av Paul Ciszuk och Marianne Andersson i Vårgårda (mp, c)
Bistånd till bushfolket
Rädda bushfolket -- ett av världens äldsta naturfolk
Sydafrikas sista bushmän hotar att dö ut. Det är bara 50
kvar och om de skall kunna räddas måste det ske nu. Detta
stolta jägar- och samlarfolk dominerade en gång den
afrikanska kontinenten. De lever än idag på stenåldersvis.
Kanske är de spillrorna av världens äldsta folkslag.
Bushmännen har körts bort från den fristad, som de
länge har haft i Kalahariöknen. Området där de bodde är
nationalpark med ökande turism. Safariturismen ger stora
inkomster. Bushmännen är ett störande inslag, anser
myndigheterna. Det finns risk att de jagar viltet.
Bushmännen är oerhört sårbara i kontakten med andra
folkslag. Turister har gett dem pengar, sprit, tobak och
ibland även hasch. Några har det gått illa för; de har blivit
tiggare. Så blev bushmännen tvångsförflyttade till en by
som heter Velkom (välkommen), långt från deras tidigare
hemvist. Där skulle de bo i hus av tegel och inlemmas i det
moderna samhället.
Resultatet blev en katastrof. Velkom är enligt de
sydafrikanska lagarna för rasåtskillnad en boplats för
färgade, d.v.s. folk av blandras. Dit hör inte bushmän, som
är ett eget folkslag. Bushmännen var inte välkomna i
Velkom. De behandlades som kreatur; de fick inte bo i
husen och inte dricka av brunnsvattnet.
Om bushmännen skall överleva måste de få leva på sitt
eget vis. På senare år har de blivit alltmer trängda, bl.a. i
konflikt med viltvården. En olagligt skjuten giraff kan
betyda fängelsestraff -- och i fängelse dör de.
Hjälpprojektet Bushmen-Aid i Sverige är en
underavdelning av Kalahari Bushmen Survival Project i
Sydafrika. Projektet vill ge bushmännen ett eget stycke
mark med gott om vilt att jaga. Ett sådant område på 5 000
hektar erbjuds av farmare. Det ligger i Kalahariöknen, inte
långt från bushmännens gamla hemvist. Priset är 2,3
milj.kr. Av detta har 100 000 hittills samlats in i Sverige. På
området finns gott om vilt och vatten. Bushmännen odlar
inte jorden. Mark kan man enligt deras mening inte äga; de
står frågande när myndigheterna sätter upp taggtråd.
Jaktbytet och de insamlade vegetabilierna -- mest rötter och
vildmeloner -- delar de lika. De har inga egna ägodelar
utom sina jaktredskap och de strutsäggskal där de samlar
vatten.
Bushmännen är över huvud taget mycket solidariska
med varandra. Sig själva kallar de för människor -- inte
bushmän. De menar att vi alla är människor, det räcker att
vi skiljer ut oss från djuren.
De sydafrikanska myndigheterna säger att bushmännens
tid är förbi. Det finns inte längre plats för folk som vägrar
att lära sig läsa och skriva. Men bushmännen klarar inte den
inrutade tillvaro som skolor och arbetsplatser kräver.
Så länge de fick var i fred levde de på många sätt lyckligt,
i nära gemenskap, utan avund eller stölder, inte heller
barnsjukdomar eller könssjukdomar.
Bushmännen har en rik mytologisk och religiös
tradition. De är oerhört skickliga i sitt umgänge med
naturen. Konstnär Lennart Karlander, som väl känner
bushmännen och deras liv och som förestår stödföreningen
Bushmen-Aid, säger bl.a. så här:
Vi ska inte uppmuntra bushmännen att leva kvar på
stenåldersstadier, men vi ska inte heller tvinga dem att byta
liv. De måste få välja.
Själv skulle jag vilja hjälpa dem att ta vara på sin
målarkonst och sin hantverkstradition. I sina
grottmålningar har de fångat djurens rörelser, det är
skickligt, det beundrades av Picasso. Jag hoppas att SIDA
ska ge bidrag till en målarskola.
Bushmännen har i alla tider visat en väldig styrka.
Genom alla förföljelser har de bevarat sin särart. För
hundra år sedan var det boernas söndagsnöje att sadla sin
häst, ta sitt gevär och ge sig ut på bushmansjakt. Ända in
på 1900-talet fick man skottpengar när man visade upp de
avhuggna öronen av en dödad bushman.
Därför ser jag det som vår -- den vite mannens --
skyldighet att hjälpa bushmännen att överleva. Om de
skulle utplånas förlorar Afrika en del av sin själ.
Just nu finns det endast ca 50 bushmän kvar i Sydafrika.
I Namibia finns 3 000--4 000 och i Botswana 5 000--10 000.
En del av bushfolket i de båda senare länderna vill förena
sig med sina kvarvarande fränder i Sydafrika om det ovan
omtalade markområdet kan inköpas. Miljontals kronor
läggs idag ut på att bevara den utrotningshotade vita
noshörningen, men det hotade naturfolket har inget skydd.
Om Sverige skänkte 2 milj.kr. för att via Kalahari
Bushmen Survival Project köpa in det offererade
landområdet, då skulle Sverige göra en väsentlig insats för
att rädda ett av världens sista naturfolk.
Framlidna Anna Wohlin-Andersson väckte denna
motion 1987/88. Vi upplever att bushmännen har samma
behov av stöd nu som då.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar att ställa 2 milj.kr. ur budgeten för
internationellt bistånd till hjälpprojektet Bushmen-Aid's
förfogande att användas till inköp av det i motionen
omtalade området i Kalahariöknen och med Kalahari
Bushmen Survival Project som ansvarig för projektet i
Sydafrika.
Stockholm den 25 januari 1991
Paul Ciszuk (mp)
Marianne Andersson (c)
i Vårgårda