Från hela världen kommer rapporter om det
internationella biståndets kris. Klyftan mellan jordens
fattiga och rika länder vidgas. De gångna decenniernas
misslyckanden med att få igång en ekonomisk tillväxt i u-
länderna har fokuserat diskussionen kring två huvudfrågor:
1. U-ländernas skuldsättning 2.
Svårigheterna att med biståndet nå de fattigaste
Skuldkrisen
En stor del av u-ländernas skulder är att hänföra till
satsningar på en felaktig teknik. Detta har bl a medfört att
för många u-länder är betalningsströmmarna negativa.
Pengar går från de fattiga till de rika länderna i stället för
motsatsen.
Det produktions- och konsumtionsmönster som
utvecklats i industriländerna kan knappast tjäna som
förebild för u-länderna. Vi behöver bara göra
tankeexperimentet att alla människor på jorden skulle
förbruka lika mycket olja, papper, stål och cement per
capita som vi svenskar. Mycket snabbt kommer man då
fram till slutsatsen att jordens samlade resurser är helt
otillräckliga, och att avfallsproblemen inom mycket kort tid
skulle bli helt ohanterliga.
''Den rika världen rör sig i fel riktning och de fattiga
länderna skulle göra fel i att följa den.'' Så har dilemmat
beskrivits av Edouard Saoumas, chef för FAO. Det gäller
alltså för industriländerna att ändra färdriktning och
samtidigt förhindra att u-länderna upprepar våra misstag.
Det är en svår men samtidigt nödvändig uppgift. Tänk om
Sverige kunde bli ett föregångsland, såväl i att använda sina
egna resurser på ett miljöriktigare sätt som i att överföra
detta slags kunnande till u-länderna.
Att nå de fattigaste
Vill man nå fram till de fattigaste människorna i världen,
måste man anpassa flödet av information till deras behov.
Teknikens språk utesluter i dag 90 procent av
mänskligheten från att ta del av dess framsteg. Här kan
missionen och frivilliga organisationer spela en viktig roll.
Deras företrädare har kontakter på gräsrotsnivå och talar
ofta de lokala språken. De kan bistå människor med att
tolka teknikens språk. Biståndsprojekt som påbörjas och
utarbetas i samråd med de människor som står som
mottagare har mycket större utsikter att lyckas än projekt
som är beslutade över deras huvuden.
Appropriate Technology Sweden -- ATS
Det viktigaste vid tekniköverföring till u-länder är att
finna den tekniknivå, som tillåter att det småskaliga
samhället kan kombineras med en industriell kultur utan att
det sociala mönstret bryts sönder. Forskningen på detta
område har försummats. Den har inte tillnärmelsevis fått de
resurser som skulle behövas. Svenska tekniker och företag
har sedan gammalt visat stor förmåga till innovationer och
skulle kunna åstadkomma goda resultat, under
förutsättning att organisationen och resurserna fanns.
Hösten 1988 bildades den ideella föreningen
Appropriate Technology Sweden, ATS. Bakom denna
förening står företrädare för universitet och högskolor,
frivilligorganisationer och näringsliv. ATS vill medverka till
en bärkraftig utveckling i u-länderna genom en bättre
användning av resurser i Sverige som i dag inte kan
utnyttjas. Rent praktiskt går det så till att ett teknikcentrum
inrättas. Genom detta centrum skapas en kontaktyta mellan
forskningen på universiteten, biståndsorganisationer och
individuella uppfinnare och innovatörer ute på företagen.
ATS skall medverka till en tvärvetenskaplig
metodikutveckling och bygga upp en kunskapsoch
erfarenhetsbank på biståndsområdet.
På det internationella planet har det länge funnits en
sådan typ av organisation. En av de första och mest kända
är Intermediate Technology Development Group, som
skapades av E.F. Schumacher år 1965. Andra s.k. AT-
organisationer är TOOL i Holland, SKAT i Schweiz, GATE
i Tyskland och GRET i Frankrike. Genom sitt
samarbetsorgan Socially Appropriate Technology
Information Services (SATIS), med högkvarter i Holland,
har dessa organisationer byggt upp ett internationellt
nätverk, som förser AT-organisationer i tredje världen med
ett viktigt tekniskt kunnande. Inom detta nätverk har man
länge efterlyst aktiv medverkan från Sverige i denna
kunskapsöverföring till u-länderna.
En av anledningarna till att Sverige står utanför denna
verksamhet, är det regelverk som styr det svenska
biståndet. Den del som gäller enskilda organisationer, har
utformats med tanke på traditionella organisationer av
folkrörelsekaraktär. Dessa organisationer, som redan har
egna resurser, kan få upp till 80 procent av
projektkostnaderna täckta genom anslag från SIDA. Men
enskilda organisationer och stiftelser, vars verksamhet i
huvudsak är förlagd till Sverige, är idag uteslutna från
bidrag. Organisationer som ATS, Sparbankernas U-
landsstiftelse, Stiftelsen för seniorexperter har alla fått
avslag på sina ansökningar. Motioner med yrkanden om
överföring av anpassad teknologi till u-länder har tidigare
avslagits med motiveringen att ATS som enskild
organisation har möjlighet att söka bidrag genom SIDA.
Men i själva verket kan ju enskilda organisationer enbart
söka bidrag för sina kostnader i u-länder, medan anslag till
verksamheten i Sverige inte utgår. Denna hittills rådande
snäva avgränsning har medfört att resurser, som skulle
kunna få stor betydelse för u-ländernas utveckling, inte
tagits i anspråk. Man kan verkligen ställa frågan om vi, med
tanke på u-ländernas utsatta situation, har råd med ett
sådant resursslöseri.
I andra länder, t.ex. Kanada, har man infört ett nytt
begrepp, nongovernmental institutions, NGI:s. Det är hög
tid att man i Sverige inför ett motsvarande begrepp.
Tankegångar i den här riktningen tycks också glädjande nog
vinna ökad terräng. Det framgår bl.a. av SIDA-rapport nr.
6/89 där en SIDA-expert i en artikel ''Välgörenhet gör inte
världen bättre'' ifrågasätter om det inte är dags att införa ett
nytt begrepp, ''Enskilda institutioner'' som komplement till
''Enskilda organisationer''. I ett sådant begrepp skulle man
kunna inlemma flera institutioner och stiftelser som sysslar
med icke vinstdrivande biståndsverksamhet, men som i dag
inte kvalificerar sig för bidrag.
SIDA har ju i flera sammanhang motiverat satsningen på
några få stora projekt i stället för många små med att man
har för få handläggare till sitt förfogande. Denna brist skulle
kunna avhjälpas om man delegerade vissa typer av projekt
till de organisationer som har specialistkunnandet.
En likalydande motion avslogs ifjol av utrikesutskottet.
Först konstaterade utskottet att det finns ett stort behov av
inhemsk, lokalt förankrad teknologi i u-länderna, och att
det är av stor vikt att ytterligare utveckla sådan teknologi.
Men i sin avstyrkan konstaterar man: ''Det ankommer inte
på utskottet att bedöma föreningens bidragsönskemål utan
frågan får underställas prövning av SIDA eller SAREC.''
Det är emellertid inte korrekt att uppfatta motionen som
en anslagsframställan från en enskild organisation. I själva
verket handlar det om ett principiellt ställningstagande,
nämligen om ett svenskt deltagande i SATIS-nätverket.
Behovet av nya kanaler för svenskt bistånd är stort, kanaler
som undviker en tungrodd och ofta korrupt byråkrati i
mottagarländerna. Det är uppenbart för personer med
praktisk erfarenhet av biståndsarbete. Därför är det också
av största vikt för svenskt bistånd att vi så snabbt som
möjligt inrättar en AT-organisation, som kan ingå i SATIS.
Myron Tribus, forskare vid Harvard i USA, skriver i en
rapport om ''thermoeconomics'', den nya analysmetoden:
''It is much more important to be able to survey the set of
possible systems approximately than to examine the wrong
systems exactly. It is much better to be approximately right
than precisely wrong.''
Inrättandet av en svensk AT-organisation skulle kunna
markera inledningen till en ny period i svenskt bistånd, som
kännetecknas av ett utvecklingsbistånd som beaktar
termodynamikens lagar och där de enskilda
biståndsprojektens bidrag till en förbättrad global
resurshushållning ges större tyngd. De resurser som de
svenska skattebetalarna ställer till förfogande för
biståndsändamål måste utnyttjas på ett ansvarsfullt sätt. Att
inte söka optimera effekten av utvecklingsbiståndet kan
tolkas som en ringaktning av de uppoffringar som de
svenska skattebetalarna gör till förmån för de fattiga
länderna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om möjligheterna för enskilda
institutioner och ideella stiftelser att erhålla medel ur
biståndsanslaget,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inrättandet av en svensk AT-
organisation att finansieras med medel ur biståndsanslaget.
Stockholm den 25 januari 1991
Bengt Silfverstrand (s)
Birthe Sörestedt (s)