FN utropade år 1981 som det internationella
handikappåret som skulle vara inledningen på en
handikappdekad. Under denna tioårsperiod var det tänkt
att en rad förbättringar skulle ske över hela världen för de
handikappades levnadsvillkor.
Vi är nu inne på det sista året i handikappdekaden.
Tyvärr kan vi i en preliminär utvärdering notera att några
verkliga förbättringar icke har skett.
WHO beräknar att 8--10 procent av jordens befolkning
har funktionsnedsättningar. Det innebär att ungefär en halv
miljard människor har handikapp; av dessa lever det stora
flertalet i tredje världen.
Mycket tyder på att den procentuella andelen
handikappade till och med har ökat under 80-talet.
Huvudorsaken till detta är den växande klyftan mellan
Nord och Syd i världen.
Den fortsatta plundringen av Syds resurser, den orättvisa
fördelningen och den snabba befolkningsökningen skapar
växande fattigdom. Fattigdomen leder till undernäring och
svält. Varje dag dör 40 000
barn på jorden och än fler får bestående fysiska och
psykiska skador av undernäringen.
Att skapa rättvisa relationer mellan Nord och Syd är den
grundläggande förändring som krävs för att motverka att
tusentals människor varje dag i u-länderna åsamkas
handikapp på grund av undernäring och svält.
Andra viktiga orsaker till det växande antalet
handikappade i tredje världen är krig, tortyr, drogmissbruk,
användande av farliga bekämpningsmedel inom
jordbruket, bruk av läkemedel som sedan länge varit
förbjudna i västvärlden.
Därför är arbetet för fred och mänskliga rättigheter,
kampen mot droger liksom verksamhet för att förhindra
försäljning av såväl farliga bekämpningsmedel inom
jordbruk som farliga läkemedel, nödvändiga åtgärder för
att förhindra en ökning av antalet handikappade i världen.
Bristande resurser gör att arbetet haltar. Exempelvis har
WHO en plan för att utrota polio till år 2000. Men 1990
hade bara 180 miljoner av världens 500 miljoner barn
vaccinerats.
Genom militär nedrustning skulle resurser kunna
frigöras till gagn för världens barn och arbetet för de
handikappades rättigheter.
Sveriges insatser
Målsättningen för Sveriges stöd till de handikappade i
tredje världen ska vara att ''biståndsinsatserna ska öka den
enskilda individens möjligheter att bygga upp sin
självkänsla samt bidra till att handikappade människor
uppnår jämlikhet och full delaktighet i samhällsliv och
ekonomisk utveckling''.
I samband med det internationella handikappåret sades
från svensk sida att en tydligare satsning skulle ske för de
handikappade i tredje världen. Bl.a. gav SIDA stöd till
tretton svenska handikapporganisationers uppbyggnad av
SHIA (Swedish Organization of Handicapped International
Aid Foundation). Organisationen spelar en viktig roll för
Sveriges stöd till de handikappade i tredje världen.
Olika svenska kyrkor, Afrikagrupperna, Svensk
volontärsamverkan (SVS), Utbildning för
biståndsverksamhet (UBV), Rädda barnen med flera
organisationer har också utvecklat betydelsefullt stöd till
handikappade i tredje världen.
SIDA
Men fortfarande utgör stödet till funktionshindrade en
ytterst ringa andel av det svenska biståndet och står inte alls
i proportion till andelen handikappade i tredje världens
samhällen. Fortfarande har också handikappfrågorna svag
genomslagskraft i SIDAs verksamhet. Inom verket finns
inte heller någon samlad bevakning av de svenska
insatserna på området, vilket medför dåligt
resursutnyttjande.
Det direkta biståndet till handikappade måste utökas.
Enligt SIDA är endast 0,4 procent, eller 50 miljoner kronor,
av det svenska biståndsflödet direkt avsett att förbättra
levnadsvillkoren för de handikappade. Den siffran kan
jämföras med att 10 procent av världens befolkning har
någon form av funktionshinder, och det stora flertalet av
dem lever i Syd.
SIDAs bevakning av handikappfrågor inom biståndet
måste förstärkas. Ansvaret för att hänsyn tas till
handikappaspekten i allt bistånd måste markeras. Målet
måste vara att alla biståndsinsatser utformas så att de också
kommer funktionshindrade till del. De svenska
handikapporganisationernas inflytande i biståndet måste
garanteras.
För ovanstående ändamål bör en tjänst införas på
planeringsnivå inom SIDA. Tjänsten ska uteslutande röra
handikappfrågor och innehas av en sakkunnig på området.
Denne ska bevaka att hänsyn tas till handikappaspekten i
SIDAs hela verksamhet, vilket innebär påverkansarbete
och kunskapsspridning, såväl inom verket här hemma som i
biståndsprojekt i mottagarländerna. Därutöver ska tjänsten
innefatta kontakt- och informationsarbete gentemot de
svenska enskilda organisationerna som bedriver bistånd
riktat till funktionshindrade. I tjänsten ska också ingå
sekreterarfunktionen i referensgruppen för
handikappfrågor inom SIDAs hälsobyrå.
Biståndsinriktning
Stöd till organisationer uppbyggda av handikappade
själva i länderna i Syd är oerhört viktigt för att
funktionshindrade ska uppnå delaktighet och jämlikhet i
samhället. I många fall är rehabilitering och utbildning
nödvändiga insatser på vägen, för att göra självständighet
och organisationsuppbyggnad möjlig för människor med
funktionshinder.
Särskild uppmärksamhet måste riktas på de
handikappade kvinnornas situation. I flertalet fall hänvisas
de enbart till tiggeri och prostitution.
Även om situationen för de handikappade i tredje
världen för överskådlig tid tycks vara dyster, så finns
exempel på flera lyckade projekt i exempelvis Tanzania och
Nicaragua som kan utgöra föredömen.
För att förbättra det svenska handikappbiståndet krävs
tre åtgärder:
1. Målet att de handikappade ska uppnå jämlikhet och
full delaktighet i samhällsliv och ekonomisk utveckling
kräver att biståndsprojekt utformas så att de också kommer
de funktionshindrade till del.
2. En tjänst inrättas på planeringsnivå inom SIDA för
bättre bevakning av handikappfrågorna inom det svenska
biståndet och för kunskapsspridning och påverkansarbete
inom SIDA.
3. Genom en sådan utveckling av den svenska
biståndsverksamheten skapas också möjlighet att med
utbildning och påverkan utveckla kunskapen och respekten
för handikappfrågorna hos mottagarländernas
myndigheter.
Hemställan:
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utveckling och förbättring av det
svenska handikappbiståndet.
Stockholm den 16 januari 1991
Lars Werner (v)
Berith Eriksson (v)
Lars-Ove Hagberg (v)
Bo Hammar (v)
Margó Ingvardsson (v)
Ylva Johansson (v)
Bertil Måbrink (v)