Kommunismen har fallit och socialismen har på allvar
börjat avvecklas i Centraleuropa och även i viss
utsträckning i Sydosteuropa.
Efter 70 års erfarenhet från Sovjetunionen och 40 från
Östeuropa är det uppenbart att ett socialistiskt samhälle
inte fungerar.
Tyska Demokratiska Republiken -- DDR -- som hade
socialismen som själva grundvalen för sin existens, har
upphört. Befolkningen beslöt att landet skulle ingå i den
Tyska Förbundsrepubliken. Därmed är demokratin och en
marknadsekonomisk utveckling säkrad. Polen,
Tjeckoslovakien och Ungern har också blivit demokratier.
De nya demokratiska regeringarnas viktigaste uppgift är att
avveckla den socialistiska samhällsstrukturen.
I Polen har detta påbörjats med genomgripande
reformer. Pris-, valuta- och handelsreformerna har varit
framgångsrika. Det stora problemet nu är att privatisera
huvuddelen av samhällsfunktionerna.
I Ungern har regeringen hittills gått något försiktigare
fram. I Tjeckoslovakien har introduktionen av
marknadsekonomi just påbörjats.
Utvecklingen i de fyra sydostliga länderna på
Balkanhalvön är betydligt mindre löftesrik. I Bulgarien fick
det reformerade kommunistpartiet majoritet i valet. Men
utvecklingen har gått så sakta att missnöjet med regimen är
mycket stort. Den borgerliga oppositionen har vuxit sig
starkare och det finns möjlighet att Bulgarien kan bli av
med kommunistpartiet och påbörja utvecklingen mot
marknadsekonomi.
I Jugoslavien har fyra av de sex delstaterna valt
borgerliga eller nationalistiska regeringar. I de två
nordligaste, Slovenien och Kroatien, har man stora
ambitioner på att få ett mer löst sammanhållet Jugoslavien,
där de enskilda delstaterna får större utrymme.
I den största delstaten Serbien är situationen mörk. Det
omdöpta kommunistpartiet har vunnit, framför allt på
hoppet att Serbien fortfarande skall dominera Jugoslavien
och för förtrycket av den albanska majoriteten i den tidigare
autonoma regionen Kosovo, som nu är en integrerad del av
Serbien. Det finns stor risk för stridigheter mellan
republikerna om inte den serbiska regeringen upphör att
göra anspråk på en ledande roll inom Jugoslavien.
I Albanien har vissa försiktiga steg i riktning mot
demokrati påbörjats. Men fortfarande är det mycket lång
väg att gå.
Den utveckling som såg så hoppfull ut i Rumänien har
förbytts i besvikelse. Fortfarande sitter många ledande
kommunister i landets regering. Förtrycket av oliktänkande
och minoriteter pågår.
Det ser ut att ta lång tid innan dessa länder har blivit helt
demokratiska.
Nu har möjligheterna för ett enat Europa förbättrats. De
demokratiska länderna i Centraleuropa söker nu ett nära
och integrerat samarbete med det fria Europa. Den
Europeiska Gemenskapen är det självklara målet.
Förödande utgångsläge
Förhållandena i Central- och Östeuropa är värre än vad
även tränade östiakttagare tidigare bedömt.
Fattigdomen och misären är mycket utbredd. Det är
särskilt anmärkningsvärt, eftersom flera av Östeuropas
länder tidigare hade en jämförelsevis hög standard.
Tjeckoslovakien ansågs t ex ha haft Europas högsta
levnadsstandard i slutet på 1930-talet.
Det handlar dock inte bara om en materiell misär. De
sociala förhållandena och den sociala servicen är
undermålig. Medellivslängden är betydligt kortare än i
Västeuropa. Sjukvården är bristfällig.
Den socialistiska samhällsstrukturen har inte inneburit
att människor har gjort uppoffringar i den materiella
levnadsstandarden för att vinna på det sociala området.
Tvärtom har det socialistiska samhället inneburit en tragisk
social och materiell utveckling.
Vi känner också väl planekonomins miljöförstörande
egenskaper. Den socialistiska ekonomins beräkningssätt --
nettomaterialprodukt -- har inneburit en ensidig
koncentration på kvantitet. Kvalitet och hänsyn till natur
och miljö har varit ointressant.
Avvecklingen av det socialistiska samhället
Utrotandet av det borgerliga samhällets värderingar,
strukturer och institutioner gick ganska fort. Avvecklingen
av den socialistiska samhällsstrukturen kommer att vara
svårare och kommer att ta längre tid. Det går fort att rasera
men tar lång tid att bygga upp. Fram till nu känner vi inga
exempel på övergången från ett renodlat socialistiskt
samhälle till ett kapitalistiskt. Där är processen fortfarande
oprövad även om erfarenhet nu byggs upp.
Försöken att reformera de socialistiska samhällena har
alla misslyckats. Med början under 1960-talet lanserades
olika varianter av reformsocialism. En var tanken på
''socialism med mänskligt ansikte''. Tanken var att en
socialistisk samhällsstruktur skulle kunna fortleva om den
utövades av demokratiskt valda företrädare. Denna idé var
orealistisk. Samhällsproblemen har nämligen sin orsak i
själva den socialistiska samhällsstrukturen.
Resultatet av reformsocialismen blev förödande.
Upplåningen blev stor, prisökningarna snabba, det
materiella och sociala förfallet fortsatte.
Under det senaste året har tanken på en mellanform
mellan socialism och kapitalism lanserats. Den tanken har
ett visst understöd av Västeuropas socialdemokrater, som
ogärna ser Östeuropa omvandlas till helt borgerliga
samhällen. En sådan mellanform är dömd att misslyckas.
Den tredje vägens politik kommer inte att bli mer
framgångsrik i Östeuropa än vad den har varit i Sverige.
Att tänka sig att man i Östeuropa skulle vilja satsa på
löntagarfonder och monopol på vård och utbildning är
naturligtvis helt orealistiskt. Det är just sådana
förhållanden som man vill befria sig ifrån.
Viktiga riktlinjer för reformarbetet
Återupprättandet av rättsstaten är en av de viktigaste
förutsättningarna för en fungerande marknadsekonomi av
västlig typ. Den förutsätter en allmän laglydnad, respekt för
ingångna avtal, respekt för äganderätten och system och
regler för köp, avtal och konkurser.
Äganderätten är marknadsekonomins fundament. Den
som inte äger har svårt att göra långsiktiga satsningar.
Försöken att etablera en marknad utan ägande kan bara
leda till kortsiktig spekulationsmarknad utan bestående
värden. Det är också här den största ideologiska stötestenen
finns. Själva kritstrecket i definitionen mellan kapitalism
och socialism går där det gäller äganderätten till
produktionsmedlen. För socialisten är privatiseringen
själva symbolen för nederlaget.
Den sociala situationen är mycket kritisk redan i
utgångsläget. Sjukvården fungerar uselt, de sociala
trygghetssystemen ligger på svältgränsen. Skolutbildningen
är kvantitativt utbyggd men kvaliteten är ofta låg. De
sociala spänningarna är omfattande.
Att genomföra en snabb övergång från en socialistisk
samhällsstruktur till en marknadsekonomi kommer att
innebära betydande och allvarliga påfrestningar. Det
kommer att leda till nya spänningar som också på sikt kan
äventyra förändringar.
Reformeringen av den sociala sidan måste gå hand i
hand med det övriga programmet. Statens förlamande
monopol måste brytas. Initiativ, entreprenörskap och
framåtanda måste få utrymme t ex inom den nedgångna
sjukvården. Skolans kvalitet måste förbättras och
utbildningen frigöras från politisk styrning.
De sociala transfereringssystemen -- pensionen,
sjukförsäkring och liknande -- måste avpassas så att de ger
ett rimligt grundskydd samtidigt som finansieringen inte får
bli så omfattande att den äventyrar den finansiella
stramheten under övergångstiden.
Behålls planhushållning och monopol inom de sociala
sektorerna skulle det bidraga till att behålla nöden.
Även arbetslösheten har varit mycket hög i de
socialistiska ekonomierna. Den har visserligen dolts genom
att alla har haft ett absolut anställningsskydd. Det har lett
till att en mycket stor andel, kanske en tredjedel av den
arbetande befolkningen, saknar meningsfyllt arbete.
Arbetsdagen består i att infinna sig på sin arbetsplats och
att antingen inte göra någonting alls eller sysselsättas med
meningslösa arbetsuppgifter. I det forna Östtyskland räknar
man med att närmare en tredjedel av unga och medelålders
män hade problem med missbruk, till stor del till följd av ett
tomt och meningslöst arbetsliv.
Den ökning av den öppna arbetslösheten som nu
förestår innebär att den enorma dolda arbetslöshet som
finns gömd ute i företagen och i andra verksamheter flyttas
ut på den öppna markanden. Därigenom kan verksamheter
effektiviseras och arbetskraft kan också överföras mellan
olika verksamheter.
Mycket talar för att länder som lägger om sin politik i
marknadsekonomisk riktning också kommer att få höga
arbetslöshetssiffror under en övergångsperiod. Från
mänsklig och social synpunkt är det viktigt att denna
övergångsperiod blir så kort som möjligt.
Västvärldens ansvar
Västvärlden har ett ansvar för att stödja utvecklingen
mot demokrati och marknadsekonomi i Öst- och
Centraleuropa. Det är dock viktigt att ett sådant stöd
utformas så att övergången underlättas och påskyndas. De
stora västliga krediterna under 1970-talet till bland annat
Polen motverkade sitt syfte. I stället för att påskynda
förändringen ledde de till att ett illa fungerande system
kunde fortsätta ytterligare ett antal år. Resultatet av
upplåningen blev en enorm skuldbörda. Västvärlden måste
därför utforma sitt ekonomiska stöd och andra hjälpinsatser
med eftertanke och ansvar.
Riktlinjer för Sveriges insatser
Sverige bör samverka med övriga Västeuropa för att
hjälpa utvecklingen mot marknadsekonomi. EG har
tilldelats en koordinerande roll för de utvecklade
industriländerna. Sverige måste deklarera sin vilja att helt
och fullt vara med i det gemensamma arbetet.För
Sveriges roll är det särskilt angeläget med insatser i Estland,
Lettland och Litauen där vi av historiska och kulturella skäl
kan bygga på en särskild samhörighetskänsla. Ett särskilt
samarbetsprogram med de baltiska republikerna bör därför
utformas i enlighet med vad som föreslås i annan motion.
Det är den västerländska samhällsmodellen som är
inspiration och föredöme. Den självägande bonden, den
fria företagsamheten och den borgerliga välfärdssynen som
bygger på valfrihet och personligt ansvar.Uppbyggnaden
av demokratiska partier är en viktig uppgift. Det handlar
både om moraliskt stöd, t ex i form av kurser, konferenser
och studieverksamhet, och om visst materiellt stöd i form av
papper, kampanjmaterial och liknande.Betydande
belopp bör avsättas för stipendier för studier och praktik på
olika nivåer och områden. Efter många decenniers
instängdhet är det en av de viktigaste åtgärderna för att
förankra öppenhet, demokrati och marknadsekonomi.
Erfarenheten visar hur studenter därigenom kan vara
bärare av de demokratiska idealen. Stipendierna behöver
inte alltid avse formell utbildning utan de kan också gälla
praktik även för kortare perioder, främst inom det privata
näringslivet.I samband med de betydande
omställningarna kommer den synliga arbetslösheten att
öka. Systemet för arbetsträning i utbildningen är ett område
där vi bör kunna dela med oss av kunskaper och
erfarenheter. En djärv tanke vore att låta en viss del av
omskolningen ske i Sverige, för att ge möjlighet att möta det
fria arbetslivets krav.Frågan om handelsbarriärerna blir
allt viktigare. I ett inledningsskede saknar ofta Östeuropa
kompetensen att producera varor som är av intresse för
Västeuropas konsumenter. Men tar utvecklingen fart
kommer handelsutbytet att bli allt viktigare. Sverige får inte
genom handelshinder stänga ute sådan import. I framtiden
kan det också komma att gälla på jordbruksområdet.
Handelspolitiken måste utformas i samverkan med
Europeiska Gemenskapen.Bistånd måste också ges för
marknadsekonomisk utbildning i affärsledning,
marknadsföring, handel, kostnads- och intäktsanalys,
finansiering, bokföring, produktutveckling,
produktionsutveckling, produktionsteknik m.m., främst till
befattningshavare i befintliga företag och för uppbyggnad
av näringslivets egen utbildningskapacitet.Östeuropa är
beroende av kärnkraft som i många fall har bristfällig
säkerhet. Ett för Sverige prioriterat område borde vara
reaktorsäkerhet, för att i möjligaste mån förhindra en ny
reaktorolycka. Sverige har en hög teknisk nivå och en god
erfarenhet. Det vore naturligt att svensk kärnkraftsindustri
kunde spela en betydande roll i dessa strävanden.Många
av de oerhört miljöförstörande fossila kraftverken måste
läggas ned snarast möjligt. Det vore från miljömässiga
synpunkter mycket bättre att ersätta dem med säkra
kärnkraftverk. Sverige bör kunna inleda ett samarbete på
detta område.Reningsteknik för luft- och
vattenförorening är också ett prioriterat område. Det gäller
både rening vid industriella utsläpp, kommunala
reningsanläggningar och också skydd mot dumpning av
farliga kemiska ämnen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regering till känna
vad i motionen anförts om inriktningen på stödinsatser till
Central- och Östeuropa,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stöd och hjälpinsatser för
uppbyggnaden av demokratiska partier,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stipendier för studier och praktik
på olika nivåer och områden,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om omskolning i Sverige av
arbetskraft från Central- och Östeuropa,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om samarbete vad gäller
reaktorsäkerhet.
Stockholm den 21 januari 1991
Margaretha af Ugglas (m)
Alf Wennerfors (m)
Inger Koch (m)
Eva Björne (m)
Gunnar Hökmark (m)
Bertil Persson (m)
Nic Grönvall (m)