med anledning av skr. 1990/91:101 ILOs konvention om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder
Sverige blev genom sin anslutning till Nationernas
Förbund 1920 medlem av Internationella
arbetsorganisationen (ILO) och sänder till organisationens
möten en delegation bestående av två regeringsombud, ett
arbetsgivarombud och ett arbetstagarombud plus ett antal
experter.
Vid ILOs 76:e möte i Genève sommaren 1989 antogs
konvention nr 169, som utgjorde en revidering av ILOs
konvention nr 107 om skydd för integration av infödda och
andra i stammar eller i stamliknande förhållanden levande
folkgrupper i självstyrande länder, vilken blivit föråldrad.
Sverige ansåg sig inte ha anledning att ratificera konvention
nr 107 då den ''saknade omedelbart intresse för svenskt
vidkommande.'' Vid 76:e mötet däremot, där Sverige för
övrigt deltog med en fullständig delegation, röstade hela
den svenska delegationen för konvention nr 169 och var
dessutom med -- tillsammans med andra nordiska
regeringsrepresentanter -- att initiera en resolution om
åtgärder för att följa upp och främja konventionens
målsättning. Resolutionen uppmanar bl a medlemsstaterna
att snarast möjligt ratificera konventionen och tillämpa dess
paragrafer så effektivt som möjligt.
Varje medlemsstat måste förelägga sitt lands lagstiftande
församling de konventioner som antagits senast 18 månader
efter konferensens session. Arbetsmarknadsministern
meddelar nu i regeringens skrivelse 1990/91:101 att man
anser att Sverige för närvarande inte bör tillträda
konvention nr 169, men att man finner det önskvärt att det
på längre sikt skall bli möjligt för Sverige att tillträda
konventionen.
Arbetsmarknadsministern motiverar sitt svar bl a med
att riksdagen avslog regeringens proposition om ändring av
rennäringslagen, 1990/91:4. Förslagen i den propositionen
uppfyllde emellertid inte på något sätt de krav på
förändringar som skulle behövas som en följd av att
konventionen tillträds.
Men det som framstår som största hindret för svensk
ratificering är konventionens paragraf 14 som handlar om
de berörda folkens äganderätt och besittningsrätt till sina
traditionella markområden. Arbetsmarknadsministern
påpekar här att den svenska delegationen försökte få
begreppet ''bruksrätt'' infört i texten som ett alternativ till
äganderätt och besittningsrätt. Anledningen till att detta
inte rönte framgång var att det skulle ha inneburit ett
försvagande av paragrafen ifråga.
Arbetsmarknadsministern förklarar däremot inte varför
den svenska delegationen trots detta inte bara röstade på
konventionen utan dessutom var initiativtagare till en
resolution som uppmanar medlemsländerna att ratificera
konventionen så fort som möjligt och se till att dess krav
uppfylles.
Norge och Mexico har ratificierat konventionen.
Finlands justitieminister har förklarat att hon personligen
kommer att delta i arbetet att undanröja alla hinder så att
Finland snabbt skall kunna tillträda konventionen. Det
verkar åter igen som Sverige tillsammans med Sovjet
kommer att fortsätta att stå i vägen för en positiv utveckling
när det gäller samernas möjligheter att överleva som ett
ursprungsfolk.
De svenska samerna har uttryckt sin starka önskan om
att konventionen så snart som möjligt ratificieras.
Diskrimineringsombudsmannen säger bl a i ett utförligt
remissvar:
Det är av stor betydelse för minoritets- och
ursprungsfolk runt om i världen liksom för våra samer, att
Sverige ratificerar konventionen och i anslutning därtill
vidtar de lagstiftnings- och andra åtgärder, som behövs för
att förverkliga samernas av Sveriges och Norges högsta
domstolar konstaterade starka rätt till mark och vatten, jakt
och fiske m.m.
Lantbruksstyrelsen tar i sitt andra remissvar upp den
finska forskaren Kaisa Korpijaakos doktorsavhandling
rörande Rounala lappby, som visar att samerna faktiskt
behandlats som ägare till den mark de nyttjade, i varje fall
fram till 1740. Däremot är det oklart hur det kan komma sig
att svenska och finska staten nu anses som ägare till marken.
Miljöpartiet anser också, som tidigare uttryckts i vår
motion U660 Om urbefolkningar, att ILOs konvention nr
169 är ett viktigt folk- och människorättsligt dokument, som
Sverige snarast bör ratificera. En proposition med en
samlad samepolitik bör samtidigt föreläggas riksdagen före
1991 års utgång i enlighet med vad miljöpartiet tidigare
motionerat om.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
en samlad proposition i samepolitik och en ratificering av
ILOs konvention nr 169 bör föreläggas riksdagen före 1991
års utgång.
Stockholm den 15 april 1991
Ragnhild Pohanka (mp) Eva Goe s (mp)