Regeringen föreslår en oförändrad medelsram om 200
miljoner kr. för bistånd till Angola.
Vi motsätter oss att som hittills det svenska biståndet
utgår till endast den ena sidan -- och i detta fall till en
kommunistisk förtryckarregim -- i det pågående
inbördeskriget. Det svenska biståndet kan i vissa fall --
kommunikationer och transport -- utnyttjas direkt i
regeringens krigsansträngningar.
Sverige bör i stället stödja utvecklingen mot demokrati
och försöka påverka MPLA att snarast på allvar förhandla
med UNITA i syfte att få till stånd fred och nationell
försoning. Intill att så sker bör inget svenskt bistånd utgå till
Angola.
Endast direkt motiverad humanitär hjälp bör
dessförinnan utgå. Den bör distribueras via opolitiska
hjälporganisationer till såväl MPLA- som UNITA-
kontrollerat område.
Bristande svensk kunskap
I sex motioner (1984/85:844, 1985/86:U213,
1986/87:U235, 1987/88:U220, 1988/89:U233 och
1989/90:U658) har påtalats situationen i Angola och
Sveriges ensidiga engagemang till förmån för MPLA-
regimen i Luanda. Motståndsrörelsen, UNITA, utsattes
under lång tid för en konstant nedvärdering.
Svenska medier återgav länge okritiskt den
kommunistiska propagandan, som också satte sin prägel på
den syn, som förmedlades av den svenska ambassaden i
Luanda. Såväl utrikesministern som kabinettssekreteraren
förföll till att använda invektiv som ''banditer'' och
''terrorister'' om UNITA och anslöt sig därmed till det
kommunistiska språkbruket.
Delvis torde detta ha sin förklaring i bristande kunskap
om och ointresse för Angola såväl i de svenska
massmedierna som i utrikesdepartementet. Intresset ökade
vid slutet av 1987, då svenskar i Angola hamnade i fokus.
Därefter avtog det snabbt på nytt. Epitet om UNITA som
''USA-stödd'' och ''Sydafrikastödd'' har ofta förekommit i
medierna, medan ''Sovjetstödd'' och ''Kubastödd'' aldrig
veterligen förekommit beträffande MPLA-regimen.
Sedan UNITA-ledaren Jonas Savimbi kunnat
inregistrera åtskilliga diplomatiska framgångar vid sina
besök i flera av de västerländska huvudstäderna och öppet
fått stöd av bl.a. USA:s president, har dock UNITA
uppenbarligen lyckats uppnå ett visst erkännande också i
svenska massmedier. En UNITA-delegation besökte i
december förra året Moskva och kort därefter
sammanträffade Savimbi med Sovjets utrikesminister
Shevardnadze i New York.
Mot bakgrund av UNITA:s framgångar på såväl den
militära som den diplomatiska arenan förefaller det klokt
att svenska regeringsföreträdare under senare år avstått
från invektiv i samband med UNITA. En mer objektiv
behandling av Angola har uppenbarligen eftersträvats såväl
av svenska massmedier som av den socialdemokratiska
regeringen. Detta kommer också till uttryck i
länderredogörelsen i årets budgetproposition (bil. 5, sid.
121 f.).
För bakgrunden till inbördeskriget i Angola räcker det
med att hänvisa till tidigare motioner. Det regerande
kommunistpartiet, MPLA, bröt på ett tidigt stadium
överenskommelserna med de båda andra
befrielserörelserna UNITA och FNLA och erövrade
makten med hjälp från Sovjet och kubanska legoknektar.
UNITA tog upp kampen och fick efter hand stöd av flera
afrikanska stater och efter 1985 också av USA.
Mavingaoffensiven
Många hoppades, att inbördeskriget skulle ta slut, då
MPLA-ledaren dos Santos skakade hand med UNITA-
ledaren Savimbi i Gbadolite i Zaire den 22 juni 1989. Detta,
trodde man, skulle inleda fredsprocessen på allvar. Så blev
det inte. I stället samlade kommunistregimen sina styrkor
till vad man hoppades en avgörande attack mot UNITA.
Mindre angrepp inleddes redan i augusti och i december
igångsattes vad som betecknades som ''slutanfallet'' mot
UNITA-trupperna. MPLA deklarerade att man inte hade
för avsikt att möta UNITA som en jämbördig partner vid
några fredsförhandlingar.
Striderna kom att koncentreras till staden Mavinga i
sydöstra Angola och pågick ända till maj 1990, den största
kraftmätningen under hela inbördeskriget. Trots sin
samtidigt måttfulla och försonliga politik på andra arenor
spelade Sovjet en mycket aktiv roll under
Mavingaoffensiven. Sovjet stod inte bara för MPLA:s
utrustning, vapen m.m. utan sovjetiska officerare hade
också ansvaret för såväl den operativa planeringen som det
taktiska genomförandet av operationerna. De ledde de mer
sofistikerade vapensystemen inom flyg, pansar och artilleri.
Offensiven misslyckades och UNITA kunde inregistrera
vad som betecknas som dess största seger under
inbördeskriget. Detta har uppenbarligen demoraliserat
Luandaregimen ytterligare, och det anses pågå strider
mellan olika fraktioner inom MPLA, mellan dem som vill
få till stånd en vapenvila med UNITA och den hårda linjens
företrädare. De förra synes vinna terräng. Till detta bidrar
av allt att döma särskilt två faktorer. Avtalet 1988, som
innebar successivt tillbakadragande av de kubanska
trupperna, tycks ha hållits. Kubanerna torde inte ha varit
inblandade i Mavingastriderna och de sista skall ha lämnat
Angola under 1991. Detta år går också Sovjets avtal om
stöd till Luandaregimen ut.
Mycket talar för att Mavingaoffensiven var ett sista
försök att vända krigslyckan och ta initiativet.
Trots vissa flygangrepp har UNITA efter sin seger flyttat
fram sina positioner ytterligare och kontrollerar av allt att
döma numera också stora områden i norra Angola mot
gränsen till Zaire. Därefter har också stora eftergifter gjorts
av MPLA. Marxismen-leninismen har avskaffats som
ledstjärna och man har sagt sig vara öppen för ett
flerpartisystem. Tecken tyder också på en fortgående
upplösning inom MPLA. Allt fler uttalar sympatier för en
överenskommelse med UNITA.
Nya fredsförhandlingar
Nya förhandlingar har inletts i Portugal men ännu ej lett
till något resultat. UNITA har förklarat, att man vill ha fria
val i Angola snarast efter en överenskommelse, medan
MPLA sagt sig vilja ha ett dröjsmål på tre år, vilket är helt
oacceptabelt för UNITA.
Med tanke på att de kommunistiska partierna och
regimerna i de tidigare portugisiska områdena Kap Verde
och Sa o Tomé nyligen eftertryckligen besegrats i fria val är
våndan inom MPLA möjligen begriplig. Utsikterna för
någon form av överenskommelser i Angola är dock
uppenbarligen stora. Krigströttheten är stor i hela landet
och MPLA-regimen synes ha uttömt alla möjligheter att på
nytt gå till offensiv mot UNITA.
Skamfilat svenskt anseende
Detta ger anledning att rikta blickarna framåt, mot en
situation då fred på nytt råder i Angola och
återuppbyggandet kan starta. Det ställer nya krav på
Sveriges agerande. Det oreserverade svenska stödet till
kommunistregimen i Luanda har knappast stärkt vårt
anseende.
Genom det svenska stödet till MPLA-regimen i Angola
har vi direkt motverkat det demokratiska västerlandets och
därmed våra egna intressen. Det är inte försvarbart, att
svenska biståndsmedel används till att med hjälp av Volvo-
och Scanialastbilar transportera militära enheter och
förnödenheter för MPLA-sidan i inbördeskriget. Det är
inte heller acceptabelt att biståndsmedlen enligt bilagan till
budgetpropositionen (bil. 5, sid. 121) används till
''projektstöd inom områdena elförsörjning och lastbils- och
bussrehabilitering''.
I klartext torde detta innebära, att svenska
biståndsmedel används för att reparera vad UNITA lyckas
slå ut av transport- och kommunikationssystem och blir
därmed ett direkt bidrag till kommunistsidans
krigsansträngningar. Det har också sagts, att svenska
komponenter ingår i den kommunikationsutrustning, som
MPLA-sidan använder sig av. Någon kritik från dem, som i
andra sammanhang alltid brukar motsätta sig användningen
av svenska förnödenheter i krigssammanhang har dock inte
kunnat förmärkas beträffande Angola.
Vi motsätter oss att svenska biståndsmedel ensidigt går
till MPLA-regeringen i Angola. Sverige bör i stället
använda sitt eventuella inflytande till att utöva
påtryckningar på Luandaregimen för att få till stånd
vapenvila och fred i Angola. I stället för att ge stöd åt den
nuvarande regimen bör Sverige stödja och stimulera
utvecklingen mot demokrati. Händelserna i Namibia har
visat, att en sådan kan fungera också i denna del av världen.
Det synes också rimligt att anta att efter fria val i Angola
den nuvarande MPLA-regimen kommer att ersättas. För
svenska intressen vore det då positivt, om Sverige inte
enbart förknippas med en avskydd förtryckarregim.
Endast humanitärt motiverat bistånd till Angola är i
dagsläget motiverat. Utrikesutskottet har vid upprepade
tillfällen påstått att svenskt bistånd nått båda sidor i
inbördeskriget. Detta är inte sant. På ort och ställe har
kunnat konstateras, att inga svenska biståndsinsatser har
nått fram till UNITA-kontrollerat område.
Sverige bör ge all tänkbar hjälp åt det hårt drabbade
angolanska folket. Tusentals angolaner lider nöd och hotas
av svält. Denna hjälp bör dock distribueras genom
opolitiska organisationer som Röda korset eller via privata
hjälporganisationer över hela Angola.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att biståndet till Luandaregimen
inte bör utgå förrän positiva resultat uppnåtts vid
fredsförhandlingar mellan MPLA och UNITA,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att humanitärt bistånd,
förmedlat av opolitiska organisationer som Röda korset m.
fl., bör komma hela Angola till del, alltså även de av
UNITA kontrollerade områdena,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige bör bidra till att
stimulera utvecklingen mot demokrati i Angola genom att
försöka påverka MPLA-regimen att snarast på allvar inleda
fredsförhandlingar med UNITA.
Stockholm den 24 januari 1991
Birger Hagård (m)
Gullan Lindblad (m)
Göran Allmér (m)
Hugo Hegeland (m)
Göran Ericsson (m)
Ulf Melin (m)