I denna motion presenteras folkpartiet liberalernas
förslag till utökade satsningar på samarbete mellan Sverige
och de baltiska staterna. Vi föreslår att riksdagen för
budgetåret 1991/92 anslår 50 nya miljoner för samarbete
med Estland, Lettland och Litauen utöver de resurser som
anslagits genom beslutet om den s.k. Östeuropamiljarden.
Dessa utökade resurser bör enligt vår mening koncentreras
på fyra områden: miljösamarbete, kunskapsöverföring och
utbildning i vid mening, ekonomisk utveckling med särskild
inriktning på jordbruk, småföretag och infrastruktur samt
folkrörelsesamarbete.
Dessa förslag förutsätter att reformpolitiken och
utvecklingen mot självständighet tillåts fortsätta också
under 1991. Om dagens försök från den sovjetiska
centralmakten att återgå till diktatur och förtryck fortsätter
omöjliggörs sannolikt tills vidare alla möjligheter till
meningsfullt samarbete med de baltiska staterna. Ändå kan
en sådan återgång till det förflutna aldrig bli bestående. Vi
måste därför ha hög beredskap att snabbt kunna återuppta
biståndet om situationen förändras till det bättre.
Folkpartiet liberalerna föreslog i en kommittémotion
1989/90:U237 en rad insatser för att främja kontakterna
mellan Sverige och Baltikum i syfte att stödja den
reformprocess som pågått i ett par år. I en annan
kommittémotion presenterades förslag rörande svenska
insatser för att stödja de nya demokratierna i Östeuropa.
Sedan dess har utvecklingen i Baltikum gått mycket
hastigt. I allt väsentligt fria val till de baltiska republikernas
''Högsta råd'' (Högsta sovjet) ägde rum under våren 1990.
Som ett resultat av dessa val förklarade sig Litauen i mars
ha återtagit den ställning som självständig stat som 1940
förlorades när landet tillsammans med Lettland och Estland
ockuperades och tvångsmässigt anslöts till Sovjetunionen.
Estland och Lettland har antagit
självständighetsförklaringar, som innebär att de två staterna
anser sig vara inne i en övergångsfas på vägen till fullt
återställt oberoende.
Centralmakten reagerade kraftigt mot den litauiska
självständighetsförklaringen och försatte landet i
ekonomisk blockad. Därtill hotade man med militära
åtgärder, som dock under 1990 inte sattes i verket. Den
ekonomiska blockaden visade sig förutom Litauen också
drabba den sovjetiska ekonomin i stort men bidrog ändå till
att Litauen under sommaren beslöt att ''frysa'' sin
självständighetsförklaring i 100 dagar räknat från datum då
förhandlingar med Sovjetunionen inleds. De sovjetiska
löftena om förhandlingar tycks dock inte ha varit allvarligt
menade och inga framsteg har hittills skett. Det ekonomiska
självstyre som formellt beslutats för de baltiska staterna har
i praktiken inte inneburit många praktiska förändringar och
det nya unionsfördrag som centralmakten vill tvinga
balterna att signera ger, med Estlands premiärministers
formulering, inte republikerna mer självstyre än en
finländsk kommun.
Den svenska politiken vad gäller Baltikum och den
större reformprocessen i Sovjetunionen måste bidra till att
förbättra förutsättningarna för en fredlig avveckling av den
sovjetiska överhögheten över de baltiska republikerna och
samtidigt i den utsträckning som är möjlig underlätta
övergång till demokrati och marknadsekonomi.
Utan reformer och demokratiska rättigheter kan de
baltiska länderna inte utvecklas. Den ekonomiska,
ekologiska och sociala krisen kommer att fördjupas.
Kraven på en snabb återgång till de demokratiska principer
som de senaste åren varit vägledande för Baltikums
utveckling måste i sådana fall få ett starkt och tydligt stöd
från svenskt håll och beredskapen för att återuppta det
samarbete som omöjliggörs av militärstyre,
undantagstillstånd etc. måste vara hög. Som
händelseutvecklingen tydligt visar så finns här också ett
starkt samband med reformprocessen i Sovjetunionen och
dess olika republiker. Dessa kan inte få frihet, demokrati
och fortsatta reformer om inte Estland, Lettland och
Litauen också får det.
Rätten till självständighet
En bred opinion i Sverige erkänner de baltiska ländernas
rätt till självständighet. Samma ståndpunkt har, efter en del
pinsamma oklarheter 1988 och 1989, vid flera tillfällen
utryckts av regering och riksdag. Ett formellt svenskt
erkännande av de baltiska staternas självständighet har
dock hittills inte varit möjligt -- ingen av de tre republikerna
hade vid årsskiftet 1990/91 uppnått full kontroll över sitt
eget territorium och sina egna gränser på det sätt som är
folkrättsligt nödvändigt för att ett land skall kunna fungera
som en självständig stat bland andra självständiga stater.
I väntan på att ett svenskt och internationellt
diplomatiskt erkännande blir möjligt har Sverige en viktig
roll att spela för att i internationella sammanhang stödja de
baltiska folkens strävanden. Det bör ske på alla tänkbara
nivåer -- inom FN, i Europarådet, vid ESK-förhandlingarna
och vid möten med de många europeiska organisationer där
Sverige deltar. Samordning bör så långt som möjligt sökas
med andra nordiska länder samt med de nya demokratier
i Östeuropa som naturligt identifierar sig med de baltiska
staternas öden. De baltiska staterna måste företrädas av
sina fritt valda regeringar, utan omvägar över Moskva, vid
kommande förhandlingar och konferenser om Östersjöns
framtid. Kravet att de baltiska staterna skall bli
representerade i ESK-förhandlingarna måste drivas vidare.
Även en baltisk representation i Europarådet, liksom,
givetvis, i Nordiska rådet, måste aktualiseras.
De svenska konsulatsavdelningarna i Tallinn och Riga
bör få utökade resurser och en svensk närvaro i lämplig
form upprättas också i Vilnius. Ett informationskontor för
Lettland har nyligen upprättats i Stockholm och liknande
politiskt fristående kontor för Estland och Litauen måste
välkomnas och stödjas. I en situation som nu hotar är detta
särskilt angeläget. Av samma skäl bör Sveriges Radios
utlandssändningar på estniska och lettiska omgående
kompletteras med sändningar på litauiska. Om fria baltiska
regeringar aktualiserar frågan så måste Sverige vara berett
att lämna ekonomisk kompensation för de baltiska
guldreserver som Sverige efter annekteringen egenmäktigt
förfogade över.
Det är, som folkpartiet liberalerna länge hävdat,
naturligt att de fritt valda baltiska regeringarna och
parlamenten får gäststatus i Nordiska rådet. Därmed stärks
de officiella kontakterna mellan de baltiska länderna och
deras nordiska grannländer och en plattform skapas för
fördjupat samarbete i framtiden.
Den sedan 1989 mer restriktiva svenska flyktingpolitiken
har medfört att värnpliktsvägrare från Estland, Lettland
och Litauen riskerar att sändas tillbaka till Sovjetunionen
sedan de sökt asyl i Sverige. Det är viktigt att understryka
att dessa ungdomar inte bara flytt från pennalism, våld och
trakasserier i den sovjetiska armén, utan framförallt anser
att denna är en ockupationsarmé. Ockupationsmakter har
enligt Genève-konventionen inte rätt att kalla in ockuperade
länders medborgare till krigstjänst. Denna politiska
uppfattning är enligt vår mening tillräckligt skäl för att inga
baltiska värnpliktsvägrare skall sändas tillbaka till
Sovjetunionen. Därtill kommer de mycket starka
humanitära skäl som vid det här laget borde vara välkända
för svenska myndigheter.
Ekonomisk utveckling
Kommunismens förtryck, planhushållning och censur
har i såväl Baltikum som övriga delar av Sovjetunionen lett
till ett ekonomiskt haveri. Det är därför mycket viktigt att
det svenska intresset för Baltikum resulterar i olika
stödinsatser för att återuppbygga ett fungerande näringsliv
och en normal marknadsekonomi.
Denna process kan påskyndas och förstärkas om baltiska
företagsledare, marknadsförare, journalister, högre
statstjänstemän, jurister och lagstiftare kan sätta sig in i hur
den svenska marknadsekonomin och svenska företag, inte
minst småföretag, fungerar. Just småföretagen kan,
tillsammans med återupprättade familjejordbruk,
kooperativa organisationer etc., spela en nyckelroll för att
underifrån återuppbygga ett fungerande ekonomiskt
system, även om den formella frigörelsen från Moskva
skulle dröja. Baltiska företagare, politiker, jurister och
andra bör därför under många år framåt inbjudas till
konferenser, seminarier och utbildning i olika former, på
det sätt som redan börjat komma igång. Ett konkret
initiativ som speciellt förtjänar att nämnas är det
marknadsekonomiska institutet Market Economy Center
som upprättats i Tallinn med stöd från det svenska
näringslivet. Ett annat är den stödverksamhet genom s.k.
seniorexperter, alltså pensionerade företagsledare m.fl.
som äger rum genom det svenska Företagarförbundets
förmedling.
Införande av konvertibel valuta måste vara ett av flera
led i en fungerande ekonomisk reformprocess. Utan
privatiseringar och åtgärder för att suga upp dagens
valutaöverskott riskerar nya baltiska valutor snart att bli
lika värdelösa som rubeln i dag är. Konvertibel valuta
förutsätter också en tillräcklig valutareserv. För att klara
påfrestningarna i ett övergångsskede från planekonomi till
marknadsekonomi kan det bli nödvändigt med direkt
valutastöd utifrån. Därför bör svenska staten medverka till
att de baltiska länderna får del av förmånliga lån.
Här som vid alla andra ekonomiska stödinsatser och
gemensamma investeringar är det nödvändigt att arbeta i
former som bidrar till den övergripande reformprocessen
och som inte innebär att stödet eller investeringarna hamnar
på fel ställe, dvs. hos de centrala sovjetiska departementen
eller hos Moskva-styrda s.k. allunionella företag, där de
satsade medlen kan användas till helt andra ting än de
avsedda. Insikten om detta har inte alltid funnits vid de
projekt som hittills initierats, vilket bl.a. visas av
misslyckandet att etablera en färjeförbindelse
Norrköping -- Riga.
En utveckling av de baltiska ländernas eftersatta
infrastruktur och kommunikationer med omvärlden skulle
på ett betydelsefullt sätt underlätta den ekonomiska
utvecklingen. En färjeförbindelse mellan Stockholm och
Tallinn fungerar redan och flygförbindelser mellan
Stockholm/Köpenhamn och Tallinn och Riga har
upprättats. Ett definitivt förverkligande av den länge
planerade färjeförbindelsen mellan Sverige och Lettland
och av flyg- och färjeförbindelser mellan Sverige och
Litauen måste på alla sätt uppmuntras.
Behovet av förbättringar gäller också
telekommunikationerna, såväl inom Baltikum som mellan
Baltikum och omvärlden. I dag har ett gemensamt s.k.
NMT-nät (Nordic Mobile Telecommunications) för
mobiltelefoner upprättats för de tre baltiska staterna. Detta
kan förbindas med yttervärlden genom Tele-X-satelliten. Vi
föreslår därför att Sverige snarast tar initiativ som leder till
att denna tanke kan förverkligas. Kostnaderna bör utan
svårighet kunna täckas inom ramen för de utökade anslag
för samarbete med Baltikum som vi föreslår.
Kultur
Svenska institutet är en statligt finansierad stiftelse med
uppgift att främja kultur- och erfarenhetsutbyte med andra
länder. Institutet har också till uppgift att förmedla kunskap
om svenskt samhälls- och kulturliv genom
informationsverksamhet i utlandet.
Folkpartiet liberalerna föreslog förra året ett speciellt
anslag till Svenska institutet för detta ändamål. Institutet
bör bl.a. kunna medverka till stöd för
tidskriftsprenumerationer och litteraturköp till biblioteken
i Baltikum. Samarbete i denna form bör få utökat svenskt
stöd.
Baltiska institutet bedriver ett förtjänstfullt arbete för
att stärka kontakterna mellan Sverige och Baltikum på det
kulturella och vetenskapliga området. Institutet möter nu
en allt större efterfrågan på insatser från både baltisk och
svensk sida. Även här finns behov av utökat stöd från
svensk sida.
Ett stort antal kulturbyggnader och historiska
minnesmärken i de baltiska länderna är i akut behov av
upprustning för att inte gå förlorade för all framtid. Flera av
dessa, speciellt i Estland, har en direkt anknytning till
Sverige. För upprustning och renovering krävs ett stort mått
av kompetens och ekonomiskt bistånd. Den estniska
fornminnesföreningen och liknande sammanslutningar i
Lettland och Litauen är en naturlig samarbetspartner vid
sådana projekt.
Utbildning
Baltiska studenter studerar i dag vid flera svenska
universitet, högskolor, folkhögskolor etc. Detta samarbete
bör ytterligare utvidgas. Det är särskilt viktigt inom
ämnesområden där den egna kompetensen i Baltikum är
otillräcklig eller har eftersatts av politiska skäl. Det gäller
t.ex. företags- och nationalekonomi, statskunskap och
miljövårdsteknik. Svenska institutet bör få i uppdrag att
utarbeta riktlinjer för ett sådant utvidgat praktiskt
samarbete. Studierna bör kunna finansieras med hjälp av
speciella stipendier som Svenska instituet förmedlar.
I Baltikum och i synnerhet i Estland ses kunskaper i
svenska som ett ytterst värdefullt hjälpmedel för att
återknyta kontakten med Norden och den vägen också med
övriga Europa. Det finns därför starka skäl att inom ramen
för det stöd som beskrivits ovan ge särskilt utrymme för
undervisning i svenska för baltiska studenter här och i
Baltikum, t.ex. genom svenska lärartjänster vid baltiska
högskolor. I Estland kan dessa insatser naturligt kopplas
samman med de insatser som görs för att ge nytt liv åt det
svenska kulturarvet i Estlands traditionella svenskbygder.
Det svenska kulturcentrum som planeras på Nuckö och
den undervisning i svenska som redan bedrivs där bör få
generöst svenskt stöd. Både i Estland och i Sverige har
många framhållit behovet av svenskundervisning vid någon
centralt belägen skola i Tallinn. Ett sådant initiativ, i
samarbete med svenska skolöverstyrelsen, har redan tagits.
För att mer långsiktigt återupprätta de språkliga
kontakterna över Östersjön vore återinförande av den
professur i svenska och skandinavistik i Tartu som fanns
fram till 1940 ett naturligt steg och en vidareutveckling av
det stöd till en lektor i svenska i Tartu som ges sedan hösten
1990. Initiativ av detta slag bör också kunna aktualiseras i
Lettland och i Litauen.
Jordbruk
Jordbruken i de baltiska länderna kollektiviserades
under Stalins skräckvälde på 1940- och 50-talen. De väl
fungerande familjejordbruken slogs sönder och ersattes av
storjordbruk i s.k. sovchozer och kolchozer. Dessa håller nu
alltmer på att omorganiseras till familjejordbruk.
Jordbruket i Baltikum är en näringsgren med stora
utvecklingsmöjligheter och tillmäts allmänt en central roll i
det ekonomiska förnyelsearbetet.
Kollektiviseringen av jordbruket har medfört att en stor
del av infrastrukturen på landsbygden har gått förlorad.
Familjejordbruk och jordbruksanknuten företagsamhet i
mindre och medelstor skala kan dessutom medverka till
ökad miljöhänsyn vilket inte de stora jordbruken förmår.
Att återskapa en levande landsbygd uppfattas av många
balter som något av en förutsättning för att de baltiska
folken långsiktigt skall kunna överleva kulturellt om ett
bakslag skulle komma i den politiska frigörelseprocessen.
Svenskt lantbrukskunnande efterfrågas idag i hela
Baltikum. I Sverige har vi två generationers försprång i
fråga om kunskaper på jordbruksområdet. Likaså har den
tekniska utvecklingen hunnit betydligt längre. Värdet av
svenska stödinsatser på detta område är därför
utomordentligt stort.
Svenska LRF och olika LRF-distrikt har gjort mycket
stora insatser för att bidra till att återskapa fungerande
familjejordbruk i de tre baltiska länderna. I förra årets
motion från folkpartiet liberalerna om Baltikum beskrevs
utförligt projektet Family Farms For Estonia (FFFE). Detta
projekt har så vitt vi kan bedöma utvecklats mycket lovande
och kan också få avknoppningseffekter till Lettland och
Litauen. Ett fortsatt svenskt stöd till detta och andra
liknande projekt är därför mycket angeläget.
För att sådana insatser även i framtiden skall kunna
genomföras är det också viktigt att problemen med
transporterna över Östersjön kan lösas. Ett utrymme bör
därför reserveras för transportstöd inom ramen för
Östeuropa-biståndet för organisationer som i framtiden tar
liknande initiativ.
Feriearbete i Sverige för baltiska ungdomar
När de baltiska staterna i en förhoppningsvis inte särskilt
avlägsen framtid kan bli medlemmar i Nordiska rådet kan
de också delta i den fria nordiska arbetsmarknaden liksom
i andra nordiska och europeiska integrationssträvanden.
Detta kommer säkerligen att ha en stor positiv betydelse för
deras ekonomiska utveckling, genom att baltiska
medborgare får möjlighet att skaffa sig direkt egen
erfarenhet av hur det ekonomiska livet och samhällslivet i
stort fungerar i demokratiska marknadsekonomier. Redan
nu bör vi från svensk sida tillsammans med baltiska
representanter undersöka möjligheterna att öppna den
svenska och nordiska arbetsmarknaden för ester, letter och
litauer.
En naturlig startpunkt är att ge baltiska ungdomar
möjlighet till feriearbete i Sverige. Detta kan ske via det
arbetstillstånd som ges inom ramen för internationellt
praktikantutbyte under högst 18 månader. Det finns flera
olika praktikantavtal som reglerar utbytet. Avtal finns f.n.
mellan Sverige och en rad länder i Västeuropa, både inom
EG och EFTA. Avtalen gäller praktikanter som får arbete i
linje med sin utbildning efter avslutade studier. Avtalen
garanterar arbetstillstånd, utan hänsyn till rådande
arbetsmarknadsläge, för en viss årlig kvot praktikanter.
Praktikanten skall vara godkänd av den
myndighet/organisation som i hemlandet svarar för utbytet.
Generellt gäller för utbytesprogrammen att
praktikanten skall vara mellan 18 och 30 år och ha
yrkesutbildning eller yrkeserfarenhet. Arbetsgivaren skall
svara för lön enligt avtal inom branschen och ordna bostad
åt praktikanten. Denna form av utbytesprogram bör även
kunna utvecklas med de baltiska staterna. Vi föreslår därför
att Sverige tar initiativ till sådana avtal med Estland,
Lettland och Litauen.
En annan möjlighet till feriearbete för baltiska
ungdomar kan skapas inom ramen för det s.k.
feriearbetstillståndet. Detta förutsätter att det finns ett
konkret arbetserbjudande som ger full försörjning under
vistelsetiden och att bostad är ordnad. Antalet tillstånd
begränsas av en kvot som bestäms varje år. Tillstånden kan
gälla såväl kvalificerade som okvalificerade arbeten. Den
sökande skall vara mellan 18 och 30 år, vara inskriven vid
utländsk utbildningsanstalt och inte ha avslutat studierna.
Även denna form av feriearbete bör kunna erbjudas
baltiska ungdomar. Vi föreslår därför att en viss andel av
den bestämda kvoten för denna typ av feriearbete
reserveras för ungdomar från Baltikum.
Miljökatastrofer och medicinsk hjälp
Stora delar av Baltikum hotas av en ekologisk katastrof.
I synnerhet barnen har länge lidit i det tysta. Den
kommunistiska övermaktens censur har tidigare förnekat
problemen och hemlighållit all information om situationens
allvar. Livsvillkoren för barnen inom vissa områden är
katastrofala.
Sverige bör därför ta initiativ till att barn från Baltikums
mest förstörda områden får möjlighet att komma till Sverige
under kortare perioder. Detta skulle bokstavligen ge dessa
barn ett andningshål. Barnen skulle därmed få möjlighet att
bygga upp sitt immunförsvar och förbättra sin hälsa. Här
finns med säkerhet stora möjligheter till samarbete mellan
statliga myndigheter och kyrkor och andra ideella
organisationer.
Svenska sjukhus och svensk sjukvårdspersonal har gett
betydelsefullt stöd åt den på många områden eftersatta
sjukvården i de baltiska länderna. Det stödet kan visa sig bli
än mer betydelsefullt i framtiden eftersom en av de hotelser
mot de baltiska republikerna som kommit från den
sovjetiska centralmakten just innebär att de skulle stängas
av från medicinleveranser, såväl från Sovjetunionen som
från andra länder. Det stöd som behövs gäller både medicin
som sådan, utrustning av olika slag -- inte minst
engångsartiklar, och utbilding eftersom
sjukvårdspersonalens kompetens är ojämn. Transportstöd
är ett sätt för statsmakterna att bidra till dessa insatser, men
också stöd i andra former inom ramen för
Östeuropabiståndet måste övervägas.
I anslutning till detta vill vi också påminna om de
skrämmande förhållanden som råder för handikappade och
inte minst handikappade barn runt om i de f.d.
kommunistdiktaturerna. De baltiska länderna är inget
undantag. Svenska handikapporgansiationer bör därför få
del av det stöd som utgår till ideella organisationers arbete
i Baltikum inom ramen för Östeuropabiståndet.
Miljösamverkan
Östersjöns öde berör alla folk som lever vid dess
stränder. Den oerhörda miljöförstöring som i årtionden
pågått i Baltikum trotsar alla jämförelser med motsvarande
miljöförstöring på svensk, finsk eller dansk sida och berör i
högsta grad oss som bor i Sverige. Baltikums kuster är så
förorenade att det inte längre är möjligt att bada där.
Avloppen går i princip helt orenade ut i Östersjön.
Problemen förvärras ofta av att de industrier som står för
mycket av föroreningarna är s.k. allunionella företag som
sorterar under den centrala planbyråkratin i Moskva och
därmed inte är åtkomliga för åtgärder från de baltiska
regeringarnas sida.
Svenska miljöpengar skulle ofta göra betydligt större
nytta om de satsades på att bistå de baltiska staterna med
reningsåtgärder än på ytterligare reningsinsatser i Sverige.
På miljöområdet måste vi därför verka för:att de baltiska
staterna erbjuds teknisk och vetenskaplig kompetens till väl
definierade lokalt förankrade miljöprojektatt de baltiska
staterna får delta med egen kapacitet i det organiserade
internationella samarbetet i miljöfrågor kring Östersjön
att Sverige erbjuder utbildning inom miljöområdet i samråd
med myndigheter och miljöorganisationer i Baltikum.
Naturvårdsverket bör därför få ett speciellt anslag för
miljösamarbete i Baltikum inom den utökade ram för
insatser i Östeuropa som vi föreslår.
Ett civilt samhälle
I alla Europas nya demokratier ser vi nu hur fria
organsiationer, tidningar, partier, fackföreningar, kyrkor
och andra uttryck för medborgarnas självstyre på nytt
utvecklas efter den långa djupfrysning av allt normalt
samhällsliv som präglade den kommunistiska epoken. Det
gäller också Baltikum och har efterhand blivit allt mer
märkbart även i Sovjetunionen. Det är viktigt för den
demokratiska utvecklingen att svenska politiska partier får
möjlighet att dela med sig av kunskap och erfarenheter till
de nya motsvarigheter som nu växer fram. I vår
biståndsmotion skisserar vi formerna för ett sådant
samarbete. Också andra ideella organisationer såsom
kyrkor, bildningsförbund, nykterhetsorgansationer och
fackföreningar bör få stöd för sitt samarbete med nya
motsvarigheter i Baltikum.
Likaså är det väsentligt att den fria pressen i Baltikum
får möjlighet att vidareutvecklas. Samarbete med svenska
tidningar har redan inletts. Etermedia i Baltikum har
alltmer börjat fungera som normala radio- och TV-kanaler
gör i demokratiska stater. Ändå kvarstår, inte minst med
tanke på hotet från den sovjetiska centralmakten, behovet
av svenska radiosändningar på de baltiska ländernas språk.
Avslutning
Alla de förslag som presenterats ovan syftar till att
långsiktigt återställa fungerande ekonomier och ett normalt
demokratiskt samhällsliv i de baltiska staterna.
Erfarenheterna hittills visar att sådana stödinsatser ofta
förutsätter medverkan från den centrala sovjetiska
maktapparaten, där traditionell tröghet i förening med
öppen fientlighet mot perestrojkan hos delar av det gamla
etablissemanget, kan blockera eller helt omintetgöra de
åtgärder som behövs. Det förefaller som om olika
beslutsfattare i Moskva också utnyttjar dessa förhållanden
för att allmänt försvåra de baltiska strävandena att bygga
upp ett självständigt samhällsliv.
Det är troligt att det blir svårare för den gamla
maktapparaten att blockera olika projekt i Baltikum om
liknande samarbete samtidigt erbjuds andra republiker, i
första hand den ryska. Detta är också sakligt starkt
motiverat. De delar av den ryska republiken som gränsar till
Baltikum eller ligger nära det nordiska området måste
under alla omständigheter innefattas i varje långsiktig
strävan att åstadkomma ett normalt och fredligt ekonomiskt
samarbete både inom Norden och inom Europa i stort. I
synnerhet bör stöd till miljöförbättrande åtgärder och stöd
till övergången till marknadsekonomi kunna komma ifråga.
Intresset för sådant samarbete kan antas vara lika stort t.ex.
i Leningrad-området som i de baltiska staterna. Leningrad
styrs sedan valen 1990 av reformsinnade politiker och den
ryska republikens parlament och president har tydligt visat
sin vilja att samarbeta med de baltiska staterna och deras
fritt valda regeringar och parlament.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen för budgetåret 1991/92 anslår 50 milj. kr.
utöver Östeuroparamen för samarbete med Estland,
Lettland och Litauen att fördelas på ändamål som anges i
motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om koncentration av dessa medel på
miljösamarbete, kunskapsöverföring, ekonomisk
utveckling och folkrörelsesamarbete,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om svenska radiosändningar på
litauiska,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om baltiska vapenvägrare,1]
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förmånliga lån,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om insatser för bättre
telekommunikationer,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om undervisning i svenska för
baltiska studenter,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stöd till utveckling av
jordbruket,2]
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om transportstöd,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om feriearbete för baltiska
ungdomar,1]
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om insatser för barnen,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om medicinsk hjälp,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om insatser på
miljöområdet.2]
Stockholm den 15 januari 1991
Håkan Holmberg (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Maria Leissner (fp)