Internationell solidaritet och bistånd till de fattiga
1. Sammanfattning
Solidaritet med världens fattiga innebär att Sverige och
världens rika länder måste minska sin resursanvändning och
miljöförstöring. Det blir då utrymme för de fattiga
ländernas folk att öka sin materiella standard, inom ramen
för en globalt hållbar resurspolitik.
Solidaritet med världens fattiga innebär också att
Sverige genom sitt bistånd konsekvent stöder självtillit i
våra mottagarländer. Så mycket som möjligt av besluten
som rör de fattiga ska m a o fattas av dem själva, lokalt och
utifrån de lokala resurserna.
Mottagarna ska själva peka ut biståndsbehoven. Givare
och mottagare ska sedan gemensamt definiera problemen
och i dialog arbeta fram lösningarna.
Miljöpartiet yrkar att biståndsanslaget ökas utöver de 1
% av BNI som regeringen föreslår med totalt 1 miljard
kronor. De extra medlen ska avsättas till en fond för
miljöinsatser i u-länderna för bl a markvårdsinsatser,
skogsplantering och skydd av regnskogar.
Miljöpartiet kan inte acceptera att 700 mkr av
biståndsanslaget, såsom föreslås i propositionen, ska
användas att täcka kostnader för flyktingar i Sverige.
Miljöpartiet anser vidare inte heller att biståndsanslaget
ska stå för Sveriges hjälp om 300 mkr till Östeuropa. Stödet
till Östeuropa bör i stället bekostas ur den nya fond för
Östeuropa som föreslås i motionen.
Miljöpartiet yrkar att dessa medel i stället fördelas på
ökat stöd till kvinnor, familjeplanering, katastrofhjälp,
särskilda miljöinsatser och frivilliga organisationers
biståndsverksamhet.
Miljöpartiet föreslår att stödet till insatser för kvinnor
ökas med 100 mkr.
Miljöpartiet föreslår en ökning av biståndet till
familjeplanering med 80 mkr. En plan bör utarbetas för
fortsatt kraftig ökning av det svenska stödet. Miljöpartiet
föreslår också att den tidigare Befolkningsbyrån på SIDA
återupprättas.
Miljöpartiet föreslår också ökat stöd med 400 mkr till
katastrofinsatser med anledning bl a av kriget i Mellersta
Östern och svältsituationen i Etiopien.
Stödet till särskilda miljöinsatser och
landsbygdsutveckling grundad på självtillit bör öka med 200
mkr.
Sverige har många enskilda organisationer med lång och
gedigen biståndserfarenhet. Miljöpartiet förslår att stödet
till dessa organisationer ökas med 200 mkr.
Miljöpartiet föreslår att stödet till IMPOD
(Importkontoret för u-landsprodukter) ökas med 20 mkr.
Det s k miljömålet måste få en mer central roll i
biståndet. Det svenska biståndet ska bidra till en utveckling
i u-länderna som är ekologiskt, resursmässigt och socialt
hållbar på sikt.
Miljöpartiet anser att ett svenskt biståndsmål ska vara
att bidra till en utveckling grundad på självtillit.
Miljökonsekvensbeskrivningar (liksom sociala
konsekvensbeskrivningar) bör i ökad utsträckning
användas inom det svenska utvecklingssamarbetet.
Självtillitscentra bör inrättas på landsbygden som ett
forum för en dialog mellan biståndsmottagare och givare
om lämpliga utvecklingsmöjligheter.
Sverige måste aktivt medverka till en lösning av
skuldproblemen. Det är helt oacceptabelt att idag
nettoflödet av ekonomiska resurser i många fall går från
fattiga länder till rika länder. De allra fattigaste ländernas
skulder måste föras över från Världsbanken till förmånliga
lån genom IDA. Miljöpartiet föreslår dessutom att
skuldnedskrivning ska kunna bytas mot vapenskrotning.
Den katastrofala miljösituationen i Östeuropa motiverar
svenskt bistånd till dessa länder. Miljöpartiet föreslår en
fond för miljöinsatser i Östeuropa om totalt 1 miljard
kronor. Partiet avvisar dock bestämt att biståndspengar som
räknas in i enprocentsmålet för u-länderna används för
miljöstöd till östeuropeiska länder. Den föreslagna fonden
bör även bekosta ett särskilt biståndsorgan som inrättas för
stöd till Östeuropa.
För att kunna granska Sveriges totala solidaritet med u-
ländernas fattiga föreslår miljöpartiet att SIDA får vidgade
arbetsuppgifter. Biståndsorganet bör förutom direkt
bistånd till u-länderna också bevaka att den allmänna
utvecklingen i Sverige är med u-länderna.
Biståndsverksamheten bör decentraliseras. Miljöpartiet
anser att biståndsorganen på riksnivå bör ha det
övergripande ansvaret för biståndet, men att landsting och
kommuner i ökad utsträckning bör få möjlighet att
genomföra biståndsinsatser!
2. Problembeskrivning
Natur- och miljökatastrofer orsakar en alltmer desperat
situation i världens fattiga länder. Jorden utarmas och
förgiftas av kemikaliejordbruk, de skogsbevuxna arealerna
minskar, vattensituationen försämras. Torka och
översvämningar följer i skogsavverkningarnas spår.
Utsläpp av koldioxid och klorerade fluorerade kolväten
från industrier och biltrafik, men även kvävedioxid från
svedjebränning och metangas från risfält och från de allt
större besättningarna av nötkreatur förväntas höja jordens
temperatur. Denna s k växthuseffekt kan orsaka
översvämningar vid kusterna och torka ut
jordbruksområden, havens strömningsriktningar kan
förändras och jordens klimatet rubbas.
Idag ökar den orättvisa fördelningen av världens
tillgångar allt eftersom de rikas efterfrågan på naturresurser
ökar. Befolkningen i de rika länderna förbrukar redan nu
majoriteten av världens naturresurser och står för en stor
del av miljöförstöringen.
Jordens befolkning ökar mycket snabbt, vilket innebär
ökad konkurrens om jordens resurser. Den snabbaste
ökningen äger rum i Afrika och västra Asien. Några siffror
för Afrika anger problemets storleksordning: år 1950 var
kontinentens befolkning 225 milj, 1987 600 milj. Prognosen
för år 2000 är 880 milj och år 2025 1600 milj.
Uppgiften att mätta en snabbt ökande befolkning
försvåras av den vatten- och markförstöring som följer av
de fattigas behov av brännved och av skogsskövling i större
skala. Miljöförstöringen försämrar livsbetingelserna och
trycket på kvarvarande resurser ökar. Det uppstår en ond
cirkel av ökad fattigdom, större sociala spänningar, bredare
flyktingströmmar, kriser och krig. Miljontals människor har
idag blivit flyktingar på väg undan miljöhoten.
Östblockets sammanbrott och det utvecklade EG-
samarbetet har ökat de transnationella företagens betydelse
avsevärt. De agerar alltmer obehindrat över
nationsgränserna, utom räckhåll för kontroll från
nationernas parlament, och deras makt kan vara större än
enskilda staters. Hur de internationella företagens makt ska
kunna kontrolleras blir en avgörande fråga för den framtida
globala utvecklingen.
Inför den viktiga konferensen om miljö och utveckling
som äger rum 1992 i Brasilien står det klart att såväl miljön
som situationen i u-länderna ytterst är globala problem där
också ansvaret är globalt.
På en enda jord med ändliga resurser går det inte att
bortse från att ständigt mer resurser till de rika lämnar allt
mindre kvar för de fattiga. Statistiken bekräftar också att
det är i-landsmänniskan som tär mest på jordens resurser
och miljö. De 20 % av världens befolkning som bor i de rika
länderna förbrukar 80 % av naturresurserna och står
dessutom för en stor del av världens miljöförstöring. Detta
kan betecknas som ett i praktiken omvänt bistånd -- från de
fattiga till de rika!
Sverige har hittills accepterat en sådan djup orättvisa.
Dels genom att föra en mycket sparsam biståndspolitik som
i viktiga avseenden inte är särskilt solidarisk med de fattiga
i världen. Dels genom att inte föra en politik som är
miljöeller resursmässigt hållbar på sikt.
Svenskarna förbrukar per capita mer naturresurser,
ändliga såväl som förnybara, än de flesta andra länder.
Sverige skapar t ex mer radioaktivt avfall per person än
något annat land. Vårt land ligger också i täten då det gäller
utsläpp av miljöfarliga kväveoxider, räknat per person. I ett
globalt perspektiv skulle Sveriges produktion och
konsumtion leda till snabb ekologisk kollaps!
Det krävs att Sverige och de andra av världens rika
länder minskar sin resursanvändning och miljöförödelse så
att det blir utrymme för de fattiga ländernas folk att öka sin
materiella standard inom ramen för en globalt hållbar
resurspolitik. Vårt lands solidaritet med de fattiga länderna
kräver att Sverige går i spetsen för ansträngningarna att
rätta till den nuvarande obalansen i människors tillgång till
jordens resurser.
3. Solidaritet med de fattiga i världen 3.1.
Allmänna utgångspunkter
En global solidaritet måste enligt miljöpartiet bygga på
följande förutsättningar:alla jordens människor ska
kunna tillgodose sina grundläggande mänskliga behov,
såväl materiella som icke-materiellamänniskors tillit till
egna initiativ, egen förmåga och egna resurser ska, på alla
nivåer och i alla länder, vara drivkraften för
samhällsutvecklingenfolken i alla länder måste ha
möjlighet att styra sitt lands utveckling på ett demokratiskt
sätt och utifrån sina egna behov och värderingar
nuvarande obalans i människors tillgång till jordens
resurser ska jämnas utall utveckling måste utformas på
ett sätt som ur miljö- och resurssynpunkt är hållbar på sikt 3.2.
EN POLITIK FÖR SJÄLVTILLIT
Begreppet ''självtillit'' har hittills mest diskuterats som
en politik för utveckling i de fattiga länderna. Men självtillit
både kan och bör tillämpas även i de rika länderna.
Självtillitsbegreppet är t ex ett centralt redskap för att
Sverige ska kunna åstadkomma en verklig solidaritet med
de fattiga länderna.
Självtillit kan definieras som förmågan att lita till egna
krafter. I begreppet brukar inrymmas följande aspekter:
1) självförtroende, i meningen tillit till egna kulturella
värden,
2) möjligheten att vara självförsörjande beträffande
basbehoven och 3)
oräddhet--osårbarhet gentemot yttre maktutövning
och mani pulation.
Självtillit byggs nedifrån och upp. Så mycket som möjligt
av de lokala problemen försöker man lösa med lokala
resurser. Problem som inte kan hanteras lokalt hänskjuts till
regional nivå och därefter till nationell respektive
internationell.
Självtillit har en öppen inställning till omvärlden men vill
alltså minimera beroendet av den. Självtillit är därmed
något helt annat än självförsörjning, som innebär att sluta
sig helt inom de egna gränserna.
I synnerhet i en tid av ökade internationella beroenden
är det viktigt att stärka överblick, flexibilitet och
möjligheter att påverka på varje nivå. Man kan t o m hävda
att framgång i större sammanhang, på allt högre nivåer,
också kräver allt mer självtillit på de lägre nivåerna. Detta
är analogt med insikten att en människa för att kunna
fungera väl socialt måste vara trygg i tilltro till sig själv.
En rättvis fördelning av världens resurser innebär att
Sverige får nöja sig med mindre. Vi måste öka tilliten till
våra egna resurser och använda dem effektivare. Men även
u-länderna måste i högre grad lita till att utveckla egna
krafter och resurser för att levnadsnivån ska kunna ökas.
Solidaritet med världens fattiga har därför två dimensioner:
För det första måste Sverige minska
resursanvändning och miljöförstöring i vårt land. På så sätt
frigörs resurser som kan användas av de fattiga länderna. I
miljöhänseende ges världen ett andrum tills mer miljövänlig
teknologi kan introduceras globalt. Sverige utvecklar ett
självtillitstänkande för vår egen samhällsutveckling.
Mer konkret innebär detta bl a att Sverige ska ha ett
helhetsperspektiv på sina relationer med u-länderna, så att
relationerna så långt möjligt gynnar de fattiga i dessa länder.
Biståndspolitik, industripolitik, miljöpolitik,
handelspolitik, socialpolitik, kulturpolitik m.m. måste
därför samverka i en riktning som är positiv för världens
fattiga människor.
Den allmänna miljö- och resurspolitik som miljöpartiet
förespråkar -- och som syftar till en större grad av självtillit
i Sverige -- redovisas i separata motioner.
För det andra måste Sverige utveckla ett bistånd
som konsekvent stöder självtillit i våra mottagarländer,
vilket presenteras i denna motion.
4. Svenskt stöd till fattiga länder 4.1.
Biståndsmålen
Uppgiften att höja de fattiga folkens levnadsnivå har av
Sveriges riksdag konkretiserats i fem biståndsmål: att bidra
till resurstillväxt, ekonomisk och social utjämning,
ekonomisk och politisk självständighet, en demokratisk
samhällsutveckling och en framsynt hushållning med
naturresurserna och omsorg om miljön.
Miljöpartiet de gröna anser att det s k miljömålet måste
få en mycket central roll i biståndspolitiken. De från
miljöoch resurssynpunkt allvarliga misstag som begåtts av
industrinationerna måste nu undvikas av de fattiga
länderna. Det svenska biståndet ska bidra till en utveckling
i u-länderna som är ekologiskt, resursmässigt och socialt
hållbar på sikt.
Miljöpartiet anser att biståndsmålet ekonomiskt och
politisk självständighet bör utvidgas och fördjupas enligt de
resonemang som förts ovan om begreppet självtillit. Liksom
i förra årets motion om solidaritet med de fattiga folken
yrkar miljöpartiet att detta biståndsmål omformas till ett
mål för en utveckling grundad på självtillit.
När det gäller tillväxtmålet, är det klart att en generell
industriell tillväxt inte är någon patentlösning på
utvecklingsproblemen. Tillväxtmålet måste därför tydligt
definieras utifrån ekologiska villkor och tillväxtens innehåll
måste anpassas till de fattigas behov. Ländernas
fördelningspolitik måste dessutom vara sådan att tillväxten
ger de fattiga råd att tillgodose sina basbehov.
När det gäller biståndsmålet demokratisk
samhällsutveckling, anser miljöpartiet att själva grunden
för social och ekonomisk utveckling är att de fattiga har
demokratisk rätt och möjlighet att genom politiskt
inflytande förbättra sin egen livssituation.
Biståndsmålet ekonomisk och social utjämning är i hög
grad beroende av ett demokratiskt styresskick, fri
opinionsbildning och utbildning för de fattiga i
mottagarländerna. Detta gäller i synnerhet när strävan
inom biståndet nu alltmer är att lägga över
genomförandeansvaret för insatserna på mottagarländernas
myndigheter.
4.2 Biståndets allmänna inriktning 4.2.1.
Miljö och resurser
Alla biståndsprojekt ska vara förenliga med ekologisk
balans och ett samhälle som är bärkraftigt i längden. Detta
innebär bl a att resurser måste återanvändas i ett kretslopp
i stället för att förbrukas, med miljöförstöring som följd.
Globala insatser behövs för att motverka
växthuseffekten. Sverige bör internationellt och här hemma
verka för effektivare energiutnyttjande och förnybara
energikällor. Utsläppen av bl a koldioxid och klorerade
fluorerade kolväten som orsakar uppvärmningen av jordens
atmosfär måste minska.
Regnskogarna spelar en stabiliserande roll för jordens
klimatsystem. Med avverkningarna försvinner stora
skogsområden som rymmer världens artrikaste ekosystem.
Ett viktigt skäl att bevara regnskogarna är också de
minoritetsfolk som lever där och som är beroende av dem
för sin överlevnad. Dessa folk är exempel på en ekologiskt
hållbar livsstil och de har en ovärderlig kunskap om miljön.
Sverige bör verka för ett ekologiskt hållbart, biologiskt
jordbruk i u-länderna. Lokala genetiska resurser och
kunskap om naturenliga odlingsmetoder måste bevaras och
föras vidare.
Förbättrade samodlings- och markmetoder (bl a så
kallad agroforesty) liksom trädplantering skall uppmuntras.
Sverige bör snabbt och i den takt som är möjlig kraftigt öka
stödet till globala markvårdsinsatser och skogsplantering.
U-länderna ska inte genom biståndet ledas till ett
beroende av konstgödsel och bekämpningsmedel. Dessa
medel bidrar till miljöförstöring och utgör ofta ett
arbetsmiljöhot för bönderna. Medlen ökar dessutom
beroendet av multinationella företag, t ex genom att
inhemska, tåliga grödor konkurreras ut av
konstgödselkrävande arter.
Biståndet till energisektorn ska gynna förnybara
energikällor som medför en utveckling som är hållbar på
sikt. Bistånd till kärnkraft eller fossila bränslen ska på grund
av de oöverskådliga miljöriskerna inte få förekomma.
4.2.2. Demokrati
Snabba och stora omvälvningar i svensk politik har
resulterat i ett riksdagsbeslut att ansöka om svenskt EG-
medlemskap. Miljöpartiet har uttryckt stark oro för både
det ''demokratiska underskottet'' inom EG och riskerna för
att medlemskap innebär ett stort steg tillbaka när det gäller
jämställdhetsfrågorna, i synnerhet för kvinnorna.
Den minskade vaksamheten hos partierna beträffande
dessa frågor på hemmaplan har dock inte hindrat dem från
att skärpa kraven på ökad demokrati i andra länder, t ex
våra biståndsmottagarländer. Miljöpartiet delar synen att
såväl demokrati som jämställdhet ska spela en central roll i
vår utrikes- och biståndspolitik. Sverige bör på olika sätt i
alla sina kontakter med u-länderna och genom
internationella organisationer verka för en demokratisk
utveckling i dessa länder. Möjligheterna att trovärdigt
kunna driva demokratikraven ökar dock med större
ambitioner att sopa rent framför egen dörr.
Respekten för mänskliga rättigheter och arbetet mot
ekonomiskt, kulturellt och politiskt förtryck liksom mot
diskriminering p g a ras, religion och kön måste stärkas.
4.2.3. Stöd till kvinnor
Kvinnorna spelar en mycket stor roll i u-ländernas
försörjning. De bär ofta den största bördan -- de brukar
jorden, de har omsorg om barn, gamla, sjuka och
handikappade. Erfarenheten visar att bistånd till kvinnor i
högre utsträckning ofta gynnar hela familjen än bistånd som
främst kommer männen tillgodo.
Kvinnors inflytande över ekonomiska och politiska
beslut är däremot vanligtvis mycket liten. Inte sällan saknar
de laglig rätt att äga och ärva egendom, låna pengar till
företagsverksamhet, rätt att rösta, osv. Mycket kan göras
för att förbättra kvinnors villkor i dessa avseenden.
Biståndsinsatser som riktar sig direkt till kvinnorna bör
därför öka kraftigt. Möjligheterna att stödja kvinnorna ska
genomsyra allt svenskt bistånd, och ytterligare
omprioriteringar bör göras inom programländernas
landramar till förmån för insatser som särskilt kommer
kvinnorna till godo.
Miljöpartiet föreslår att anslaget till kvinnoinsatser inom
ramen för särskilda program ökas med 100 mkr.
4.2.4. Dialog med de fattiga
Biståndet måste inriktas på att hjälpa människor på
landsbygden att så långt möjligt kunna tillgodose sina behov
med lokala resurser. Problem som inte kan lösas lokalt bör
successivt föras uppåt från bynivå till distrikts-, regional,
nationell och i sista hand till internationell nivå. I motsats
till Valutafondens och Världsbankens s k
strukturanpassningsprogram hjälper detta angreppssätt u-
landet till ett minskat beroende av världsmarknaden
samtidigt som det ökar tilliten till den egna förmågan!
Biståndsgivaren och mottagaren ska gemensamt
definiera problemen och arbeta fram lösningarna. De
svenska biståndsinsatserna bör därför innehålla en
fortlöpande dialog med dem i distrikt och byar som faktiskt
berörs av insatserna. En sådan dialog mellan givare och
mottagare i utformning och genomförande av projekt
innebär att problem lättare kan definieras och lösas.
Bestående resultat kräver att biståndsinsatserna sätter
igång processer för utveckling. Det räcker inte att överföra
pengar eller överlämna nyckelfärdiga projekt. U-ländernas
fattiga måste själva få ta ansvaret för sin utveckling.
På bynivå och eventuellt också distriktsnivå bör man
inrätta centra för kunskaper och erfarenheter om teknologi
av olika slag. Dessa centra bör ha rådgivare som fungerar
som en diskussionspart för by- och distriktsinnevånarna om
lämpliga utvecklingsvägar.
Biståndet blir på det här sättet inte låst till avgränsade
sektorer (som industri, vatten, hälsovård osv). I centrum
står i stället ett helhetsperspektiv på byns eller distriktets
viktigaste behov. Dit kan höra bl a att förhindra
markförstöring, att utveckla ett biologiskt jordbruk utifrån
traditionella grödor och metoder, att återbruka och hantera
avfall, att utveckla by-anpassad teknologi, hantverk och
småindustri, att spara energi, förebygga sjukvård, m.m.
På detta sätt skräddarsys biståndet för varje by eller
distrikt, i stället för att utvecklingen i byarna anpassas efter
en nationell projektmall.
4.3. Biståndsanslagens storlek
Biståndets innehåll och inriktning, dess kvalitet, är
överordnad dess kvantitet. En första uppgift är därför att ge
biståndet den inriktning som föreslås i motionen. Men i takt
med att inriktningen och innehållet ändras enligt motionens
förslag kan biståndsanslagen höjas.
Miljöpartiet föreslår därför att biståndsanslaget redan
kommande budgetår ökas med totalt 1 miljard kronor.
Ökningen föreslås avsättas till en fond för miljöinsatser i u-
länderna, vilket presenteras senare i motionen.
Miljöpartiet föreslår dessutom omprioriteringar i
propositionens biståndsbudget. Regeringen har där
föreslagit att 700 mkr från biståndsanslaget används till att
täcka kostnader för flyktingar i Sverige. Miljöpartiet kan
inte acceptera detta.
Vidare anser miljöpartiet att biståndsanslaget inte heller
ska bekosta Sveriges hjälp om 300 mkr till Östeuropa.
Stödet till Östeuropa bör i stället bekostas ur den nya fond
för Östeuropa som föreslås senare i motionen.
Miljöpartiet yrkar att dessa medel omfördelas till ökat
stöd för kvinnor, familjeplanering, katastrofhjälp, särskilda
miljöinsatser och frivilliga organisationers
biståndsverksamhet, vilket redovisas nedan.
Miljökonsekvensbeskrivningar bör i ökad utsträckning
användas inom det svenska utvecklingssamarbetet. Det är
särskilt viktigt att alternativa, ur miljösynpunkt bättre
förslag arbetas fram på projektplaneringsstadiet.
Miljöpartiet föreslår anslag till två internationella
miljöfonder. En av dessa fonder avser miljöförbättringar i
utomeuropeiska, fattiga länder och föreslås omfatta likaså
totalt 1 miljard kr för bl a markvårdsinsatser,
skogsplantering och bevarande av regnskogar.
Den andra fonden avser stöd till miljöförbättringar i
Östeuropa om totalt 1 miljard kronor och ska bekostas
utanför biståndsbudgeten.
Miljöpartiet yrkar att biståndet inom SIDA till särskilda
miljöinsatser och landsbygdsutveckling grundad på
självtillit ökas med totalt 200 mkr.
4.4.2. Familjeplanering
Med nuvarande trend kommer världens befolkning att
ha ökat med en miljard människor till sekelskiftet. Praktiskt
taget hela ökningen äger rum i u-länderna.
Världsbanken har uppskattat att det skulle behövas en
fyrdubbling av biståndet till familjeplanering för att ge de
kvinnor och män som önskar familjeplanering tillgång till en
sådan. Bara ett fåtal länder är numera negativa till
familjeplanering. Trots detta och trots att
familjeplaneringen är relativt billig finns det idag 1 300
miljoner kvinnor och män som vill använda
preventivmedel, men som inte kan erbjudas dem.
De misstag som gjorts för flera decennier sedan inom
familjeplaneringsbiståndet, t ex stöd till tvångssterilisering,
får inte idag hindra Sverige att öka stödet till
familjeplanering. De par som önskar familjeplanering
måste kunna få det. Detta är inte bara en hälso- och
livskvalitetsfråga för många kvinnor utan även en
överlevnadsfråga för många fattiga familjer.
Det finns framgångsrika program för familjeplanering i
de flesta u-länder, men programmen behöver starkt stöd.
Sverige bör gå i spetsen för en kraftigt ökad utbildning i
familjeplanering och satsning på preventivmedelsservice i
u-länderna.
Miljöpartiet föreslår därför att biståndet till
befolkningsfrågor höjs kraftigt. Inom ramen för
anslagsposten Särskilda program inom SIDA föreslås att
anslaget för familjeplanering ökas med 80 mkr.
Diskussioner bör föras med mottagarländernas regeringar
om möjligheterna att också anslå medel inom landramarna.
Insatserna till familjeplanering måste ökas snabbt de
närmaste åren. Miljöpartiet yrkar att en plan omgående
utarbetas för ett kraftigt utvidgat svenskt stöd till
familjeplanering, bilateralt såväl som multilateralt (bl a
UNFPA och IPPF). Miljöpartiet föreslår också att den
tidigare Befolkningsbyrån på SIDA återupprättas (se vidare
nedan).
4.4.3. Katastrofinsatser
Erfarenheterna från Vietnam, Centralamerika,
Afghanistan och Iran--Irak-krigen pekar alla på allvarliga
ekologiska följder av militär mobilisering och krig -- följder
som i generationer kommer att påverka människor och den
miljö de lever av.
Det är djupt oroande ur såväl ekologisk som mänsklig
synvinkel, att kemiska vapen, biologiska vapen och
kärnvapen kan komma att användas i det pågående kriget i
Persiska Gulfen. Både socialt och miljömässigt kan
följderna i området bli katastrofala av bombningar av
anläggningar för kemiska vapen, oljekällor och
oljeraffinaderier och kärnkraftdrivna fartyg med kärnvapen
såväl omedelbart som på lång sikt. De militära styrkorna i
området genererar i sig också enorma mängder giftigt
avfall.
Kriget kommer att få omfattande direkta konsekvenser
för den civila befolkningen på landsbygden (och för den
ekologiska stabiliteten) genom att man nu riktar in sig på att
förstöra dammar, bevattningsanläggningar, brunnar,
sumpmarker m.m. Förstöringen av stora landytor kan leda
till flyktingströmmar med miljontals flyktingar i området.
Miljöpartiet förutser därför ett stort behov av
katastrofinsatser på grund av kriget i Mellersta Östern.
Även på andra håll i världen t ex i Etiopien där krig och
torka hotar stora delar av befolkningen, kan behovet av
extra resurser för katastrofinsatser snabbt öka.
Miljöpartiet yrkar därför på ytterligare 400 mkr till
katastrofinsatser.
4.4.4. Handelsfrågor
Handel bör vara fri inom och mellan länder och regioner.
I-ländernas förbrukning av ändliga resurser från u-länder
måste minskas så snabbt och kraftigt som möjligt, bl a med
hjälp av internationella råvaruskatter och genom att u-
ländernas självtillit ökas.
Ökade råvarupriser och skatter kommer att höja
kostnaderna för energiförbrukning och transporter som
förbrukar ändliga resurser och ger utsläpp som belastar
miljön. Detta kommer att gynna lokal och regional
tillverkning för basbehov.
Nationer ska ha rätt att skydda sin natur och miljö och
sina innevånares hälsa. Varje land ska också kunna vägra
att handla med miljö- och hälsovådliga produkter och
produkter som framställts under omständigheter som
strider mot FN-konventionerna om de mänskliga
rättigheterna och barnens rätt. Miljöpartiet hänvisar vidare
till sin partimotion om en ny roll för
världshandelsorganisationen GATT.
S k ekologisk dumpning måste förbjudas. Inom ramen
för UNEP har en global konvention om handel med
miljöfarligt avfall antagits i Basel 1989. Regeringen måste
verka för att konventionen skärps och sätter totalt stopp för
export av miljöfarligt avfall från i-länder till u-länder.
Den värdefulla verksamhet som IMPOD
(Importkontoret för u-landsprodukter) bedriver för att
hjälpa u-landsföretag in på den svenska marknaden måste
uppmuntras och utvecklas. Miljöpartiet föreslår därför att
stödet till IMPOD ökas med 20 mkr.
Sverige bör internationellt driva frågan om handel på
rättvisa villkor. De multinationella företagens och
industriländernas möjligheter att kontrollera handeln för
egna syften måste beskäras.
Miljöpartiet hänvisar vidare till partimotionen om
Internationell miljöpolitik.
4.4.5. U-ländernas skuldbörda
De fattiga ländernas skuldkris har vuxit till ett av de
största hindren för deras utveckling. Flera länder i Afrika
avsätter ungefär 50 % av sina exportinkomster till att betala
räntor och amorteringar till i-länderna. Problemet är inte
bara mänskligt upprörande och omoraliskt utan innebär
också en fara för stabiliteten i världen.
U-ländernas skuldsättning förvärrades radikalt i
samband med oljekrisen på 70-talet då oljeländerna
placerade sina nyvunna rikedomar. Via världens banker
inleddes en intensiv uppvaktning för att hitta villiga
låntagare bland u-ländena. Dessa behövde pengar bl.a. för
att betala sina ökade oljenotor. Bankerna krävde dock inte
enligt gängse bankregler kreditvärdighet och säkerheter.
Vinstförväntningarna stod i centrum. Det ansågs att länder
inte kunde gå i konkurs. Många u-länder använde sina lån
till de redan rikas konsumtion och till militära ändamål i
stället för investeringar.
Under 1980-talet antog skuldbördan sådana
proportioner att vissa länder kommit att betala mer i ränta
till Världsbanken än de får i bistånd. Detta är naturligtvis
direkt hämmande för fattiga länders utveckling och det är
de fattiga i dessa länder som drabbas hårdast.
För att få fortsatta lån (till bl.a. räntebetalningar) från
Världsbanken och Internationella Valutafonden har
regeringarna i många fattiga länder tvingats acceptera s.k.
strukturanpassningsprogram, vilket ofta innebär att
budgetarna inom socialvård, hälsovård och skola måste
skäras ned drastiskt.
Den på grund av Irakkrisen ökade oljenotan förvärrar
problemet genom en global omfördelning av inkomster.
Man räknar med att de oljeproducerande länderna kommer
att tjäna omkring 150 miljarder dollar på ett år om priset
ligger runt 30 dollar/fat. Av detta belopp får u-länderna
betala 20 miljarder, en hög summa i jämförelse med
biståndet till dessa länder.
Sverige måste aktivt medverka till en lösning av
skuldproblemen. Det är helt oacceptabelt att idag
nettoflödet av ekonomiska resurser i många fall går från
fattiga människor i fattiga länder till rika människor i de rika
länderna. De allra fattigaste ländernas skulder måste föras
över från Världsbanken till IDA (Världsbanksgruppens
fond för förmånliga lån till de allra fattigaste länderna) som
ger betydligt mjukare villkor.
Miljöpartiet föreslår att skuldnedskrivning ska kunna
bytas mot vapenskrotning. Vi ser detta som ett naturligt
byte eftersom många u-länder ådragit sig skulderna just
genom vapenköp. Initiativ av denna art kan dock bara
delvis lösa de enorma problem som skuldbördan innebär.
För de allra fattigaste länderna måste total avskrivning av
skulder vara det primära, som de nordiska länderna
påpekat i ett gemensamt uttalande inför FN.
Miljöpartiet anser att biståndsmedel inte ska få
användas för att betala internationella bankers och
kommersiella institutioners förluster i samband med att
fattiga länder inte kan återbetala sin skulder. Riskerna för
uteblivna skuldåterbetalningar måste, som i alla andra
sammanhang, bäras av kreditgivarna själva.
Biståndsmedlen bör i stället användas direkt till projekt som
kommer de fattiga i dessa länder till del och som anges i
denna motion.
4.4.6. Sociala frågor
Sverige måste i internationellt utvecklingssamarbete
respektera att andra folks kulturella och sociala värderingar
kan leda till utvecklingsmål, utvecklingsvägar och teknik
som skiljer sig från vårt lands. Det är viktigt att värna en
kulturell mångfald, på samma sätt som biologisk mångfald
och genetiska resurser skall värnas.
Biståndet ska inriktas på projekt och teknologi som är
förenliga med mottagarnas kultur, utbildningsnivå,
kompetens och grundläggande behov. Sociala
konsekvensbeskrivningar av projekten ska föregå alla
beslut om bistånd.
Det svenska utvecklingssamarbetet ska om möjligt ta
hänsyn till och bygga på traditionella sociala strukturer och
traditionell kunskap, t ex när det gäller hälsovård och
jordbruk. Det är viktigt att utveckla kontakter med de
minoritetsfolk som har en ekologiskt anpassad livsstil och
ge dem möjligheter att leva kvar.
För att motverka inflyttningen till storstäderna och de
sociala problem som detta för med sig, bör en större del av
biståndet inriktas på landsbygdsutveckling.
Möjligheterna till sparande och krediter för de fattiga i
u-länderna måste förbättras för att uppmuntra till
investeringar i utvecklingsprojekt på lokal nivå.
4.4.7 Anpassad teknologi
På annat håll i denna motion har vi påpekat att det är
viktigt att använda miljövänlig och resurssnål teknologi
såväl i rika som fattiga länder för att få till stånd en
långsiktigt hållbar, global utveckling. Idag är det dock ett
stort gap mellan t ex de teknologier som tillämpas i Sverige
och de som används i våra biståndsmottagarländer. En god
kunskap om de förhållanden som råder i u-länderna
(kulturella, sociala, ekologiska, industriella m fl) är därför
avgörande för kvaliteten på det svenska biståndet.
Miljöpartiet vill här peka på behovet av kunskaps- och
erfarenhetsbanker, av samordnat forsknings- och
utvecklingsarbete och av en teknikservice till
biståndsorganisationer, företag och andra organisationer
som arbetar i u-länder. Svenska biståndsorgan bör därför ta
initiativ till att bygga upp en sådan kompetens och service
om bärkraftig teknologi.
Det är inte bara själva teknologin som är av betydelse i
detta sammanhang. För att teknologin ska få betydelse för
enskilda u-länders utveckling fordras också att den anpassas
till lokala förhållanden som råder där den ska användas, till
traditioner och sociala förhållanden. Detta arbete kan vara
tidsödande och fordrar en nära dialog med och förståelse
för t ex bybefolkningen på landsbygden.
4.4.8. Näringslivsutveckling
Industriutvecklingen måste präglas av såväl ett
ekologiskt och socialt ansvar som tillit till i första hand de
egna resurserna. Biståndet måste stimulera en sådan
utveckling.
Detta kan ske genom direkta kontakter och samarbete
mellan svenskt och u-ländskt näringsliv. Ett sådant
samarbete måste grundas på den typ av verksamhet och
teknologi som u-länderna behöver för att bäst kunna täcka
det egna folkets behov. Sparande och kreditmöjligheter för
de fattiga i u-länderna måste förbättras.
Ingen del av det svenska biståndet ska vara villkorat till
inköp av varor och tjänster i Sverige. Detta sätt att gynna
svensk industri har ingen plats inom ett solidariskt, svenskt
bistånd.
De multinationella företagens makt över enskilda länder
och organisationer, deras resursförbrukning och
miljöförstöring måste kartläggas. Sverige måste se det som
sin uppgift att bl a i solidaritet med de fattiga länderna
motarbeta dessa företags världsomspännande,
odemokratiska inflytande.
4.4.9. Forskning och utbildningsinsatser
Utbildning och kunskapsproduktion är en central fråga
för u-länderna. Den är avgörande för deras möjligheter till
utveckling, på alla nivåer. Exempelvis spelar alfabetisering
och upplysning en viktig roll i familjeplaneringsinsatser,
hälsovård och utveckling av småföretagsverksamhet.
Utbildning är därtill ett viktigt led för u-ländernas
möjligheter att utveckla och stärka ett demokratiskt
samhällssystem.
Forskningen är viktig för att u-länderna ska kunna
kartlägga och analysera sina egna utvecklingsproblem och
utforma en egen utvecklingspolitik. Utan egen kompetens
blir u-länderna helt beroende av i-ländernas experter och
lösningar.
Situationen i framförallt Afrika är allvarlig. Många
universitet förfaller och det sker en omfattande ''brain
drain''. Stora biståndsinsatser kommer därför att behövas
på forskningsområdet. Det är också viktigt med ett utökat
samarbete mellan svenska institutioner och institutioner vid
u-landsuniversitet.
En förutsättning för att u-länderna ska kunna delta i det
internationella samarbetet kring miljöhoten är att de har
forskare och andra experter inom miljöområdet.
Internationella strategier för en ekologiskt hållbar
utveckling i världen förbiser ofta att många u-länder inte
har denna kapacitet och de ''globala'' strategierna förblir i-
landsstrategier.
Miljöpartiet vill därför lägga ökad vikt vid utbildnings-
och forskningsstöd.
4.5. Bistånd till folkrörelser och andra enskilda
organisationer
Sverige har många folkrörelser och enskilda
organisationer med lång och gedigen biståndserfarenhet.
Dessa ''frivilliga'' organisationers engagemang och stora
kontaktyta i utvecklingsländerna måste tas till vara och
stödjas.
Bistånd som går direkt till olika gräsrotsorganisationer i
mottagarländerna bör öka kraftigt i takt med kapaciteten
hos dessa organisationer. De har oftast en god kunskap om
de fattigas situation, en stor medvetenhet om problemen
och dess orsaker, stor initiativkraft och goda idéer. Detta
gäller exempelvis i hög grad kvinnorörelser i u-länderna.
Frivilligorganisationerna har värdefull erfarenhet av
kvinnobistånd som bör tas till vara i det statliga biståndet.
Direktstöd till kvinnorörelser i u-länderna bör kunna
komma i fråga. Utbildning på alla nivåer spelar här en viktig
roll.
Miljöpartiet föreslår att stödet genom folkrörelser och
enskilda organisationer ökar med 200 mkr i förhållande till
regeringens förslag. Miljöpartiet anser att undantag i
särskilda fall ska kunna medges från SIDAs krav på
egeninsats från organisationernas sida i projekt som stöds
av SIDA.
4.6. Bistånd till Östeuropa
Den katastrofala miljösituationen i Östeuropa motiverar
ett kraftfullt svenskt bistånd till dessa länder. En avgörande
förbättring av miljösituationen i Östeuropa kommer dock
att ta avsevärd tid och ta särskilda resurser och särskild
kompetens i anspråk. Sverige har ett stort mått av
egenintresse av miljöförbättringar i Östeuropa och det är
därför olyckligt om hjälp till Östeuropa hamnar i en
konkurrenssituation med stödet till tredje världens fattiga
länder.
Miljöpartiet avvisar därför bestämt att biståndspengar
som räknas in i 1-procentsmålet används för miljöstöd till
östeuropeiska länder. Miljöpartiet föreslår i stället att en
särskild fond om 1 000 mkr inrättas för stöd till Östeuropa.
4.7. Bistånd genom FN och andra multilaterala
biståndsorgan
Världsbankens (IBRD) och Valutafondens (IMF) arbete
kan starkt ifrågasättas. Miljöpartiet är starkt kritiskt till den
bristande förståelse för ekologiska och sociala frågor som
fortfarande råder inom dessa organ.
Bland exemplen på detta är Handungamuwa-projektet i
Sri Lanka. Bevattning omöjliggörs nu genom den
cementering av en kanal som Världsbanken initierat.
Lokalbefolkningens självförsörjning äventyras och ris
måste importeras.
I bl a Brasilien och Indien har Banken stött projekt utan
att konsultera lokalbefolkningen i de berörda områdena
eller ta hänsyn till miljön eller mänskliga rättigheter, t ex för
indianerna i Amazonas. Vid Narmada-projektet i Indien
kommer de planerade 30 stora och 3000 mindre dammarna
att tvinga ca en miljon människor att flytta. 5 500
kvadratkilometer skogs- och jordbruksmark läggs under
vatten.
Järnmalmsprogrammet i Carajas i Brasilien är ett
allvarligt hot mot regnskogarna. I projektet ingår, förutom
vägar och hamn, plantager och gruvdrift på ett område lika
stort som Frankrike!
Miljöpartiet är också mycket kritiskt till de
strukturanpassningsprogram som de båda organen bedriver
i en lång rad u-länder. Programmen är starkt
exportinriktade, skapar utlandsberoende och för med sig
kraftiga inskränkningar i de fattiga ländernas möjligheter
att bedriva en socialt ansvarsfull politik gentemot de
fattigaste.
Detta visar enligt miljöpartiets bedömning att
ekologiska och sociala insikter fortfarande saknas eller
negligeras inom dessa båda organ, som tillhör de mest
inflytelserika när det gäller att styra u-ländernas
möjligheter till utveckling.
Det finns därför, menar miljöpartiet, starka skäl för att
avbryta ett svenskt stöd genom Världsbanken och
Valutafonden. Mot detta talar organens de facto stora
betydelse på biståndsområdet och några få tendenser till
ökad social och ekologisk insikt.
Sverige måste ta initiativ till förändringar på de här
områdena. De infrastrukturprojekt och andra projekt
Världsbanken stöder måste vara ekologiskt hållbara på sikt.
Noggranna konsekvensbeskrivningar måste göras såväl ur
miljösynpunkt som social synpunkt innan projekten
genomförs. Den lokala befolkningen måste alltid vara med
i planeringen. Utrymmet bör ökas väsentligt för riktade
insatser till särskilt viktiga områden. Världsbanken bör
t.ex. satsa på särskilda miljöprojekt, t ex markvård,
trädplantering för brännvedsförsörjning m.m.
Sverige bör vidare motarbeta de av Världsbankens och
Valutafondens strukturanpassningsprogram som leder till
social nedrustning och ensidig satsning på export. I stället
bör Sverige inom dessa organ och i andra sammanhang
lägga förslag till strukturförändringar som bygger på tilltro
till landets egna resurser och som tillgodoser i första hand
de grundläggande behoven hos landets fattiga.
Miljöpartiet uppmanar regeringen att i samarbete med
övriga nordiska länder agera kraftfullt för att påverka
inriktningen av Världsbankens och Valutafondens arbete.
Miljöpartiet vill avvakta resultatet av sådana svenska och
nordiska initiativ innan vi rekommenderar att Sverige
upphör att kanalisera biståndsmedel genom IBRD och
IMF.
Miljöpartiet föreslår att FN inrättar ett miljöråd,
motsvarande FNs nuvarande säkerhetsråd vid FN. Sverige
bör ta upp frågan om inrättandet av ett sådant FN-miljöråd
vid den av FN ledda miljökonferensen i Brasilien i juni
1992. Så snart som det är möjligt bör regeringen lämna
förslag härom till de arbetsgrupper som nu förbereder
nämnda miljökonferens.
Sverige deltar i en rad FN-organ och andra
internationella organisationer, vilka på ett eller annat sätt
driver eller påverkar miljö-, resurs- och u-landsfrågor.
Miljöpartiet redovisar närmare sina ståndpunkter i
motionen Internationell miljöpolitik.
5. Förslag till förändrad organisation av
solidaritetsarbetet 5.1.
Omvandla SIDA!
Det finns en klar länk mellan arbetet på ett resurssnålt
och miljövänligt Sverige och en motsvarande utveckling
mot hållbara samhällen i u-världen. Biståndsorganen kan
därför inte enbart syssla med utvecklingsproblem i andra
delar av världen och ignorera utvecklingsfrågorna i Sverige.
I praktisk politik innebär detta att de svenska
biståndsorganen måste göra bedömningar av den svenska
samhällsutvecklingens betydelse för u-länderna.
Biståndsorganen måste vidare granska hur den övriga
svenska förvaltningens, svenska företags och
organisationers totala agerande påverkar u-ländernas
situation. Riktmärkena i detta arbete är en resurs- och
miljöpolitik som är hållbar på sikt och som innebär en
rättvis fördelning av jordens resurser.
Miljöpartiet föreslår därför att biståndsorganet SIDA
omorganiseras till en myndighet med ovanstående
uppgifter, dvs att arbeta både med de hinder för u-ländernas
utveckling som finns i Sverige och i u-länderna. Miljöpartiet
yrkar att frågan snabbutreds och förslag till omorganisering
föreläggs riksdagen för beslut under 1991/92.
Som tidigare nämnts i motionen föreslår miljöpartiet att
en Befolkningsbyrå återinförs på SIDA. Frågan bör utredas
och beslut fattas om denna organisationsförändring under
1991/92. SIDA bör inkludera anslag för den nya byrån i
kommande anslagsäskanden.
Miljöpartiet föreslår vidare att SIDA:s Lantbruksbyrå
utvidgas till en Miljö- och landsbygdsbyrå med hänsyn till
de bredare ansvarsuppgifterna och ökade anslag som
föreslås ovan. SIDA bör inkludera anslag även för denna
organisationsförändring i kommande anslagsäskanden.
5.2. Regeringens förslag till samordnat industribistånd
Miljöpartiet tycker att motiven för och behovet av den
samordning av industribiståndet som regeringen nu föreslår
ter sig oklara och bör preciseras. Omorganiseringen får inte
leda till att svenska företags vinstintressen, den befintliga
svenska resursbasens tänkande eller svenska lösningar blir
styrande för industribiståndets inriktning.
Industribiståndet måste inriktas på att utveckla en
inhemsk u-landsindustri grundad på självtillit och utifrån
respektive lands behov, önskemål, tekniska nivå och andra
förutsättningar. Det är viktigt att industribiståndet förses
med stark och oberoende kompetens att göra
konsekvensanalyser såväl när det gäller miljöfrågor som
sociala frågor. Miljökonsekvensanalyser görs t ex idag av
miljömyndigheterna på länsstyrelsen i det län där det
svenska företaget ligger. Detta är helt otillräckligt med
tanke på den särskilda kompetens som krävs för att bedöma
insatser som rör ett u-lands ekologi och sociala
förhållanden.
Miljöpartiet yrkar därför att ökad kompetens när det
gäller miljö och sociala frågor knyts till det svenska
industribiståndet och att mera djupgående
konsekvensanalyser görs inom dessa områden innan stöd
utgår. Miljöpartiet yrkar också att i övrigt industribiståndet
ges den inriktning som föreslås ovan.
5.3. Decentralisera biståndet!
Många länder som får svenskt bistånd dras med
korruption och stora administrativa problem. Det gör att
många u-länders förvaltningar ofta mer är en del av
problemet än av lösningen på de fattigas problem! Trots
detta kanaliseras allt mer av biståndsanslagen via
mottagarländernas centrala förvaltningar och mer av
ansvaret att genomföra insatserna planeras i framtiden att
anförtros åt dem.
Biståndsbyråkratin i Sverige är också centraliserad. Det
leder gärna till projekt som är stora och kostsamma,
eftersom tjänstemännen i annat fall inte hinner fördela de
ökande biståndspengarna.
Principen att svenska folkets bistånd till de fattiga folken
ska vara en affär mellan vår regering och mottagarländernas
fungerar alltså inte utan problem!
För att minska centraliseringen bör landsting och
kommuner i ökad utsträckning få möjlighet att delta i
biståndsverksamheten. Den övergripande planeringen av
och ansvaret för biståndet ska dock även i fortsättningen
vara nationell.
Svenska kommuner ska följaktligen kunna samarbeta
med sina motsvarigheter i svenska mottagarländer. Svenska
landsting skall också kunna samarbeta med regioner i de
länder de vill stödja. Vänortskontakter skall kunna knytas
utifrån solidaritets- och biståndssynpunkt. Samarbetet
mellan statligt och frivilligt u-landsbistånd bör vinna på
dessa förändringar.
Denna decentralisering inbjuder till att människor i
Sverige får en närmare kontakt med de fattigas situation i
u-länderna. Solidariteten ökar och biståndet får ett starkare
stöd. Biståndsförvaltningen utvecklar på det här sättet ett
flexibelt och engagerat nätverk på flera olika nivåer med
större kapacitet att bidra till lösningen av problemen på
lokal nivå i u-länderna. Ytterst handlar det om att ersätta
det nuvarande biståndet från regering till regering med ett
bistånd från folk till folk.
Miljöpartiet yrkar att regeringen tar initiativ till att
närmare utreda möjligheterna att decentralisera biståndet i
enlighet med ovanstående förslag.
5.4. Inrätta ett särskilt Östeuropa-organ!
Som anförts tidigare kommer situationen i Östeuropa att
fordra biståndsinsatser, särskilt inom miljöområdet, under
en följd av år. Det krävs särskild kunskap och kapacitet för
dessa uppgifter. Idag tas alltmer av de nuvarande
biståndsorganens kapacitet i anspråk till att handlägga
insatserna i Östeuropa.
Miljöpartiet anser därför att ett särskilt biståndsorgan,
med egen budget vid sidan av och utöver det ordinarie
biståndsanslaget, inrättas för att samordna allt svenskt stöd
till utvecklingen i Östeuropa. Detta organ ska finansieras av
den särskilda fond som miljöpartiet föreslår ska inrättas
utanför det ordinarie biståndsanslaget.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att biståndsmålet politisk och
ekonomisk självständighet ersätts av ett biståndsmål för
politisk och ekonomisk självtillit,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att
miljökonsekvensbeskrivningar av biståndsprojekt skall
föregå beslut om bistånd,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att sociala konsekvensanalyser
av biståndsprojekt skall föregå beslut om bistånd,
4. att riksdagen till Bidrag till internationella
biståndsprogram, C 1, för budgetåret 1991/92 anslår 1 000
000 000 kr., utöver vad regeringen har föreslagit, till en
europeisk miljöfond,
5. att riksdagen till Bidrag till internationella
biståndsprogram, C 1, för budgetåret 1991/92 anslår 1 000
000 000 kr., utöver vad regeringen har föreslagit, till en
utomeuropeisk miljöfond,
6. att riksdagen beslutar att den del av anslaget till det
treåriga samarbetsprogrammet för Central- och Östeuropa
som finansieras i statsbudgetförslag 1991/92 utgår ur de
programtitlar där anslag för detta ändamål finns upptagna
och i stället bekostas ur den i punkt 4. ovan föreslagna
europeiska miljöfonden,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inrättande av en europeisk
miljöfond,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inrättande av en utomeuropeisk
miljöfond,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att bindningen av biståndsmedel
till inköp av varor och tjänster i Sverige tas bort,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige inte skall stödja de av
Världsbankens och Valutafondens
strukturanpassningsprogram som leder till social
nedrustning och ensidig satsning på export,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utgångspunkter för Sveriges
solidaritet med de fattiga i världen,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om miljö, resursanvändning, energi
och jordbruk,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ekonomi och ekologi,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om helhetsperspektiv på Sveriges
relationer med fattiga länder,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om biståndets inriktning,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om globala insatser för att motverka
växthuseffekten på jorden,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skuldavskrivning för de fattiga
länderna,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige skall motarbeta de
multinationella företagens världsomspännande inflytande
över enskilda länder,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om befolkningsfrågor och
familjeplanering,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om teknologi, kultur och utbildning
i biståndet,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stöd till kvinnor i de fattiga
länderna,
22. att riksdagen beslutar att till Särskilda program,
delposten stöd till kvinnor under anslaget C
2 anvisa 100
milj.kr. utöver vad regeringen föreslagit,
23. att riksdagen beslutar att till Bistånd till folkrörelser
och andra enskilda organisationer under anslaget C
2 anvisa 200 milj.kr. utöver vad regeringen föreslagit,
24. att riksdagen beslutar att till Katastrofer, m.m. under
anslaget C
2 anvisa 400 milj.kr. utöver vad regeringen föreslagit,
25. att riksdagen beslutar att till Särskilda miljöinsatser
under anslaget C
2 anvisa 200 milj.kr. utöver vad regeringen föreslagit,
26. att riksdagen beslutar att till Särskilda program,
delposten befolkningsfrågor under anslaget C
2 anvisa 80
milj.kr. utöver vad regeringen föreslagit,
27. att riksdagen beslutar att till IMPODs verksamhet
under anslaget C
3 anvisa 20 milj.kr. utöver vad regeringen föreslagit,
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en förändrad organisation av
solidaritetsarbetet,
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att inrätta en särskild
biståndsmyndighet för stöd till Östeuropa,
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bistånd genom FN och andra
multilaterala biståndsorgan,
31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktning av det svenska
biståndet till stöd för självtillit i mottagarländerna,
32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige skall minska landets
resursanvändning och miljöförstöring och inrikta sin
utveckling på självtillit.
Stockholm den 24 januari 1991
Claes Roxbergh (mp)
Marianne Samuelsson (mp)
Inger Schörling (mp)
Per Gahrton (mp)
Anna Horn af Rantzien (mp)
Kent Lundgren (mp)
Eva Goe s (mp)
Gösta Lyngå (mp)
Kjell Dahlström (mp)