradition och god kunskap på
familjeplaneringens område. Det finns därför anledning att
prioritera detta i det svenska biståndet. Insatser skall göras
på bred front -- även utanför programlandskretsen.

SIDA har i årets anslagsframställan utförligt behandlat
befolkningsfrågorna och prioriterat dem på ett mer markant
sätt än tidigare. Regeringen har emellertid inte godtagit den
höjning av anslaget för särskilda program som bl.a. skulle
gett utrymme för en hårdare prioritering av dessa insatser.
Vi föreslår en ökning med sammanlagt 50 milj.kr. varav en
betydande del skall satsas på befolkningsfrågor.

Riksdagen bör enligt vår mening genom ett särskilt
tillkännagivande till regeringen markera att biståndet på
befolkningsområdet under 90-talet skall ges större utrymme
och dignitet än hittills. En redovisning av vidtagna åtgärder
skall lämnas i nästa budgetproposition. Vi föreslår också en
höjning av anslaget till FN:s befolkningsfond, UNFPA, och
till internationella familjeplaneringsfederationen, IPPF.

Insikten om många barns situation i tredje världen är en
stark drivkraft i arbetet för internationell solidaritet.
Verkligheten har en rad plågsamma inslag. Svält och
undernäring skördar ständigt nya offer, inte minst i Afrika.
I en rad storstäder i Asien förekommer sexuellt utnyttjande
av barn i skrämmande omfattning. Latinamerikas gatubarn
har inte mycket att hoppas av framtiden.

FN:s barnkonvention är ett ovärderligt tillskott i arbetet
för barns rätt att få sina basbehov tillgodosedda, rätt till
skydd mot utnyttjande och diskriminering och rätt till
medinflytande.

I vanliga fall ifrågasätts fortsatt bistånd till länder som
bryter mot mänskliga rättigheter. En bärande tanke i
barnkonventionen är däremot att genomförandet är en
internationell angelägenhet. Den övervakande kommittén
skall därför inte bara påtala missförhållanden utan också
hjälpa till att finna en konstruktiv lösning när rättigheter
inte kan uppfyllas p.g.a. fattigdom.

Kopplingen till biståndet är avgörande för
konventionens framtid. Det har bidragit till att fattiga stater
vågat acceptera konventionens långtgående krav. Att
konventionen är ett globalt ansvar innebär att
förverkligandet är en uppgift för oss alla.

Vi har ett stort ansvar att göra konventionen känd i
biståndsländerna. Barn och ungdomar bör också få ökad
uppmärksamhet vid fördelning av biståndsmedel. En
genomlysning bör därför ske av barn-och ungdomsfrågorna
i varje biståndsland.

SIDA:s handlingsprogram för kvinnoinriktat bistånd
håller nu på att omsättas i praktisk handling. Detta
handlingsprogram måste genomsyra SIDA:s verksamhet i
varje led. Handlingsprogrammets huvudlinje är:att
biståndet i sin helhet blir mera kvinnoinriktat,att
speciella kvinnoprojekt kommer till stånd när
omständigheterna motiverar det,att kvinnor på såväl
givar- som mottagarsidan ges möjlighet att aktivt delta och
medverka i biståndets utformning i stort och i planering,
genomförande och utvärdering av enskilda biståndsinsatser
ochatt biståndsinsatser som befaras få negativa
konsekvenser för kvinnors möjligheter till ekonomiskt och
socialt framåtskridande och självständighet inte kommer till
stånd eller om de redan existerar inte får fortsatt stöd.

Särskilda s.k. kvinnohandläggare, som vi länge
förespråkat, har nu tillsatts på våra biståndskontor i
programländerna. Problemet är att dessa oftast är
lokalanställda och därmed har lägre status än utsänd
personal. En nackdel är att lokalanställda inte har samma
kontakt med SIDA som de anställda som tidvis verkat i
Sverige. Många arbetar också bara deltid med s.k.
kvinnofrågor. Vi menar att kvinnohandläggarna normalt
skall vara utsänd personal och att en övergång till ett sådant
system successivt skall ske.

Ett problem vid en bedömning av kvinnobiståndet är att
statistiken inte är uppdelad på kvinnnor och män. Vi
föreslår att en målsättning för all statistik om
utvecklingssamarbete skall vara att där det är möjligt göra
den uppdelad på kön.

SIDA:s kvinnoenhet bör förstärkas. Detta är nödvändigt
bl.a. för att den skall kunna fungera som sekretariat för
SIDA:s kvinnoråd, KIB. Kvinnoenheten har en viktig
koordinerande roll. Den bevakar att svenska åtaganden
förverkligas, SIDA:s handlingsprogram för ett
kvinnoinriktat bistånd tillämpas och att dess riktlinjer
efterlevs. Det är angeläget att kvinnoenheten får resurser
att göra den utvärdering av handlingsprogrammet som
enligt planerna skulle gjorts efter fem år.

Översynen av kvinnors roll i det svenska biståndet som
gjorts av UD visade att de olika biståndsmyndigheternas
förutsättningar att bedriva kvinnoinriktat bistånd är väldigt
olika. Det är angeläget att de snarast utarbetar praktiskt
inriktade strategier för att visa hur man kan ta hänsyn till
kvinnoaspekterna. FN:s utvecklingsfond för kvinnor,
UNIFEM, som syftar till att stärka kvinnors integration i
utvecklingsprocessen bedriver ett framgångsrikt arbete. Vi
föreslår en höjning av det svenska stödet med 2 milj.kr.

7. Våra samarbetsländer 7.1
Principer för val av nya mottagarländer

Vid val av nya samarbetsländer skall de biståndspolitiska
målen vara styrande. Målet demokratisk
samhällsutveckling bör framhållas i högre grad än hittills.

Vid val av nya samarbetsländer bör ytterligare några
aspekter vägas in:tidigare kunskaper och erfarenheter
från landeticke-statliga svenska erfarenheter och
verksamhet i landet (t.ex. missionen)svensk
biståndsnärvaro i andra länder i regionen
regionövergripande inriktning av det svenska biståndet i
andra länder i regionen (t.ex. miljö/markvård).
möjligheterna att bedriva ett framgångsrikt bistånd mot
bakgrund av den utvecklingspolitik -- inte minst vad gäller
marknadsekonomi -- landet bedriver.

7.2 Systemet med programländer

Systemet med programländer innebär att en betydande
del av det svenska bilaterala biståndet koncentreras till ett
begränsat antal länder, f.n. 18. Det hindrar inte att antalet
länder som tar emot svenskt bistånd är betydligt fler. Dit
hör bl.a. BITS:s samarbetsländer -- ett 20-tal -- som främst
är hämtade ur kretsen medelinkomstländer. Stödet till
länder utanför programlandskretsen har på senare år
expanderat kraftigt.

Systemet med programländer innehåller en rad
komponenter:Långsiktighet i samarbetet.Biståndet
planeras och genomförs i en dialog med mottagarlandets
myndigheter där deras och våra prioriteringar bryts mot
varandra. Ett landperspektiv anläggs.Riksdagen pekar
ut vissa länder som huvudmottagare.Riksdagen sätter
upp landramar som står till förfogande och vars belopp
reserveras till kommande budgetår om det inte utnyttjas.
Biståndskontor i 17 av 18 programländer (undantaget är
Kap Verde).

Dessa inslag är inte en gång för alla givna.
Långsiktigheten är ett bärande inslag i systemet men
likafullt kan samarbete avvecklas (med Swaziland som
senaste exempel). Landramar kan ha olika utformning.
Ursprungligen var tanken att de skulle rymma allt bistånd
till landet utom det som förmedlas av enskilda
organisationer. Numera ligger åtskilligt bistånd till
programländerna utanför landramen (t.ex.
katastrofbistånd, vissa miljöinsatser, betalningsbalansstöd
och insatser via SAREC och IMPOD).

Systemet i stort har en rad fördelar. Vi bygger upp
landkunskap. Koncentration minskar bördan på
administrationen. Det är ingen tillfällighet att vårt system
väcker avund i länder som Canada med över 100
mottagarländer. Riksdagen har inflytande över vilka länder
vi samarbetar med och vilken omfattning det samarbetet
har. U-landet har inflytande över biståndets innehåll, vilket
i princip -- men inte alltid i praktiken -- minskar risken för
felsatsningar. Biståndet blir i högre grad behovsstyrt, inte
bara utbudsstyrt. Man behöver inte hasta fram projekt för
att utnyttja tillgängliga biståndsmedel innan de dras in.

Men systemet rymmer också en del problem:Det kan
ge en schematisk uppdelning i programländer och icke-
programländer som inte motsvarar verklighetens behov.

Felet är enligt vår mening att statsmakterna inte har haft
en mer nyanserad syn på icke-programländer och anlagt ett
landperspektiv när biståndet till dessa utformats. Det har
bl.a. drabbat Filippinerna.Det är utrikespolitiskt
komplicerat att avveckla ett programlandssamarbete och
systemet blir därför oflexibelt.

Detta problem uppstår med all sannolikhet så fort vi har
ambitionen att ha ett långsiktigt samarbete med länder och
inte bara skapa projektöar. En möjlighet att öka
flexibiliteten är att tydligare ange en bortre tidsgräns vid
vilken ett samarbete skall omprövas. En allmänt ökad
rörlighet i programlandskretsen som vi förespråkat skulle
också något kunna minska dramatiken i dessa beslut.Det
kan medföra att för stora summor i landramsmedel
kanaliseras genom mottagarlandets administration, när det
är andra delar av samhällena som borde utvecklas.

Det avgörande här är dock vilket innehåll landramen ges
och vilka kompletterande instrument som existerar bl.a. för
utveckling av enskilda organisationer och privat
företagsamhet. Det faktum att u-länder inklusive svenska
programländer sinsemellan är mycket olika måste
återspeglas också i landramarnas innehåll.

Folkpartiet liberalerna menar att programlandssystemet
bör finnas kvar som ett viktigt inslag i det bilaterala
biståndet. Det bör kunna modifieras efter hand som nya
erfarenheter vinns och situationen i u-länderna förändras.
Tidpunkter för omprövning av programlandsstatus bör
oftare anges. Rörligheten i programlandskretsen bör nu
kunna ökas. En nödvändig flexibilitet åstadkoms också
genom användning av andra biståndsinstrument bl.a. för
näringslivsutveckling och enskilda organisationer.

Vi ifrågasätter inte värdet av att ha en anslagspost för
projektbistånd till vissa u-länder tillgänglig för tillfälliga
insatser. Däremot förlorar biståndet i långsiktighet och
tydlighet om alltför omfattande insatser, summor och
ländergrupper behandlas under ett klumpanslag av denna
typ. Regeringens tvekan inför beslut om nya programländer
bidrar till en sådan oklarhet.

Bedömningen av om ett biståndssamarbete skall
fortsätta måste innefatta flera hänsyn bl.a. om biståndet är
effektivt och når sina målgrupper, om det kan bidra till att
en utsatt nation kan stärka sitt oberoende, om enskilda
organisationer som är verksamma i mottagarlandet har
behov av ett biståndssamarbete på statlig nivå som stöd och
komplement till sin egen verksamhet och om vi har
realistiska möjligheter att genom vårt bistånd bidra till en
demokratisk samhällsutveckling. Det är alltså fråga om en
avvägning som måste göras från fall till fall.

Det måste finnas mycket starka särskilda skäl om ett
land med ett stabilt totalitärt system skall få finnas kvar i
kretsen av programländer. Enbart fattigdomskriteriet är
inte tillräckligt. På samma sätt måste länder bedömas, där
omfattande och systematiska kränkningar av
grundläggande mänskliga rättigheter -- inklusive tortyr --
under flera år varit en del av vardagen. I vilken riktning
utvecklingen går måste tillmätas stor betydelse.

Bistånd bör avbrytas bara när de förutsättningar som
samarbetet vilar på dramatiskt förändras. Avveckling kan
ske över en längre tidsperiod. Den bör ske i ordnade former
så att inte biståndets innehåll och Sveriges trovärdighet som
biståndsgivare tar skada. Gällande avtal skall fullföljas. Om
det är nödvändigt skall enstaka projekt kunna drivas vidare
även en tid efter att landramen avskaffats och övrigt
samarbete upphört. Avvecklingen bör föregås av tydliga
signaler i dialogen mellan givare och mottagare.

7.3 Enskilda samarbetsländer

Costa Rica har en unik ställning i Centralamerika.
Landet avskaffade sin armé i slutet på 1940-talet, har en lång
demokratisk tradition och bedriver en ambitiös
utbildningsoch välfärdspolitik. Under president Arias
spelade landet en central roll i ansträngningarna att skapa
fred i Centralamerika. En oklok ekonomisk politik byggd
bl.a. på statliga företag bidrog till den skuldbörda landet nu
har dragit på sig. Politiken har emellertid lagts om och
bilden är nu mera gynnsam.

Det finns starka skäl att ge bistånd till Costa Rica.
Landet har ett utsatt läge i en krigshärjad region.
Avskogningen har gått oerhört långt (bara en liten del av
den skog som fanns när spanjorerna kom är kvar).
Utlandsskulden är tung. Efter vad vi kan bedöma har de
svenska biståndsinsatserna via SIDA och BITS haft hög
kvalitet. Den valda modellen med ett regeringsbeslut, en
indikativ tvåårsram och insatser via såväl SIDA som BITS
har dock bäddat för komplikationer. Till detta bidrar
bristen på lokal representation.

Costa Rica kan sägas ha en väl hög BNP per capita för
att bli programland. Å andra sidan rymmer
programlandsformen fördelar i detta fall. Att göra Costa
Rica till programland skulle bli en stark markering till
förmån för demokratin och den utvecklingspolitik som förs.
Dessutom skulle ansvaret entydigt läggas på SIDA. Vi
föreslår därför att Costa Rica blir nytt programland och
tilldelas en landram på 40 milj.kr.

Filippinerna hör till gruppen mellaninkomstländer med
en BNP per capita på knappt 600 dollar. Befolkningen på ca
55 milj. växer snabbt. Urbaniseringen som är en följd av
stor arbetslöshet på landsbygden skapar stora sociala
problem. De ekonomiska klyftorna är mycket stora.
Förhållandena på landsbygden ligger till grund för de
alltjämt pågående väpnade oroligheterna på vissa öar.

Under Marcos tid kördes ekonomin stadigt i botten.
Behoven är stora. Det är angeläget att understödja landets
sköra demokrati. Det finns alltså starka biståndspolitiska
skäl att ge bistånd till Filippinerna. Samtidigt skall
problemen ingalunda underskattas. Den kritik som
Amnesty riktat i fråga om övergrepp mot mänskliga
rättigheter, bl.a. i inbördeskrigets spår, måste
uppmärksammas. Kupphoten mot den demokratiskt valda
regeringen är ständigt närvarande.

Regeringens politik gentemot Filippinerna var
påfallande oengagerad vid tiden närmast efter att landet
övergick till demokrati. Det är t.ex. betecknande att
Sverige inte gjorde några utfästelser inom ramen för
Philippine Aid Plan. Enligt vår mening har det svenska
biståndet hittills varit för litet, för smalt -- eftersom det i
stort sett inte har någon fattigdomsinriktning -- och för
kortsiktigt. Med tanke på Filippinernas fattigdom och svaga
administration skulle landet passa bättre in i SIDA:s än i
BITS:s mottagarkrets.

Det hindrar inte att det bistånd som har givits innehåller
en rad värdefulla inslag såsom karteringsverksamhet till
stöd för jordreformen (BITS) och utveckling av filippinsk
möbelindustri (IMPOD). Vi välkomnar de ansträngningar
som BITS nu gör för att utöka biståndssamarbetet med
Filippinerna.

Vi föreslår att biståndssamarbetet med Filippinerna
successivt utvidgas. 20 milj.kr. bör reserveras för detta.
Färdriktningen bör vara att Filippinerna blir nytt
programland. Ett sådant beslut bör följas av åtgärder i syfte
att åstadkomma en långsiktig kunskapsuppbyggnad i
Sverige om Filippinerna. Samarbetet bör utöver det som
redan gjorts bl.a. innehålla sociala insatser och utveckling
av förvaltningen. Däremot bör man mot bakgrund av
korruptionen undvika att kanalisera stora summor genom
administrationen. I stället är det viktigt att etablera ett
fungerande samarbete med lokala enskilda organisationer
och uppmuntra svenska folkrörelser att bedriva ett liknande
stöd.

Vidare bör SAREC få i uppdrag att utveckla
forskningssamarbete med Filippinerna och tilldelas
erforderliga resurser för detta.

Nepal är utsatt för en mycket omfattande miljökatastrof
genom skogsskövling och markerosion på
bergssluttningarna. Detta är också en av
huvudanledningarna till de stora översvämningarna i
Indiens och särskilt Bangladeshs floddeltan. Landet hör till
världens fattigaste.

En rad multilaterala organisationer såsom UNICEF gör
värdefulla insatser i Nepal. UNICEF stödjer bl.a.
vattenprogram, kvinnogrupper och barnhälsovård. FAO är
ett av de organ som ger miljöbistånd. Av svenska
biståndsorgan har SAREC nu engagerat sig i vissa projekt.

Enligt vår mening bör Sverige söka former för ett ökat
bistånd till Nepal. Ett framtida programlandssamarbete bör
inte uteslutas. På kort sikt bör ett mer avgränsat stöd vara
aktuellt. Detta kan lämpligen utgå i form av multi-bi-
bistånd dvs. svensk finansiering av insatser som utförs av
multilaterala organ. I första hand bör miljöinsatser komma
i fråga.

Den sovjetiska ockupationen och inbördeskriget i
Afghanistan har slagit sönder och skövlat ett redan tidigare
mycket fattigt land. Sverige har genom katastrofbistånd
sökt stödja offren för kriget. Detta bistånd bör fortsätta och
utvecklas -- inte minst med tanke på den påbörjade om än
mycket osäkra sovjetiska reträtten. Stödet till bl.a.
UNHCR:s arbete med de afghanska flyktingarna måste
också öka. Afghanistan-kommitténs arbete är vidare
utomordentligt värdefullt. De insatser som nu görs från
svensk sida innebär en god grund för framtida svenskt
bistånd den dag ett oberoende Afghanistan kunnat
återupprättas.

Biståndet till Etiopien har mycket långa traditioner,
alltsedan missionens första insatser på 1800-talet.
Upprepade svältkatastrofer under senare år har motiverat
omfattande insatser både för att avhjälpa akut nöd och
förebygga nya tragedier.

Under 1980-talet har den nuvarande regimen i Addis
Abeba med sin politik alltmer försämrat förutsättningarna
för fortsatta utvecklingsinsatser och bidragit till att
framkalla de omfattande svältkatastroferna. Någon
demokratisk samhällsutveckling har inte kunnat skönjas i
Etiopien som helhet, vare sig under kejsartiden eller under
den nuvarande marxistiska regimen. Övergreppen mot
såväl enskilda som befolkningsgrupper är omfattande och
väldokumenterade. Krigföringen bl.a. i Eritrea bidrar i hög
grad till svältkatastroferna.

Det är angeläget att noga följa utvecklingen i Etiopien
vad gäller krigföringen i Eritrea, respekten för mänskliga
rättigheter och våra möjligheter att nå resultat för att
bedöma programlandssamarbetets framtid. Svenskt bistånd
bör i än högre grad ges till offren för kriget i Eritrea, såväl
inne i landet som i flyktinglägren utomlands.

Mot bakgrund av vad vi i dag vet finns det skäl att ge
biståndet till Etiopien en utpräglat katastrofinriktad
karaktär med tonvikt på förebyggande och beredskap.
Biståndet bör i så stor utsträckning som möjligt förmedlas
via kanaler vid sidan av regimen. Den landram på 100
milj.kr. som regeringen föreslår bör användas på detta sätt.

Folkpartiet liberalerna har under en följd av år föreslagit
att Uganda borde bli nytt programland. Vår bedömning har
varit -- och är -- att möjligheterna att bidra till
återuppbyggnad, försoning och demokrati är sådana att ett
omfattande bistånd bör ges. Även aids-epidemins
förödande verkningar pekar i samma riktning. Vi
välkomnar förslaget att avsätta en landram för Uganda. Vi
förutsätter att detta innebär att Uganda därmed kommer att
utgöra ett programland för biståndet. I enlighet med
SIDA:s förslag föreslår vi en landram på 120 milj.kr.

Till regeringens konkreta förslag beträffande
landramarna vill vi göra följande kommentarer.

SIDA har i sitt tillägg till anslagsframställningen starkt
förordat att de föreslagna ökningarna av biståndet till
programländerna inte skulle ifrågasättas. Bakgrunden är
bl.a. att Gulf-krisens verkningar riskerar att rasera de
ansträngningar många länder nu gör för att strukturera om
sina ekonomier. Vår utgångspunkt är därför att normalt
godta SIDA:s förslag till landramar.

I Indien görs en rad värdefulla fattigdoms- och
miljöinriktade biståndsinsatser med svensk finansiering.
Det är anmärkningsvärt att regeringen väljer att frysa
landramen. Liksom SIDA föreslår vi att den höjs med 35
milj.kr.

I övrigt föreslår vi -- i linje med SIDA:s äskanden --
ökade landramar till Angola, Guinea-Bissau, Kap Verde,
Moçambique och Nicaragua och ökade resurser för
regionala insatser i Centralamerika. I avvaktan på den
fortsatta utvecklingen beträffande demokrati och mänskliga
rättigheter är vi beredda att godta regeringens förslag
beträffande Laos, Tanzania, Zambia och Zimbabwe. En
höjning av biståndet för regionala insatser i Afrika på 20
milj.kr. utöver den nivå regeringen föreslår kan istället vara
motiverad.

Inte minst i fråga om Zambia finns det starka skäl för
regeringen att understryka att biståndets fortsatta
omfattning har ett starkt samband med den
demokratiseringsprocess som nu har aviserats.

Utvecklingen i Kenya avviker på ett markant sätt från
bilden av demokratisering och frigörelse som i övrigt gjort
sig gällande på den afrikanska kontinenten det gångna året.
Som regeringen framhåller har toleransen mot politiskt
oliktänkande minskat. Mot den bakgrunden finner vi skäl
att minska landramen med 25 milj.kr. i förhållande till
regeringens förslag.

När kriget i Vietnam upphörde i mitten av 1970-talet var
det naturligt att landet gjordes till mottagare av svenskt
bistånd. Den väg landet slog in på efter kriget var emellertid
utomordentligt olycklig i många avseenden. Den centrala
ekonomiska planeringen orsakade svåra ekonomiska
problem, samtidigt som grundläggande mänskliga
rättigheter negligerades.

På senare år har en del ekonomiska reformer -- ''doi
moi'' -- genomförts som minskar den centrala styrningen
och ger ökade möjligheter till enskilda initiativ. På det
ekonomiska området pågår otvivelaktigt en ''perestrojka''.
Vietnam drog sig också slutligen ur Kambodja hösten 1989.
Situationen beträffande mänskliga rättigheter och
demokrati förtjänar emellertid fortfarande kritik.

Det finns en stark vietnamesisk efterfrågan på svenskt
bistånd vad gäller övergång till en mer marknadsorienterad
ekonomisk politik. En ökad ekonomisk frihet kan inom sig
bära fröet också till en ytterligare politisk liberalisering.

Mot denna bakgrund bör Sverige inte nu avveckla
Vietnam som programland. Ett begränsat
programlandssamarbete bör fortsätta under några år,
varefter frågan bör prövas på nytt. Det fortsatta biståndet
bör till större del än idag inriktas på överföring av
kunskaper vad gäller företagsdrift, ekonomi och offentlig
förvaltning. Likaså bör ett starkt stöd ges till demokratisk
utveckling, t.ex. utbildning av journalister, i den mån detta
är möjligt. Vidare bör bistånd ges till miljö och hälsovård.
En landram på 225 milj.kr. bör ge utrymme för nödvändiga
insatser.

Mekongkommittén gör värdefulla insatser, inte minst på
miljöområdet, i samma region. Vi föreslår en höjning av
anslaget med 6 milj.kr.

Cuba tillhör sedan lång tid tillbaka kretsen av
samarbetsländer för BITS. Den förändringsprocess som nu
pågår efter det kommunistiska systemets sammanbrott i
öststaterna har i lika liten utsträckning satt spår på Cuba
som i Kina. Fortfarande är bara det kommunistiska partiet
tillåtet. Oliktänkande sätts i fängelse utan rättegång.
Yttrandefriheten är näst intill obefintlig. De senast
utsmugglade uppgifterna visar att tortyr är vanlig i
kubanska fängelser och att bara under första halvåret 1990
nästan 500 personer fängslades av politiska skäl.

Mot den bakgrunden bör bistånd till Cuba från BITS
inte komma ifråga förrän en utveckling mot demokratiska
rättigheter inletts. I stället bör stöd ges till de organisationer
som aktivt arbetar för ett demokratiskt Cuba t.ex.
Kommittén för mänskliga rättigheter på Cuba och den
nybildade tvärpolitiska Demokratisk Plattform. Cuba bör
avvecklas som reguljärt samarbetsland för BITS.

Cuba behandlas utförligare i en särskild motion till detta
riksmöte.

8. Multilateralt bistånd

Det multilaterala biståndet utgör en viktig del av
Sveriges utrikes- och biståndspolitik. För svensk del är det
multilaterala biståndet genom FN:s olika biståndsorgan ett
uttryck för den stora vikt vi vill lägga vid Förenta
Nationernas arbete för fred och utveckling i världen.

För ett litet land som Sverige är det viktigt att stärka det
multilaterala samarbetssystemet. Om vi tror på bärkraften i
våra värderingar utgör det en plattform, där vi i dialog med
andra kan verka för demokrati och samarbete.

För många u-länder utgör det multilaterala biståndet en
nödvändig motvikt mot de kortsiktiga politiska hänsyn som
ofta styr särskilt stormakternas bilaterala bistånd.

Vissa utvecklingsproblem kan bäst lösas genom
samordnade eller regionala insatser. Det kan t.ex. gälla
katastrofeller flyktingsituationer, utrotande av smittsamma
sjukdomar, miljöproblem och forskning. Endast ett starkt
multilateralt system kan ta på sig dessa uppgifter.

Liksom det svenska bilaterala biståndet har de
multilaterala biståndsorganisationerna en stark
fattigdomsinriktning. Biståndet går till de fattigaste
länderna och man söker nå fattiga befolkningsgrupper.
Detta gäller särskilt Internationella utvecklingsfonden,
IDA, FN:s utvecklingsprogram, UNDP och FN:s barnfond,
UNICEF.

Det ökade anseende som det multilaterala samarbetet
har fått under senare tid har ännu inte avsatt några spår i
form av ökade anslag från de stora i-länderna. Utvidgade
resurser ter sig särskilt nödvändiga i en tid när många u-
länder, inte minst i Afrika, har slagit in på mödosamma
reformprogram. De multilaterala organisationerna har här
spelat en aktiv roll, men det behövs tillskott av yttre
resurser för att ge dessa strukturanpassningsprogram ett
''mänskligt ansikte''.

Det finns i dag dubbelt så många flyktingar i världen som
vid början av 1980-talet. Till detta kommer 14 miljoner som
är flyktingar i sitt eget land. FN:s flyktingkommissariat,
UNHCR, bistår i dag direkt sju miljoner flyktingar. För
detta disponerar man resurser som motsvarar en krona och
sjutton öre per flykting och dag.

I det svenska demokratimålet innefattar vi försvar av
mänskliga rättigheter. Världens flyktingar är en grupp, vars
mänskliga rättigheter ofta trampats under fötterna.
UNHCR måste få resurser att skydda dem mot övergrepp
och klara deras överlevnad.

Den utomordentligt allvarliga flyktingsituationen i
världen och den ekonomiska kris UNHCR befinner sig i
motiverar kraftigt utökade svenska bidrag. Organisationen
har tvingats friställa 10% av sin personal. Dess situation är
särskilt osäker mot bakgrund av att den helt finansieras av
frivilliga bidrag från givarländerna. Vi föreslår en höjning
med 100 milj.kr. utöver regeringens förslag.

Den människosyn och de ambitioner som ligger bakom
de svenska biståndspolitiska målen återspeglas i de
övergripande dokument som definierar
utvecklingssamarbetet inom FN, t.ex. den fjärde
utvecklingsdekaden. UNDP har 1990 kommit med en --
fortsättningsvis årligen återkommande -- rapport om
mänsklig utveckling. Där lyfter man fram icke-ekonomiska
indikatorer på mänsklig utveckling som läskunnighet,
barnadödlighet och medellivslängd. Rapporten är en
uppfordran till handling, men utgör också en
dokumentation över de framsteg som gjorts och som lätt
överskuggas av den akuta ekonomiska krisen. Även
Världsbankens årsrapport, som helt ägnas fattigdomen, har
en optimistisk underton i det man söker visa att det är
möjligt att angripa fattigdomsproblemen.

Genom Afrikas kris har Världsbanksgruppen
(Världsbanken och Internationella
Utvecklingsfonden/IDA) liksom FN:s biståndsorgan (FN:s
Utvecklingsprogram/UNDP och fackorganen) under 1980-
talet fått en kraftigt ökad inriktning på de minst utvecklade
länderna, särskilt i Afrika söder om Sahara.

Världsbanken har på senare år kritiserats starkt för de
miljömässigt mycket allvarliga konsekvenser som ett antal
stora Världsbanksfinansierade investeringsprojekt visat sig
ha i en ekologiskt många gånger mycket starkt påfrestad u-
landsmiljö. Dessa projekt har dessutom i flera fall inneburit
omfattande tvångsförflyttningar av fattiga människor.
Denna kritik har i flera avseenden haft god grund. Det är
därför glädjande att det nu skett en betydelsefull
omsvängning inom Världsbanken.

Såväl IDA som UNDP har fått minskade resurser under
1980-talet. Det slår hårt mot de två tyngsta multilaterala
biståndsorganen, vilka är inriktade på att stödja de
fattigaste u-länderna, särskilt i Afrika söder om Sahara. Det
bör vara Sveriges målsättning att söka få till stånd ökade
resurser till detta arbete. Vi föreslår bl.a. mot denna
bakgrund höjda anslag till UNDP.

Miljöfrågan har de senaste åren fått växande
uppmärksamhet. Alla de stora multilaterala organen har
idag miljöavdelningar som granskar verksamheten från
miljösynpunkt och också arbetar fram miljöprojekt. U-
länderna som tidigare betraktade detta som utslag av ''grön
konditionalitet'' har idag en mer positiv syn på miljöfrågan.

Även på befolkningsområdet växer en samsyn fram. I
åtskilliga afrikanska länder är över 50 % av befolkningen
under 15 år. Att i tider av ekonomisk kris bygga skolor och
få fram arbetstillfällen till hela tiden växande
ungdomskullar är inte möjligt. Här har organisationer som
UNFPA och UNICEF en stor uppgift. Detta särskilt som
bistånd på befolkningsområdet av mottagarna upplevs som
mindre kontroversiellt om det kommer från ett multilateralt
organ, där de själva är medlemmar och har inflytande.

De svenska biståndsmålen gäller hela det svenska u-
landsbiståndet. Även inom ramen för de multilaterala
biståndsorganens verksamhet bör Sverige därför betydligt
mer kraftfullt verka för att ökad hänsyn tas till såväl att
stödja en demokratisk samhällsutveckling och respekt för
mänskliga rättigheter som att i högre grad beakta och
främja miljöaspekterna. Det är en central uppgift för
utredningen om det multilaterala biståndet att finna former
för detta. Det får inte bara handla om att i allmänna ordalag
framhålla principer utan också att genom praktiska initiativ
omsätta dessa biståndsmål i konkreta åtgärder som de
multilaterala organen kan vidta.

Vår syn på EG och biståndspolitiken redovisas i
partimotionen Sverige i Europa.

9. Beredningen för internationellt tekniskt-ekonomiskt
samarbete (BITS)

Beredningen för internationellt tekniskt-ekonomiskt
samarbete (BITS) har till uppgift att med biståndsmedel
främja ekonomisk och social utveckling i vissa u-länder och
att utvidga och stärka Sveriges förbindelser med dessa
länder. Verksamheten styrs av principerna för den svenska
biståndspolitiken även om BITS:s verksamhet i första hand
har varit inriktad på att främja u-ländernas ekonomiska
tillväxt.

BITS är ett mycket värdefullt instrument för samarbete
främst med medelinkomstländer, som kräver ett mindre
djupgående engagemang från Sverige som biståndsgivare.
Det är därför angeläget att slå vakt om och utveckla den
verksamhet BITS bedriver. Det innebär bl.a. att den
breddning av arbetet mot flera av biståndsmålen, såsom
miljö och demokrati men även social utjämning, som nu
pågår bör drivas vidare.

Ansvaret för östbiståndet har det senaste året inneburit
en avsevärd utvidgning av BITS:s verksamhet.
Motsvarande förändringar kan knappast förutses framöver.
I övrigt kan vi emellertid inte hålla med regeringen om att
BITS:s tekniska bistånd behöver utvecklas i långsammare
takt än hittills.

Om man bortser från östbiståndet kommer BITS nästa
år att få en ökning av anslaget för tekniskt bistånd med bara
10 milj.kr. Om de internationella kurser som har planerats
för nästa år skall genomföras återstår då mindre resurser för
övriga insatser än vad BITS disponerar i år. Det riskerar att
drabba planeringen för stöd till bl.a. Chile och Filippinerna.
Mot den bakgrunden föreslår vi en uppräkning av anslaget
med 20 milj.kr.

I avsnitten om demokrati respektive miljö har ovan
föreslagits att BITS skall få särskilda ämnesanslag --
parallella till SIDA:s -- på dessa bägge områden (5
respektive 10 milj.kr.). Om det i ett BITS-land finns ett mer
omfattande behov av miljö- eller demokratiinsatser som
kan tillgodoses i former som passar BITS:s arbetssätt bör de
kunna tillgodoses utan att SIDA tvingas gå in.

Riksdagens majoritet har tidigare avslagit förslag från
vårt håll om att bindningen av BITS:s tekniska bistånd till
upphandling i Sverige skulle avskaffas. Regeringen föreslår
nu att samtliga biståndsorgan skall ha möjlighet att utnyttja
kompetens från tredje land. Vi förutsätter att detta innebär
att bindningen även av det finansiella stödet avvecklas och
att myndighetens instruktion ändras i denna riktning.

BITS:s internationella kurser är av omvittnat hög
kvalitet och är ett mycket värdefullt inslag i biståndet. De
bör därför successivt byggas ut. Vi vill särskilt betona
möjligheterna att använda dessa kurser för att främja
kunskapsöverföring om marknadsekonomins
förutsättningar och mekanismer samt om metoder att
utveckla demokratiska strukturer.

10. Anslagsfrågor

Regeringens förslag om att finansiera kostnader för
asylsökande över biståndsanslaget avvisas. Östsamarbetet,
som enligt förra årets riksdagsbeslut omfattar 300 milj.kr.
per år under tre år, placeras utanför enprocentsramen.
Därmed står sammanlagt en miljard kr ytterligare till
förfogande för u-landsbistånd. Biståndsramen höjs till 14
171 milj.kr.

Folkpartiet liberalernas alternativ har en stark
humanitär profil. Vi föreslår bl.a. höjningar av anslagen till
åtgärder för flyktingar genom FN:s flyktingkommissarie
(UNHCR) och FN:s fond för Palestina-flyktingar
(UNRWA). Vi begär en ytterligare kraftig höjning av
katastrofbiståndet. Vi betonar vikten av humanitärt bistånd
i Asien. Vi föreslår ökade anslag till FN:s barnfond
(UNICEF) och till anslaget särskilda program, däribland
åtgärder för familjeplanering och för handikappade.

Vi vill vidare ge biståndet en starkare inriktning på
åtgärder för att främja demokrati. Vi föreslår en utökning
av SIDA:s anslag för demokratifrämjande och en liknande
anslagspost till BITS. Costa Rica föreslås bli nytt
programland. Det bistånd som förmedlas via enskilda
organisationer föreslås höjt i nivå med SIDA:s äskande.

Resurserna för miljöbistånd utökas i förhållande till
regeringens förslag. Det gäller både anslaget för
multilaterala insatser som regeringen inte höjer alls och de
resurser som ställs till SIDA:s förfogande. Ett liknande
anslag införs också för BITS.

Utnyttjandet av SAREC:s anslag för u-landsforskning
har varit mycket högt. En rad viktiga verksamheter av
betydelse bl.a. för miljövården och kampen mot aids pågår.
Insatser till förmån för demokrati och mänskliga rättigheter
har påbörjats och håller på att byggas ut. Mot den
bakgrunden är SAREC anmärkningsvärt snävt behandlad i
årets budget och förefaller i praktiken få minskade resurser.
Vi föreslår en höjning med 40 milj.kr. utöver regeringens
förslag.

Anslagsposten särskilda program föreslås förstärkt med
sammanlagt 50 milj.kr. i förhållande till regeringens förslag.
Detta tillskott skall i första hand användas för
handikappinsatser, befolkningsfrågor, hiv/aids och
förvaltningsbistånd.

Vi föreslår slutligen att 50 milj.kr. utöver regeringens
förslag ställs till förfogande för insatser i skuldtyngda u-
länder (betalningsbalansstöd).

Vi föreslår sammanfattningsvis följande förändringar i
förhållande till regeringens förslag.

Multilateralt bistånd

UNDP
+ 50
FN:s befolkningsfond (UNFPA)
+ 20
IPPF, Internationella familjeplaneringsfederationen
+ 20
FN:s barnfond (UNICEF)
+ 30
FN:s fond för Palestinaflyktingar (UNRWA)
+ 20
FN:s flyktingkommissarie (UNHCR)
+100
FN:s utvecklingsfond för kvinnor (UNIFEM)
+ 2
FN: boende- och bebyggelsecenter (HABITAT)
+ 5
Multilaterala miljöinsatser
+ 50
Mekongkommittén
+ 6
Bilateralt bistånd
Angola
+ 25
Guinea-Bissau
+ 5
Kap Verde
+ 5
Moçambique
+ 5
Uganda
+ 10
Indien
+ 35
Nicaragua
+ 10
Regionala insatser i Centralamerika
+ 35
Regionala insatser i Afrika
+ 20
Demokrati, MR, humanitärt bistånd
+100
Katastrofer
+200
Särskilda miljöinsatser
+ 25
Särskilda program
+ 50
Enskilda organisationer
+ 40
Costa Rica
+ 40
Filippinerna
+ 20
SAREC
+ 40
BITS:s tekniska bistånd
+ 20
Miljöanslag till BITS
+ 10
Demokratianslag till BITS
+ 5
Swedfund
+ 40
IMPOD
+ 12
SIDA:s administration
+ 10
Särskilda insatser i skuldtyngda länder
+ 50
Näringslivsutveckling genom ny myndighet
+ 10
Vietnam
--100
Kenya
-- 25

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om enprocentsmålet som etappmål,
innehållet i enprocentsramen och det samlade biståndets
ökning som andel av BNI,

2. att riksdagen avslår regeringens förslag att finansiera
kostnader för asylsökande på 700 milj.kr. över
biståndsanslaget,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om biståndets effektivitet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett fristående sekretariat för
utvärdering av biståndet,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tillvaratagande av hemvändande
biståndsarbetares erfarenheter,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om övergång från bundet till
obundet bistånd,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ansvarsfördelningen mellan
SIDA och BITS,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om biståndskompetensen på
ambassaderna,

9. att riksdagen med ändring i regeringens förslag till
riktlinjer för demokratibiståndet som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om
uppbyggandet av en demokratisk infrastruktur,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bistånd till uppbyggande av
politiska partier och andra fria organisationer,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ett omfattande
analysarbete beträffande biståndsformer som kan främja
övergång till demokrati och flerpartisystem,

12. att riksdagen med ändring i regeringens förslag till
riktlinjer för demokratibiståndet som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om sambandet
mellan marknadsekonomi och politisk pluralism,

13. att riksdagen med ändring i regeringens förslag till
riktlinjer för demokratibiståndet som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om
demokratidialogen samt om frysning och sänkning av
landramar,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om synen på flerpartisystem i u-
länder,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om årliga oberoende redovisningar
av läget beträffande demokrati och mänskliga rättigheter i
de svenska mottagarländerna,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om humanitärt bistånd i Asien,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bistånd till Polisario,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stöd till utländska enskilda
organisationer,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en långsiktig utfästelse
beträffande ökningen av det bistånd som förmedlas via
svenska enskilda organisationer,

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om strukturanpassning med
mänskligt ansikte,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en utökning av
förvaltningsbiståndet för utveckling av marknadsekonomi
inom ramen för särskilda program,

22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om IMPODs ställning i det nya
biståndsorganet och ett utvidgat arbete för att främja u-
landsimport till Sverige,

23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bistånd till områden i det
fransktalande Afrika,

24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om miljöbistånd,

25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utformningen av anslagsposterna
för katastrofer och stöd till återuppbyggnad,

26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bistånd inom bostadssektorn och
i städerna,

27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en utökning av biståndet vad
gäller befolkningsfrågor, bl.a. inom ramen för särskilda
program,

28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om barn och ungdomar i biståndet,

29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kvinnoinriktat bistånd,

30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om insatser mot HIV/aids bl.a. inom
ramen för särskilda program,

31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om insatser för handikappade inom
ramen för särskilda program,

32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om systemet med programländer,

33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om avveckling av bistånd,

34. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bistånd till Filippinerna,

35. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bistånd till Nepal,

36. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om biståndet till Etiopien,

37. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bistånd till krigets offer i Eritrea,

38. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Cuba inte längre bör ingå i
kretsen av reguljära samarbetsländer för BITS,

39. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bindningen av BITSs tekniska
bistånd,

40. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om BITSs internationella kurser,

41. att riksdagen beslutar fastställa biståndsramen för
budgetåret 1991/92 till 14 171 milj. kr.,

42 att riksdagen till UNDP för budgetåret 1991/92 anslår
50 milj.kr. utöver regeringens förslag,

43. att riksdagen till UNFPA för budgetåret 1991/92
anslår 20 milj.kr. utöver regeringens förslag,

44. att riksdagen till IPPF för budgetåret 1991/92 anslår
20 milj.kr. utöver regeringens förslag,

45. att riksdagen till UNICEF för budgetåret 1991/92
anslår 30 milj.kr. utöver regeringens förslag,

46. att riksdagen till UNRWA för budgetåret 1991/92
anslår 20 milj.kr. utöver regeringens förslag,

47. att riksdagen till UNHCR för budgetåret 1991/92
anslår 100 milj.kr. utöver regeringens förslag,

48. att riksdagen till UNIFEM för budgetåret 1991/92
anslår 2 milj.kr. utöver regeringens förslag,

49. att riksdagen till HABITAT för budgetåret 1991/92
anslår 5 milj.kr. utöver regeringens förslag,

50. att riksdagen till Multilaterala miljöinsatser för
budgetåret 1991/92 anslår 50 milj.kr. utöver regeringens
förslag,

51. att riksdagen till Mekongkommittén för budgetåret
1991/92 anslår 6 milj.kr. utöver regeringens förslag,

52. att riksdagen för budgetåret 1991/92 bestämmer
medelsramen för Angola till 25 milj.kr. mer än regeringen
föreslagit eller således 225 milj.kr.,

53. att riksdagen för budgetåret 1991/92 bestämmer
medelsramen för Guinea-Bissau till 5 milj.kr. mer än
regeringen föreslagit eller således 100 milj.kr.,

54. att riksdagen för budgetåret 1991/92 bestämmer
medelsramen för Kap Verde till 5 milj.kr. mer än regeringen
föreslagit eller således 80 milj.kr.,

55. att riksdagen för budgetåret 1991/92 bestämmer
medelsramen för Moçambique till 5 milj.kr. mer än
regeringen föreslagit eller således 480 milj.kr.,

56. att riksdagen för budgetåret 1991/92 bestämmer
medelsramen för Uganda till 10 milj.kr. mer än regeringen
föreslagit eller således 120 milj.kr.,

57. att riksdagen för budgetåret 1991/92 bestämmer
medelsramen för Indien till 35 milj.kr. mer än regeringen
föreslagit eller således 435 milj.kr.,

58. att riksdagen för budgetåret 1991/92 bestämmer
medelsramen för Nicaragua till 10 milj.kr. mer än
regeringen föreslagit eller således 290 milj.kr.,

59. att riksdagen för budgetåret 1991/92 bestämmer
medelsramen för Vietnam till 100 milj.kr. mindre än
regeringen föreslagit eller således 225 milj.kr.,

60. att riksdagen för budgetåret 1991/92 bestämmer
medelsramen för Kenya till 25 milj.kr. mindre än
regeringen föreslagit eller således 125 milj.kr.,

61. att riksdagen för budgetåret 1991/92 bestämmer
medelsramen för Regionala insatser i Centralamerika till 35
milj.kr. mer än regeringen föreslagit eller således 145
milj.kr.,

62. att riksdagen för budgetåret 1991/92 bestämmer
medelsramen för Regionala insatser i Afrika till 20 milj.kr.
mer än regeringen föreslagit eller således 225 milj.kr.,

63. att riksdagen för budgetåret 1991/92 bestämmer
medelsramen för Demokrati, mänskliga rättigheter och
humanitärt bistånd till 100 milj.kr. mer än regeringen
föreslagit eller således 650 milj.kr.,

64. att riksdagen för budgetåret 1991/92 bestämmer
medelsramen för Katastrofer m.m. till 200 milj.kr. mer än
regeringen föreslagit eller således 1 010 milj.kr.,

65. att riksdagen för budgetåret 1991/92 bestämmer
medelsramen för Särskilda program till 50 milj.kr. mer än
regeringen föreslagit eller således 400 milj.kr.,

66. att riksdagen för budgetåret 1991/92 bestämmer
medelsramen för Bistånd genom folkrörelser och andra
enskilda organisationer till 40 milj.kr. mer än regeringen
föreslagit eller således 775 milj.kr.,

67. att riksdagen för budgetåret 1991/92 bestämmer
medelsramen för Särskilda miljöinsatser till 25 milj.kr. mer
än regeringen föreslagit eller således 260 milj.kr.,

68. att riksdagen beslutar göra Costa Rica till
programland och för budgetåret 1991/92 fastställer en
landram på 40 milj.kr.,

69. att riksdagen för budgetåret 1991/92 anslår 20 milj.kr.
ytterligare för bistånd till Filippinerna,

70. att riksdagen för budgetåret 1991/92 till U-
landsforskning anslår 40 milj.kr. mer än regeringen
föreslagit eller således 430 milj.kr.,

71. att riksdagen för budgetåret 1991/92 till Tekniskt
samarbete genom BITS anslår 20 milj.kr. mer än regeringen
föreslagit eller således 335 milj.kr.,

72. att riksdagen beslutar inrätta ett särskilt anslag till
BITS för Särskilda miljöinsatser och för budgetåret 1991/92
anslår 10 milj.kr.,

73. att riksdagen beslutar inrätta ett särskilt anslag till
BITS för Främjande av demokrati och mänskliga
rättigheter och för budgetåret 1991/92 anslår 5 milj.kr.,

74. att riksdagen för budgetåret 1991/92 anslår ytterligare
40 milj.kr. till Swedfund,

75. att riksdagen för budgetåret 1991/92 till IMPODs
verksamhet anslår 12 milj.kr. mer än regeringen föreslagit
eller således 36,5 milj.kr.,

76. att riksdagen för budgetåret 1991/92 till SIDAs
administration anslår 10 milj.kr. mer än regeringen
föreslagit eller således 279 588 000 kr.,

77. att riksdagen för budgetåret 1991/92 till Särskilda
insatser i skuldtyngda u-länder anslår 50 milj.kr. mer än
regeringen föreslagit eller således 550 milj.kr.,

78. att riksdagen för budgetåret 1991/92 till
Näringslivsutveckling genom ny myndighet anslår 10
milj.kr. mer än regeringen föreslagit eller således 35 milj.kr.

Stockholm den 25 januari 1991

Bengt Westerberg (fp)

Birgit Friggebo (fp

Kerstin Ekman (fp)

Jan-Erik Wikström (fp)

Karl-Göran Biörsmark (fp)

Charlotte Branting (fp)

Christer Eirefelt (fp)

Sigge Godin (fp)

Elver Jonsson (fp)

Lars Leijonborg (fp)

Ingela Mårtensson (fp)

Daniel Tarschys (fp)

Anne Wibble (fp)