Det var år 1962 som den svenska biståndspolitikens mål
uppställdes -- att höja de fattiga folkens levnadsnivå. Idag
låter det som bitter ironi. U-ländernas villkor har
försämrats drastiskt under 1980-talet. För flertalet handlar
det inte längre om att höja levnadsnivån utan att bromsa
nedgången. Barnadödlighet och analfabetism ökar. 40 000
barn dör varje dag -- av fattigdom.
Klyftorna mellan i- och u-länder, som skulle minska,
vidgas istället. Kapitalströmmarna har vänt -- nu är det från
u-länderna som kapitalet strömmar till de rika ländernas
banker.
Orsaken till denna försämring är skuldkrisen eller
skuldkriget mot u-länderna som den rätteligen borde kallas,
om vi med krig menar detsamma som Clausewitz -- en
våldshandling med mål att tvinga motståndaren att göra
som vi vill. Ju mer skulderna omförhandlats, desto mer har
de stigit. Nu är de uppe i 1 341 miljarder dollar, 7 500
miljarder kronor.
De biståndspolitiska målen raseras. När Internationella
valutafondens (IMF) rådgivare flyttar in i u-ländernas
finansministerier, och deras centralbanker övervakas av
bankkonsortiernas utposterade inspektörer, finns inte
mycket kvar av det nationella oberoendet. Demokratiska
rättigheter som pressfrihet och strejkrätt avskaffas, när de
fattiga protesterar mot att just de ska tvingas till
åtstramningar. De sociala klyftorna ökar. Mark och vatten
överexploateras för att öka exporten och betala skulden.
Nya miljö- och svältkatastrofer följer.
Vad vi bevittnar är en utvecklingskris. 1960-talets
utvecklingsoptimism och blinda tro på tekniken har
övergått i eftertankens kranka blekhet. Tron att u-länderna
skulle ta sig upp ur fattigdomen till ett ''take-off'' så som vi
en gång gjorde, kom på skam. Världsmarknaden står på de
rikas sida.
Det behövs en ny utvecklingsdebatt, och den måste
handla om internationell rättvisa och vår del i u-ländernas
kris. Det räcker inte att bara öka biståndet, utan de
grundläggande orsakerna till u-ländernas kris måste
angripas: räntorna, bytesvillkoren, råvarupriserna, i-
ländernas protektionism. Bretton Woods-institutionerna
måste ifrågasättas. Vi måste också granska vår egen
handelspolitik.
Det kalla kriget öst--väst och den hejdlösa
kapprustningen slukade fabulösa resurser.
Vapenfabrikanter och banker hjälptes åt att militarisera
tredje världen på kredit. Det gäller också Sverige.
Den svenska biståndspolitiken håller också på att
strukturanpassas. Tillväxten har blivit ett mål överordnat de
övriga. Men tillväxt är inte samma sak som hållbar
utveckling. SIDAs kapacitet skärs ner.
Landprogrammeringen överges. Istället anslås en ständigt
större del av biståndsbudgeten till särskilda program,
katastrofinsatser, regionala insatser, humanitärt bistånd,
särskilda miljöinsatser osv. Det medför en uppsplittring av
insatserna och överlappning. Det leder också -- och det är
allvarligt -- till att biståndsinsatserna rycks loss ur sitt
utvecklingspolitiska sammanhang. Biståndspolitiken
underordnas handelspolitiken.
Allt större del av biståndspengarna går till
Världsbankens strukturanpassning på IMFs villkor -- och
till insatser för att mildra de sociala och miljömässiga
följderna därav. Länder som inte vill underkasta sig IMF
avstängs från bistånd. Afrikas kris diskuteras -- men det
koloniala arvet glöms bort. Istället kritiseras de afrikanska
staternas tillkortakommanden, och pekpinnar riktas till
höger och vänster. De ska rätta munnen efter matsäcken.
De ska överge planeringen, som sägs vara roten till allt
elände.
De asiatiska nyindustrialiserade ''fyra små tigrarna''
framhålls som bevis för att liberalismen är den rätta vägen
till ekonomisk utveckling och demokrati. Då glömmer
man -- eller förtiger -- att just dessa länder är
planekonomier och diktaturer. Den viktiga lärdomen av
deras utveckling är ju istället att de fick dragkraft utifrån av
det japanska uppsvinget, Koreaboomen och
Vietnamkriget. Föreligger dessa förutsättningar i Afrika
och Latinamerika idag?
Den epok som kallats det kalla kriget är slut. Många
hoppades att få möta en ny epok med politisk dialog och
fredliga metoder för att lösa konflikter. Resurser skulle
föras över från militära rustningar till utvecklingsbistånd.
Men nu behöver konflikter i tredje världen och mellan i-
länder och krafter i tredje världen ej längre låsas fast i en
öst--väst-konfrontation. Krig kan inledas och pågå utan risk
för upptrappning till supermaktskonflikt.
Ska hoppen om en ny epok infrias, då fordras handling.
Hittills har inga frigjorda resurser överförts till u-länderna.
Tvärtom minskar i-ländernas bistånd. De nedrustade
vapnen skrotas inte -- åtminstone till viss del säljs de i tredje
världen. Vi ser en hotande nord--syd-konflikt.
Det behövs en ny u-landspolitik
Istället för 1960-talets kraschade utvecklingsstrategier
behövs en ny u-landspolitik och här kan Sverige gå i
spetsen. Den måste utgå från i-ländernas ansvar. Den måste
bygga på människorna i u-länderna. De är den största
tillgången.
Den första förutsättningen för att människor ska kunna
bygga upp sina länder är liv och hälsa. Biståndet måste
inriktas på att täcka basbehoven av god föda, rent vatten,
bättre sanitära förhållanden, rimlig bostadsstandard,
grundutbildning och utbyggd primärhälsovård.
Människorna måste få makt över sina liv. Det gäller inte
minst kvinnorna. Biståndet måste öka till utbildning och
understödja en skolpolitik som ger alla samma möjligheter.
Det ska användas för att undanröja diskrimineringen av
flickor, minoritetsfolk och fattiga.
Människorna måste få makt att förändra sina liv och
samhället. Rätten att organisera sig är grunden för en
demokratisk utveckling. Det betyder att biståndet ska
inriktas på stöd till fackliga och bondefackliga
organisationer, miljö- och kvinnokamp, självständiga
massmedia liksom till sammanslutningar och personer som
försvarar de mänskliga rättigheterna.
Det behövs en ny handelspolitik
Sverige uppträder med dubbla ansikten mot u-världen.
Vi försvarar u-ländernas intressen i GATT-förhandlingar,
Världsbanken och andra fora. I varje fall försöker vi. Men
vi gör föga för att ändra bytesvillkoren till u-ländernas
fördel, dvs till vår egen nackdel. Vi skulle kunna göra
mycket mer för att öka den svenska importen från u-
länderna. Vi skulle kunna försvara de mänskliga
rättigheterna även när våra handelsdelegationer besöker
diktaturerna. Det behövs initiativ och finansiellt stöd för att
utveckla den regionala handeln och samarbetet mellan u-
länder.
Ett statligt bolag för u-landshandel bör inrättas för att
utveckla Sveriges handel med u-länderna och åstadkomma
rättvisare handelsvillkor. Det skulle också bli ett stöd för
kommuner och landsting som vill handla solidariskt.
Enskilda organisationer som arbetar med solidarisk u-
landshandel ska understödjas.
Det behövs en ny skuldpolitik
I-världens regeringar och banker måste äntligen ta
konsekvenserna av 1970-talets ansvarslösa utlåning. Idag är
det ingen som räknar med att u-länderna ska kunna betala
tillbaka skulderna. Bankerna har garderat sig för förluster.
Den finanskrasch som syntes hota när skuldkrisen bröt ut
1982, är avvärjd. Nu fungerar skulderna endast som medel
att tappa u-länderna på resurser och som instrument för
politiska påtryckningar. De belastar u-ländernas
administration. Var tredje ekonom i Afrika är upptagen
med skuldförhandlingar. Sverige ska arbeta för avskrivning
av skulderna, i första hand de offentliga.
Den svenska debatten om strukturanpassning har väckt
opinionen och fört frågan framåt. Det är därför dags att
Sverige gör gemensam sak med andra progressiva länder tar
initiativ i skuldfrågan.
Sverige bör verka för en världskonferens eller ett
toppmöte för att utarbeta en samlad skuldstrategi
omfattande både låne- och handelspolitiken. I-ländernas
marknader måste öppnas för u-landsprodukterna.
Växelkurserna måste stabiliseras och räntorna sänkas.
U-landspolitisk utredning
Vänsterpartiet begär att regeringen tillsätter en
parlamentarisk utredning med bred förankring i
folkrörelserna, solidaritetsrörelserna, Röda korset och
Rädda Barnen för att utforma förslag till en övergripande
u-landspolitik utifrån vad som anförts här ovan.
Utredningen ska utgå från att biståndsmålet höjs från 1
till 2 %
av BNI och utarbeta en plan för hur höjningen ska
genomföras. Den bör pröva möjligheten att inrätta ett
särskilt departement för u-landssamarbete.
För ett effektivt bistånd behövs bättre mått på utveckling
än BNP/invånare. Det är orimligt att se det som utveckling,
när BNP ökar till följd av t.ex. ökad kaffeexport, som odlas
på jord som tidigare gav människorna deras mat. Nu
föreligger olika förslag på nya mått som UNICEFs U5MR,
UNDPs välfärdsindex, köpkraftsparitet (PPP). Dessa bör
prövas som komplement till BNP i biståndet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en brett förankrad
parlamentarisk utredning om en övergripande u-
landspolitik i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 24 januari 1991
Lars Werner (v)
Berith Eriksson (v)
Lars-Ove Hagberg (v)
Bo Hammar (v)
Margó Ingvardsson (v)
Ylva Johansson (v)
Bertil Måbrink (v)