Varje människa är unik. Varje människa har ett unikt
värde. Detta har hon just genom att vara människa. Hennes
okränkbarhet skyddas genom den människosyn som har
sina rötter i den kristna och humanistiska traditionen.
Budskapet: ''Allt vad I viljen att människorna skolen göra
Eder skolen I ock göra dem'' har exempelvis samma
betydelse i dag som i forna dagar och oavsett var människor
lever i världen.
Människor föds med unika och olika resurser som i
barnaåren utvecklas tillsammans med föräldrar och andra
vuxna. Målet med en människas liv och om hon når målet
avgör hon själv. Omgivningen -- föräldrar, lärare,
politiker -- måste nöja sig med att skapa förutsättningar för
en god utveckling i frihet.
Den enskilda människans frihet är en sådan
förutsättning och samtidigt en grundläggande mänsklig
rättighet. Att fritt få välja utbildning, yrke, arbete, rätt att
bo och leva är lika självklart som yttrande-, religions- och
åsiktsfriheten. Äganderätten gör det möjligt att leva fritt,
självständigt och oberoende.
När såväl den yngre som äldre människan får utvecklas
och leva i frihet och valfrihet kan enorma krafter frigöras.
Hon kan både ändra och hitta på nya system, byta arbete,
byta yrke, byta bostad och bilda familj. Hon kan flytta till
annan ort eller till utlandet och börja ett nytt liv. Hon kan
organisera om avdelningen på den nya arbetsplatsen, skapa
bättre arbetsmetoder, slå samman företag och sälja ut
företag. Hon kan i demokratisk ordning vara med och
avsätta regeringar och i fria val rösta in nya. I allt detta
utvecklar hon sig själv och hon medverkar till att det
samhälle hon lever i utvecklas.
Men friheten är inte total. Människan lever inte sitt liv i
en isolerad tillvaro. Praktiskt taget alla lever i samverkan
med andra. Varje människas krav på frihet begränsas
således av andras krav på frihet. Med andra ord innebär
samspelet med andra människor i familjen, i byn eller
kvarteret, i arbetet, i föreningen och i kommunen ett
ansvarstagande. Med ökad frihet följer ökat ansvar.
Alla lyckas inte med sin utveckling. En del drabbas av
olyckshändelser eller av sjukdom och handikapp. Här
måste varje människa enskilt eller i samverkan med andra
eller genom sitt medlemskap i samhället ta sitt sociala
ansvar. Den medmänniska som behöver hjälp skall
självfallet ha hjälp -- i förekommande fall hjälp till
självhjälp.
Ansvar och gott förvaltarskap är således
kännetecknande för denna syn. Ansvaret måste gälla såväl
den egna livssituationen, som skyddet av nära och kära.
Men ansvaret och medmänskligheten måste också omfatta
alla andra människor som behöver hjälp.
Var gäller dessa principer och denna människosyn? I
mitt kvarter? I min by? I Sverige? I Afrika?
Det kan inte finnas någon geografisk begränsning.
Principerna är globala. De måste gälla var människor än
föds och växer upp -- i ett hus i Rinkeby, i en by i Zambia
eller vid en gata i Hanoi.
Vi anser att det svenska biståndssamarbetet med olika
människor och länder måste genomsyras av denna
människosyn. Det långsiktiga arbetet med att utveckla u-
länders ekonomiska, sociala och kulturella förhållanden
måste grundas på att barn och vuxna får leva och utvecklas
i frihet och demokrati och där de mänskliga rättigheterna
respekteras.
Utvecklingen i u-länderna
Allmänt
Tyvärr är det aktuella läget mer bekymmersamt.
Fattigdomen och förtrycket är omfattande.
Miljöförstöringen har tagit alarmerande proportioner på
många håll. Skuldbördan är stor och förkväver tillväxten på
många håll. Tillväxten per capita har varit låg eller negativ
i de flesta länder. Uppräkningen av negativa faktorer kan
göras lång.
Problemen är störst i Afrika söder om Sahara. Den
genomsnittliga afrikanen är nu fattigare än för tio år sedan.
Etiopien, Somalia, Sudan och Liberia står inför en ny
svältkatastrof. Demokratin har dock gjort vissa framsteg.
Det kommunistiska sammanbrottet i Östeuropa samt
demokratiska landvinningar runt om i världen påverkar en
lång rad afrikanska regimer i demokratisk riktning.
Utvecklingen i Södra Afrika inger en strimma av hopp.
Namibia har blivit självständigt i fria val. Delar av
apartheid-lagstiftningen har avvecklats.
I Mellanöstern och i Nordafrika innebar
oljeprishöjningarna en kraftig ökning av den ekonomiska
standarden. När oljeboomen har ebbat ut har flera länder
börjat få ekonomiska problem. Befolkningstrycket är stort.
I Sydasien börjar en försiktig optimism att sprida sig.
Influerade av utvecklingen längre österut har tillväxttakten
markant ökat. Fortfarande lever dock hundratals miljoner
i absolut fattigdom. Det synes svårare att se något slut på
inbördeskriget på Sri Lanka och i Afghanistan.
I Kina påbörjades en löftesrik utveckling i slutet på 1970-
talet. Privatiseringen av det kinesiska jordbruket medförde
en snabb standardhöjning på landsbygden. Det fanns stora
förhoppningar att det också skulle åtföljas av en
liberalisering av den övriga ekonomin och av en
begynnande demokratisering. Tyvärr har det blivit bakslag.
En fjärdedel av mänskligheten utsätts nu för ökat förtryck
och den ekonomiska utvecklingen har avmattats påtagligt.
Planhushållningen verkar snarare vara på frammarsch. I det
övriga socialistiska Asien står utvecklingen stilla. Burma
och Nordkorea är särskilt framträdande härvidlag. Vietnam
verkar följa en kinesisk linje med viss liberalisering av
ekonomin utan någon politisk frigörelse.
I Västra Stillahavsområdet sker en fantastisk utveckling.
Välståndsutvecklingen är snabbare än någon annanstans.
Den är inte längre begränsad till ett fåtal länder utan
påverkar hela regionen. Demokratin har också gjort
betydande framsteg. En del av länderna är snabbt på väg att
lämna u-ländernas krets.
I Latinamerika har demokratin vuxit sig starkare sedan
mitten av 1980-talet. Det är nu bara Cuba och ett par länder
till som inte har demokratiska regeringar. Tillväxten är dock
fortfarande alltför låg. En omläggning av politiken i riktning
mot högre tillväxt kan dock förmärkas i många viktiga
länder. Inbördeskrigen i Centralamerika kan
förhoppningsvis gå mot sitt slut. Dock växer oroligheterna i
Peru och Colombia.
Östeuropa har traditionellt inte räknats in i den tredje
världen. Det blir dock alltmer uppenbart att de flesta, ja
kanske alla, av dessa länder i fråga om BNP per capita
snarast hör hemma i u-ländernas krets. Stagnationen,
fattigdomen och de sociala problemen är i flera fall mer
likartat u-landsproblem än i-landsproblem. Området har
också världens allvarligaste miljöförstöring. Samtidigt är
skillnaderna också stora. Utbildningsnivån är t.ex.
genomgående hög i Östeuropa. Avvecklingen av det hårda
förtrycket och en begynnande demokratisk utveckling inger
också stort hopp.
Bekämpa fattigdomen
Ettusen miljoner människor beräknas leva i fattigdom
enligt Världsbankens definition. Nästan var femte
människa på jorden har en standard som knappt medger
överlevnad. Hunger, sjukdomar och hög dödlighet är
fattigdomens kännemärke.
Fattigdomen är ojämnt fördelad inom tredje världen.
Antalet fattiga och deras andel av befolkningen framgår av
nedanstående tabell. Beräkningarna är naturligtvis osäkra
men samtidigt de bästa som finns.
Antal
fattiga
miljoner
Andel av
befolk-
ningen
Förändring
per år
miljoner
Av tredje världens fem huvudregioner finns närmare
hälften av de fattiga i Sydasien, en femtedel vardera i Afrika
söder om Sahara och Ostasien. Latinamerika samt
Mellanöstern-- Nordafrika (främst arabvärlden) svarar för
drygt 5 procent vardera.
Ett riktigare mått är dock andelen av befolkningen som
är fattiga. I Afrika är det uppemot hälften och i Sydasien 40
procent. Därefter följer Mellanöstern--Nordafrika,
Latinamerika och Ostasien.
Antalet fattiga minskar med 20 miljoner människor,
cirka 2 procent per år. Detta är en glädjande utveckling,
men utvecklingen skiljer sig mycket åt mellan regionerna.
I Ostasien minskar fattigdomen snabbt och med
nuvarande takt skulle den vara försvunnen redan år 2005. I
Sydasien minskar fattigdomen också relativt, även om den
vid nuvarande utvecklingstakt skulle kunna dröja ända in på
mitten av 2000-talet. I Mellanöstern--Nordafrika respektive
Latinamerika minskar fattigdomen som andel av
befolkningen, men några kraftiga framsteg när det gäller
det absoluta antalet kan inte förmärkas.
I Afrika söder om Sahara ökar antalet fattiga med 11
miljoner per år. Utvecklingen går alltså i fel riktning.
Avvecklingen av fattigdomen är den i särklass viktigaste
frågan. Här som på så många andra områden är det vanstyre
och den korrupta statsmakten som är det största hindret.
De marknadsekonomiskt inspirerade ekonomierna med
snabb tillväxt minskar fattigdomen snabbt. I länder som
stannar kvar i socialism, feodalism eller oligarki stagnerar
utvecklingen eller i värsta fall går den i fel riktning. Den
afrikanska socialismen har varit särskilt olycklig för jordens
absolut fattigaste.
För första gången har också Östeuropa börjat redovisas
i samband med utvecklingsländerna. Det är nu uppenbart
att också där finns en oerhörd fattigdom. Siffrorna för
Östeuropa är fortfarande mycket osäkra. Bilden som
klarnar efter hand blir tyvärr värre ju mer som klarläggs.
Sannolikt kommer antalet fattiga snarare att öka än att
minska.
Åtgärderna för att bekämpa fattigdom är välkända. Det
är inga hemligheter eller oprövade recept som behövs.
Erfarenheten av framgång och bakslag är solid.
Tillväxt nödvändig
För det första krävs en stark ekonomisk tillväxt. I de
flesta u-länder bör den vara minst fem procent per år och
helst uppemot tio. Det är det enda sättet att snabbt utrota
fattigdomen. Det är också ett beprövat medel för att få ned
befolkningstillväxten och också att minska påfrestningarna
på miljön. Det är vid stagnation och tillbakagång som
befolkningsökningen blir stor och som påfrestningen på
miljön skärps. Nolltillväxt är lika mycket flum i tredje
världen som det är i den utvecklade världen.
Konsekvenserna blir dock så mycket grymmare.
Snabb ekonomisk utveckling kan bara ske genom en
kraftig satsning på marknadsekonomi. Endast därigenom
möjliggörs en uthållig tillväxt som kommer de fattiga till
del. Vissa små länder med stora naturrikedomar, t.ex. olja,
har en snabb utveckling oavsett samhällssystem. De flesta
är feodala.
Det viktigaste är alltså att avveckla socialismen, som
framför allt i Afrika har lett till en betydande fattigdom.
Socialismens skadeverkningar kan inte kompenseras med
ett aldrig så högt bistånd.
Utvecklingsländerna måste ha en öppen politik
gentemot omvärlden. All erfarenhet visar att en stor
utrikeshandel är gynnsam för utvecklingen. Detta i sin tur
ställer krav på att de utvecklade marknadsekonomierna inte
bibehåller eller än värre skapar nya hinder för u-ländernas
export.
Skall ett u-land ha en möjlighet att växa med uppemot
tio procent per år kan det enbart ske genom en snabb
tillväxt i utrikeshandeln. För fattiga u-länder är
jorbruksprodukter och textilier de enda möjligheterna till
export av bearbetade varor. Därför måste också hindren för
dessa undanröjas.
Det är också viktigt att industriländerna har en god
tillväxt. En låg tillväxt i i-länderna leder till kraftigt minskad
exporttillväxt för u-länderna och därmed till väsentligt lägre
tillväxt också för dem. Den utvecklade industrivärlden
måste se till att sköta sina egna ekonomier. Klarar inte
industrivärlden en genomsnittlig tillväxt på tre procent
kommer minskningen av antalet fattiga i u-länderna att
avta.
Japans kraftiga tillväxt har t.ex. betytt mycket för
tillväxten i de fattiga länderna i Ostasien. På samma sätt
behöver Västeuropa och Nordamerika växa kraftigt för att
kunna hjälpa till och dra utvecklingen i rätt riktning i
Östeuropa, Afrika och Latinamerika.
Biståndets roll
Biståndet kan spela en viktig roll om det används rätt.
Dock visar erfarenheten att biståndet kan ha mycket
negativa effekter om det förstärker en felaktig politik. En
regering som för en fattigdomsskapande politik använder
sannolikt biståndsmedel för att ytterligare förstärka de
utvecklingsfientliga dragen i sin politik.
Ett exempel på detta är Tanzania, som är ett av jordens
mest biståndsberoende länder. Landet har mottagit 8,6
miljarder dollar i gåvobistånd åren 1970--1988, men
befolkningen har blivit fattigare. Orsaken ligger i den
politik som landets härskare har fört och som manifesterats
i den s.k. Arusha-deklarationen. Sverige och andra
biståndsgivare har ett drygt ansvar för att de bidragit till att
den utvecklingsfientliga politiken har kunnat upprätthållas
under så lång tid. Hade politiken avbrutits tidigare, hade
sannolikt de fattiga människorna i Tanzania fått det bättre.
Biståndsinsatser skall användas för att förstärka en
utveckling bort från fattigdom. Det låter enkelt och
självklart. Men det ställer mycket stora krav på
biståndspolitikens utformning. Det kräver en kompetens
och skicklighet, som hittills har varit svår att uppnå.
Biståndspolitiken har hittills ofta formulerats alltför
förenklat. Föreställningen att ett ökat anslag till ett visst
land ger ökad utveckling har varit förhärskande. I den
politiska debatten har intresset ofta inriktats på
generositeten i givarländer i stället för effekten i
mottagarländer. Det har skadat utvecklingen.
Om i-världen t.ex. tredubblar biståndsflödet -- till
Norges nivå -- och koncentrerar detta på
låginkomstländerna skulle det innebära ett bistånd per
capita till dessa länder av samma omfattning som det
Tanzania får. Exemplet Tanzania visar dock att ett stort
biståndsflöde inte garanterar ett positivt framåtskridande.
Sveriges politik gentemot tredje världen måste bestå i en
ständig kamp för frihandeln inom landet och i
internationella fora, en snabb egen ekonomisk tillväxt och
en biståndspolitik som bidrar till att minska fattigdomen.
EG och dess inre marknad leder till en betydligt
snabbare tillväxt. Denna utveckling påverkar hela
Medelhavsområdet och särskilt Nordafrika. Samarbetet
med de s.k. ACP-länderna i Afrika, Karibien och
Söderhavet ger dessa vissa handelsfördelar. Skall Afrikas
tragiska utveckling kunna vändas, är det en fördel om
Europa har en snabb tillväxt.
Sveriges medlemskap i den Europeiska Gemenskapen är
av betydelse också för u-länderna. Som medlem i EG kan
Sverige påverka Europa i riktning mot en öppen attityd
gentemot omvärlden, med sänkta eller borttagna tullar och
minskade subsidier.
Skuldsituationen
Världsbanken har beräknat att utvecklingsländernas
totala utlandsskuld 1989 var USD 1 290 mdr. Detta var en
ökning med 0,5 % jämfört med 1988. Många av de
afrikanska länderna kan f.n. inte exportera sig ur
skuldkrisen, då respektive lands skuld är flera gånger större
än exportinkomsten. Skuldbördan hänger som en kvarnsten
om halsen på många u-länder. Orsaken är inte själva det
faktum att det skedde en stor upplåning. Tvärtom visar
erfarenheterna att en stor upplåning kan vara försvarbar
under förutsättning att den används till kloka investeringar.
Problemet med skuldländerna är normalt att statsmakten
lånat upp stora belopp som sedan inte investerats på ett
klokt sätt. Vad värre är, har betydande delar av upplåningen
försvunnit i korruption inte minst som flyktkapital.
Uppskattningsvis beräknas mer än hälften av Mexikos
utlandsskuld ha förts ut ur landet av regeringspartiets
tjänstemän.
Att enbart avskriva skulderna vore olyckligt, eftersom
korruption och kapitalflykt därigenom kan stimuleras. Det
viktigaste nu är att föra en sådan ekonomisk politik att
kapital attraheras. Med tanke på att tillväxten naturligen
bör vara väsentligt högre i u-länder, är en sådan politik
realistisk.
Avgörande för avkastningen på investeringen är
kvaliteten på de investeringsbeslut som tas. Även här har
statsmakten visat sig vara en mycket olämplig
beslutsfattare. Felinvesteringar, eller snarare slöseri, har
lett till att värdefulla resurser förbrukats utan att komma
befolkningen till godo. I världsbankens krisrapport om
Afrika betonas särskilt problemet med felinvesteringarna i
det svarta Afrika.
Miljö
Miljöförstöringen i u-länderna är främst en följd av
jordbruk, jorderosion, avskogning och ökenspridning men
också av industrialiseringen, dvs. förorening av luft, mark
och vatten. Del i denna utveckling har speciella ekologiska
förutsättningar samt det starka befolkningstrycket. En
snabb befolkningstillväxt i dessa länder medför en avsevärt
snabbare miljöförstöring. Där påverkar också den enorma
fattigdomen. Fattiga bönder tvingas överexploatera sin jord
för att överleva. Man uppskattar att 470 miljoner
människor -- närmare hälften av världens fattigaste
människor -- lever i områden med hög ekologisk känslighet.
I sådana områden utgör miljöfaror dessutom ett ständigt
hot mot människornas välbefinnande.
Befolkningsfrågan
I dag uppgår jordens befolkning till omkring 5 miljarder
människor. Sedan sekelskiftet för 90 år sedan har alltså en
tredubbling skett. Befolkningstillväxten är f.n. mycket stor.
Varje år ökar jordens befolkning med omkring 90 miljoner
människor. FN har beräknat att jordens befolkning når 11
miljarder under nästa sekel.
Hela 95 % av befolkningstillväxten sker i u-länderna.
Närmare 900 miljoner människor tillkommer under 1990-
talet till den redan överbefolkade u-landsdelen av världen.
I Afrika ökar befolkningen mest och 45 % av befolkningen
är under 15 år.
Samtidigt sker en snabb urbanisering i u-länderna. De
arbetslösa och fattiga människorna söker sig till de stora
städerna. 60 % av u-ländernas befolkningstillväxt sker i
städerna. Exempel på sådana städer är Mexico City, Sao
Paulo, Rio de Janeiro, Kairo och New Delhi -- alla med
enorma slumområden.
Siffrorna talar sitt tydliga språk. Befolkningsfrågan är en
av de större svårlösta globala frågorna. SIDA påpekar detta
i sin pepita och understryker behovet av en förbättrad och
utökad utbildning -- i synnerhet för kvinnor. ''Andra
åtgärder innefattar förbättringar i kvinnans ställning i
familjen och samhället, liksom en ökad satsning på
familjeplanering'' anför SIDA.
Hunger
Miljontals människor dör varje år i plötsliga
hungerkatastrofer eller som en följd av långvarig
undernäring. Världsbanken uppskattade 1986 att cirka 730
miljoner människor lider av kronisk undernäring.
Värst är situationen i de afrikanska länderna söder om
Sahara, där nöden och misären är enorm. På FN:s extra
generalförsamling om internationellt biståndssamarbete i
maj 1990 framhöll en majoritet av talare att 80-talet var ett
''förlorat årtionde'' främst för Afrika söder om Sahara men
också för Latinamerika.
Demokratiutvecklingen
Situationen i programländerna kan översiktligt och
kortfattat beskrivas på följande sätt:
Angola
inbördeskrig
enpartistat
Botswana
politiskt stabilt
demokratisk flerpartistat
Etiopien
inbördeskrig
enpartistat
Guinea-Bissau enpartistat
Kap
Verde
politiskt stabilt
flerpartisystem diskuteras
demokratiska val våren 1991
Kenya
oroligheter
enpartistat
Lesotho enpartistat
Moçambique
inbördeskrig
enpartistat,
demokratiska
val diskuteras
Namibia
politiskt stabilt
demokratisk flerpartistat
Tanzania enpartistat
Uganda
oroligheter,
brott
mot MR
enpartistat
Zambia
oroligheter
enpartistat,
demokrati diskuteras
Zimbabwe
brott mot MR
enpartistat
Bangladesh
oroligheter
flerpartistat
Indien
oroligheter
demokratisk flerpartistat
Laos
enpartistat
Sri Lanka
oroligheter
demokratisk flerpartistat
Vietnam
brott mot MR
enpartistat
Nicaragua demokratisk
flerpartistat
I Angola och Moçambique pågår förhandlingar mellan
de stridande parterna som inger vissa förhoppningar. En
viktig förutsättning för konfliktlösning är att regimerna i
Maputo och Luanda nu tycks acceptera ett flerpartisystem.
I Zambia når demokratirörelsen framgångar och Kaunda
tycks nu acceptera fria val. I Zimbabwe tycks marschen mot
enpartistat möta växande motstånd. En viss rörelse mot
ökad demokrati synes således vara på gång också i Afrika.
Det är av största vikt att Sverige stöder denna utveckling.
Demokrati -- en viktig utvecklingsfaktor
Rättsstaten skall skapa rättvisa, där övergrepp beivras
och där spelreglerna är lika för såväl den enskilde
lantarbetaren som den mäktige partibyråkraten.
Rättsstaten är en grundförutsättning för mänskliga
rättigheter. Demokrati och marknadsekonomi kan bara
fungera inom ramen för rättsstaten. Fungerar inte
rättsstaten blir följden ofta en utbredd korruption. Det
statsbärande partiet får ett starkt inflytande. Gangsterligor
bildas. I länder med olika religiösa eller etniska grupper är
rättsstaten central också för att hålla en social harmoni.
Beivras inte mord och våldsamhet kan följden lätt bli
våldsamma etniska konflikter, som t.ex. på Sri Lanka.
Regeringens viktigaste uppgift är att bygga upp en
effektiv rättsstat. Därför skall statens engagemang på
många andra områden avvecklas till förmån för detta.
Alltför ofta leder engagemanget inom t.ex. näringsliv just
till den korruption i regeringspartiet som undergräver all
tilltro till statsmakten.
Sverige får inte längre okritiskt stödja enpartistater och
regimer som inte tar minsta steg i riktning mot demokrati.
Sverige har gjort sig känt för att tillsammans med östblocket
stödja kommunistiska och socialistiska diktaturer.
När Östeuropa nu gör sig fritt och avvecklar sitt politiskt
styrda bistånd, får inte Sverige ensamt fortsätta att stödja
förtryckarregimer i tredje världen.
Politiken gentemot biståndsländerna måste radikalt
förändras när det gäller synen på mänskliga rättigheter,
frihet och demokrati. Utvecklingen på dessa områden bör
noggrant studeras och rapporter finnas som underlag inför
riksdagens beslut om bistånd. Vi kan inte begära att u-
länder omedelbart skall utveckla en fullfjädrad demokrati.
Däremot kan vi kräva att utvecklingen nu skall gå i en
demokratisk riktning.
Något bistånd till statsmakten bör inte utgå, där regimer
förtrycker sitt folk och för en politik som inskränker de
mänskliga fri- och rättigheterna.
Utvecklingen i Östeuropa har avslöjat omfattningen av
den skada som enpartistaten och planhushållningen tillfogat
landet. Det vore direkt oförsvarligt av Sverige att i ett läge
där enpartistater avvecklas fortsätta att understödja sådana.
Huvuddelen av Sveriges landramsbistånd går till
enpartistater. F.n. beräknas 70--80 % av detta bistånd gå till
dessa länder. Det kan inte vara rimligt att Sverige år efter år
ger ett betydande bistånd till regimer som inte visar någon
tendens att utvecklas i demokratisk riktning. Sverige skall
därför klart uttala att vi inte avser att ge något bistånd till
statsmakten i enpartiländer. Redan nu bör en avvecklingstid
på 5 år aviseras till dessa regimer. Därmed ges de klart
besked om Sveriges fasta beslutsamhet att stimulera till en
demokratisk utveckling. Sverige måste helt enkelt stå på
medborgarnas sida och inte på diktatorns sida i
enpartistaterna.
Det är också väsentligt att bedöma situationen för de
mänskliga rättigheterna i mottagarländerna. Därför måste
rapporter om mänskliga rättighetssituationer vägas in i
varje beslut om bistånd. Även här är det viktigt att inte
understödja de strukturer som gör sig skyldiga till
övergreppen eller som understödjer dem. Stöd till fria och
frivilliga organisationer och andra krafter som bekämpar
brott mot mänskliga rättigheter bör vara ett prioriterat
område.
Den nuvarande regimen i Etiopien har under lång tid
bedrivit hårt förtryck och en utvecklingsfientlig politik. Det
har lett till ett omfattande missnöje med regimen, som har
kunnat slås ned endast med brutala metoder. Sverige bör
därför avsluta det utvecklingsbistånd som går genom den
etiopiska staten. Ett sådant bistånd kan bara bidra till att
förlänga förtrycket. Endast om regeringens militära
operationer inställs, bör biståndet kunna fortsätta. Det
möjliggör omedelbara förhandlingar med alla
motståndsgrupperingar om övergång till demokrati.
Katastrofbistånd och bistånd som inte går till regimen
bör naturligtvis komma ifråga. Stora ökningar blir snarast
nödvändiga, eftersom Mengisturegimen genom sin politik
orsakat en omfattande hungersnöd, som hotar att få samma
eller till och med större proportioner än svältkatastrofen
1985.
Vietnam har nu dragit tillbaka huvuddelen av sina
trupper från Kambodja. De efterlämnar en regering som
tillsatts av vietnameserna och som inte har valts av
Kambodjas folk.
Den plan för en fredlig övergång till folkvald regering i
Kambodja som framlagts av Australien bör stödjas av
Sverige. Australiens förslag ger FN en liknande roll som
organisationen haft i Namibia.
Det är angeläget att utvecklingsbiståndet till Vietnam
inriktas på att stödja en utveckling mot demokrati och
marknadsekonomi. Mycket tyder nu på att Vietnams
regering avser att slå in på en mer kinesisk väg. Vissa steg
har tagits i riktning mot ekonomisk liberalisering, ''doi-
moi'', men tycks ha stannat upp. Någon politisk
liberalisering har ännu inte skett. Politiska fångar
förekommer fortfarande. Biståndet till Vietnam måste ges
en klar demokratiprofil och inriktas på att stödja ansatserna
till en friare ekonomi.
Zimbabwe blev självständigt genom en
överenskommelse, som skulle garantera landet en
demokratisk utveckling. Detta innebar en god start för ett
av Afrikas rikaste länder. Tio år efter självständigheten har
dock landets regering genomfört det tragiska beslutet om
enpartistat. Det land som i särskilt hög grad skulle kunna
tjäna som en inspiration och föredöme för de förtryckta i
Sydafrika har i stället själv gått ifrån demokratin. Det
svenska stödet till regimen i Zimbabwe bör därför trappas
ned och avvecklas, eftersom utvecklingen går i fel riktning.
Det är Sveriges ansvar att stå på medborgarnas sida, för att
så långt som möjligt försöka hindra denna tragiska
utveckling.
Sverige har under lång tid givit ett omfattande
utvecklingsbistånd till Angola. Det har i praktiken kommit
att uppfattas som ett stöd för MPLA-regimen i Luanda, som
i hög grad är en förtryckarregim. MPLA-regimen har en av
Afrikas största exportinkomster genom oljeutvinningen i
Cabinda. Dessa används för att finansiera bl.a. vapeninköp.
Under lång tid har ett omfattande inbördeskrig pågått.
Antalet döda och lemlästade på båda sidor är stort. Det är
angeläget att fredssamtalen snarast kommer till en
uppgörelse mellan de två parterna i syfte att nå en nationell
försoning. Sverige måste med all kraft påverka MPLA-
regimen att tillsammans med UNITA få Angola att gå mot
en demokrati. Utvecklingen i det närbelägna Namibia visar
att demokrati på intet sätt är orimligt också i ett afrikanskt
land.
Sveriges bistånd till Angola skall villkoras med att
försoningsprocessen leder till resultat och att en utveckling
mot demokrati därmed kan påbörjas.
Knappt 1/4 av det landprogrammerade biståndet går till
länder med demokratiska regeringar. Den andelen måste
öka. Därför skall Sverige i allt högre grad orientera
biståndsinsatser till demokratiska länder. Detta har också
en effektivitetsaspekt. Om inte landets utvecklingspolitik
har en folklig förankring, är risken stor att den misslyckas
och att den i själva verket får en för befolkningen negativ
effekt.
Det är positivt att kunna konstatera att Sverige via
projektbistånd stöder sådana nya demokratier som
Filippinerna, Chile och Bolivia. En utveckling av
projektbiståndet i den riktningen bör ske genom att man
undersöker förutsättningar för biståndsprojekt också i
andra länder i Latinamerika och Asien som nyligen har
demokratiserats eller som befinner sig i en sådan process.
Det är en riktig princip att inte söka etablera nya
programländer. Biståndet bör i stället vara projektinriktat.
I bedömningen av projekten måste självfallet vägas in också
projektets påverkan på den allmänna samhällsutvecklingen
och om möjligheten att projektet direkt eller indirekt
understödjer en korrupt eller förtryckande regim.
Det utvecklingsbistånd som nu går till det nu
självständiga och demokratiska Namibia bör ske i
projektformer istället för i form av en landram. Det är
mycket angeläget att Sverige hjälper och stöder framväxten
av denna en av de ytterst få demokratierna i Afrika. Stödet
måste utformas så att den demokratiska utvecklingen kan
fortsätta. Varje tendens i riktning mot enpartistaten, som i
Zimbabwe, bör omedelbart föranleda starka svenska
reaktioner. Det finns också en risk för att alltför stort
biståndsflöde utifrån kan främja korruption. Vi vill här
understryka att Uganda inte bör göras till programland,
men få projektbistånd. Utvecklingen i Uganda är oroande.
Brott mot de mänskliga rättigheterna har anmälts.
Utvecklingen mot demokrati i Södra Afrika bidrar också
till demokratiutvecklingen i Sydafrika. Varje enpartistat i
Afrika används av den sydafrikanska regeringen som ett
argument för apartheid.
Biståndet till regionala samarbetsprojekt kan vara en
mycket bra metod att bidra till ett öppnare samarbetsklimat
och till frihandel mellan olika länder. Det gäller i hög grad i
Centralamerika och i Södra Afrika.
Strategi för demokratisk utveckling
Sverige bör utforma en strategi för demokratisk
utveckling i den tredje världen. Viktiga komponenter i
denna strategi är att Sverige på ett klart och entydigt sätt
markerar avståndstagande från totalitära och auktoritära
tendenser, var de än förekommer. Sverige bör moraliskt,
politiskt och ekonomiskt stödja en demokratisk utveckling
i u-länderna. Detta skall bl.a. ske genom att vårt u-
landsbistånd ges en uttalad demokratiprofil. I dialogen med
mottagarländerna måste Sverige verka för en utveckling i
demokratisk riktning. Demokrati är ett vitt begrepp. I sin
vida mening kan det sägas innehålla tre delar, som alla är
nödvändiga för att ett land skall kunna kallas
demokratiskt:rättssäkerhetfri opinionsbildningfria
val
Idén att överheten kunde förlora mot den enskilde
innebar ett oerhört steg framåt i den västerländska
civilisationen. Denna grundläggande princip är fortfarande
inte accepterad i en majoritet av jordens länder.
I bl.a. Danmark, Norge och Nederländerna finns
särskilda fristående institut vars uppgift är att följa
utvecklingen vad gäller mänskliga rättigheter och
rapportera sina iakttagelser.
En sådan institutionaliserad form för bevakning av
internationella konventioner rörande grundläggande
mänskliga fri- och rättigheter kan vara mycket
verkningsfull.
För att öka tillgången på kompetens inom den del av
folkrätten som avser mänskliga fri- och rättigheter är det
angeläget att stimulera till forskning som studerar framväxt
och förutsättningar för demokrati i tredje världen.
Vi föreslår att det inrättas ett fristående institut som får
mandat att studera utvecklingen av de mänskliga fri- och
rättigheterna i våra samarbetsländer. Institutet skall
redovisa sina iakttagelser i årliga rapporter. Denna
rapportering kan ge underlag för diskussion och debatt om
till vilka länder och i vilken form bistånd bör ges. Institutet
bör samverka med liknande institut i andra länder.
Även i våra samarbetsländer kan kännedom om sådana
årliga studier ha viss effekt, även om betydelsen av Sveriges
roll i detta sammanhang måste ses ur ett internationellt
perspektiv.
En sådan rapportering måste också vara av speciellt
intresse för våra biståndsmyndigheter. Den är i sig även ett
slags utvärdering av biståndsinsatserna. Den utvärdering
som sker i dag är enligt vår uppfattning otillräcklig. En
utvärdering bör vara av två slag. Den bör dels avse en
löpande uppföljning av verksamheten, dels se till hur de
övergripande målen för biståndet infrias och ge underlag för
en kritisk debatt och eventuell omprövning av inriktningen.
Det är enligt vår mening inte lämpligt att den myndighet
som ansvarar för verksamhetens bedrivande också svarar
för den övergripande utvärderingen.
De av institutet genomförda utvärderingarna blir en god
resursbas för enskilda personer och organisationer som är
intresserade av att följa hur de mänskliga fri- och
rättigheterna respekteras i olika länder. Kombinationen av
en alltmer integrerad världsekonomi med behovet av
frihandel och fria flöden av information och kontakter synes
tillsammans med demokratins överlägsenhet som idé vara en
obeveklig kraft i alla de länder, där det ekonomiska
systemet bygger på och tillåter privat ägande, enskilt
företagande samt frihandel. Det moderna
informationssamhället gör den totalitära diktaturen
omöjlig. Omvänt är det öppna samhället -- med fria
användandet och utvecklandet av informationsteknologier
och med den fria handeln -- svårt att acceptera för den
totalitära regimen. Därför ser vi hur välfärdstillväxten följer
demokratins och de mänskliga fri- och rättigheternas
utveckling medan ett totalitärt system även leder till
ekonomisk stagnation.
En parlamentarisk utredning
Mot bakgrund av de erfarenheter som nu finns av
Sveriges insatser på biståndsområdet anser vi att en
parlamentarisk kommitté bör tillsättas med uppgift att se
över det svenska biståndets inriktning. Kommittén bör också
kunna lägga förslag om förändringar rörande biståndets
organisation och arbetsformer.
Andra utvecklingsfaktorer
Jordbruket har en nyckelroll. Uppgiften att försörja
befolkningen med livsmedel måste bygga på den
självägande bonden. Ägandet är centralt för en
framgångsrik jordbrukspolitik. Med ägande följer en
uthållig förvaltning av jorden. Den som äger mark vill inte
se denna mänskliga tillgång förvandlad till öken eller till
improduktiv mark. Erfarenheterna visar tydligt att
självägande bönder i u-länderna tar tillvara nya idéer och
metoder.
Småföretagsamheten är en annan mycket viktig
utvecklingsfaktor. I takt med att jordbruket utvecklas
kommer allt fler människor att vara verksamma i
småföretagsamhet. Statsmakten i flera länder har satsat på
stora, statliga företag. Detta är orealistiskt. Det är
ensamföretagen och de små företagen som skapar
sysselsättning. Många biståndsgivare tillämpar alltmera
principen att biståndet inte skall gå till diktatorn och hans
elit i huvudstaden. Biståndsprojekten skall etableras med
kvinnor och män -- presumtiva jordbrukare och
småföretagare -- i byarna på landsbygden.
Befolkningsutvecklingen
Det tog mer än 2 000 000 år för världens befolkning att
nå den första miljarden. Det tog 160 år att nå den nuvarande
befolkningsstorleken, dvs. fem miljarder. I dag är
befolkningstillväxten snabbare än någonsin förr. Varje år
ökar jordens befolkning med 90--100 miljoner människor.
Hela 95 % av den globala befolkningsökningen kommer att
äga rum i utvecklingsländerna. Det talas ibland i dessa
sammanhang om ett lands befolkningsdubbleringstid, dvs.
det antal år det tar för befolkningen i ett land att dubbleras
med nuvarande tillväxttakt.
Dubbleringstid år
Bangladesh
28
Kenya
18
Nicaragua
21
Tanzania
19
Sverige
311
Utvecklingen kommer i första hand att drabba världens
barngeneration. De flesta av de tillkommande barnen i u-
länderna kommer att födas till en tillvaro av fattigdom,
sjukdom och svält. F.n. är 40 % av u-ländernas befolkning
under 15 år.
Biståndsorganet SIDA ägnar befolkningskrisen intresse.
I den senaste petitan berörs den med några sidor, men
befolkningsfrågan prioriteras ej och rent konkret föreslås
inga åtgärder utöver vad som hittills skett på det här
området. Det är vidare ytterst få handläggare i SIDA:s
administration som enkom sysslar med frågan. F.n. ingår
t.ex. familjeplaneringen som delar i kvinnoprojekt och
andra sociala projekt. Detta är bra men omfattningen är
alldeles för ringa.
Vi anser att befolkningskrisen är så allvarlig och så
betydelsefull för det fortsatta biståndssamarbetet på både
kort och lång sikt att det omgående bör tillsättas en
parlamentarisk utredning med uppgift att snabbt utreda
lämpliga åtgärder och eventuella omprioriteringar av
biståndsanslagen.
Organisatoriska frågor
I propositionen föreslås en uppdelning på fyra
myndigheter dvs. SIDA, BITS, SAREC och en ny
myndighet för näringslivsutveckling, SITCO. Det är en
fördel att ha flera biståndsmyndigheter, som kan tillämpa
olika metoder och därigenom stimulera utvecklingen av
biståndsverksamheten.
Den nya myndigheten, där IMPOD, SWEDFUND och
en del av SIDA:s industribyrå skall ingå, bör få en klart
affärsmässig prägel i likhet med nuvarande SWEDFUND
och IMPOD. I myndigheten borde SIDA:s
infrastrukturbyrå också ingå. Detta kan övervägas senare.
Myndigheten bör vara inriktad på att främja den
konkurrensutsatta sektorn. Anslagsmedel bör endast kunna
utnyttjas för kompetens- och kunskapsutveckling under ett
inledningsskede och på ett sådant sätt att det ej innebär en
subventionering av den produktiva verksamheten.
I detta sammanhang vill vi också understryka att SIDA:s
landramssystem successivt avvecklas. Ramarna bör endast
ses som indikationer på en rimlig nivå för biståndet.
Sida bör vidare renodla sin finansierings- och
samordningsroll. Insatsgenomförandet bör utkontrakteras
till företag, fackmyndigheter eller andra organ. Genom att
ej vara direkt involverad i genomförandet kan SIDA på ett
objektivt sätt följa upp och utvärdera projekten.
Alla biståndsmyndigheter bör i huvudsak utgå från den
svenska resursbasen. Varor och tjänster från tredje land bör
således endast ingå då det finns särskilda skäl.
Hemställan
Med anledning av det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att svenskt bistånd skall stödja en
utveckling i riktning mot demokrati och marknadsekonomi,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att en strategi skall utarbetas för
hur biståndet skall främja en demokratisk utveckling,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att statligt bistånd till
odemokratiska regimer bör avvecklas under en tid av fem
år,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att rapporter om situationen vad
gäller mänskliga rättigheter i biståndsländerna måste vägas
in i varje förslag och beslut om bistånd,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stöd till frivilliga organisationer
som kämpar mot brott mot mänskliga rättigheter i
mottagarländerna,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ett fristående institut för
främjande av demokrati och mänskliga rättigheter bör
inrättas,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att biståndet bör vara
projektinriktat,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bistånd till Uganda,
9. att riksdagen hos regeringen begär att en
parlamentarisk kommitté tillsätts med uppgift att snabbt
utreda en ökning av åtgärder och insatser på
familjeplaneringens område och därav föranledda
omprioriteringar,
10. att riksdagen hos regeringen begär tillsättande av en
parlamentarisk kommitté med uppgift att se över inriktning,
organisation och former för det svenska biståndsarbetet,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige i FN skall verka för
att respekten för mänskliga rättigheter och utveckling mot
demokrati och marknadsekonomi betonas i FNs
utvecklingsstrategi för 1990-talet.
Stockholm den 24 januari 1991
Margaretha af Ugglas (m)
Alf Wennerfors (m)
Inger Koch (m)
Eva Björne (m)
Gunnar Hökmark (m)
Bertil Persson (m)
Nic Grönvall (m)