med anledning av skr. 1990/91:101 ILOs konvention om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder
I skrivelsen l990/91:101 anmäler regeringen att den anser
att Sverige inte skall tillträda Internationella
arbetsorganisationens, ILOs, konvention 169 om
ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder.
ILO antog l957 en konvention (nr 107) samt en
rekommendation (nr 104)
om skydd för och integration av infödda och andra
stammar eller i stamliknande förhållanden levande
folkgrupper. Den l januari
l990 hade konventionen ratificerats av 27 av
ILOs medlemsländer, dock ej Sverige.
Det har ansetts erforderligt att revidera konventionen
och ILO antog l989 den i regeringsskrivelsen behandlade
konventionen (nr 169)
om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande
länder. Vid den ILO-konferens, där beslut fattades om
konvention, röstade samtliga svenska ombud för
konventionen.
I regeringens skrivelse upplyses om att endast två länder,
Norge och Mexico, hade ratificerat konventionen den 15 november
l990. Någon uppgift om vad som eventuellt
skett fram till dess skrivelsen lämnades till riksdagen
omkring den 25 mars
i år anges inte av regeringen.
Vid behandling av urbefolknings- och minoritetsfrågor
finns anledning att erinra om att vårt land under
efterkrigstiden internationellt ofta gått i spetsen för att
tillförsäkra dessa rättigheter. Det har skett genom
engagemang inom olika internationella organisationer och
genom opinionsbildning i allmänhet genom t.ex. uttalanden
av ledande svenska politiker.
Samerättsutredningen
När det gäller vilka rättigheter samerna -- vår inhemska
ur- och minoritetsbefolkning -- skall ha i vårt land och vilka
åtgärder som kan behövas vidtas för att de bättre skall
kunna tillvarata dessa och för att det samiska språkets
ställning skall stärkas betyder samerättsutredningens arbete
mycket. I september l982 fastställde regeringen Fälldin
direktiv för denna utredning. På grund av regeringsskiftet
blev utredningen inte tillsatt förrän våren l983 då den nya
regeringen även utfärdade vissa tilläggsdirektiv.
Samerättsutredningens uppgifter var att -- mot bakgrund
av samernas ställning som en urbefolkning som blivit
minoritet i sitt område -- göra en genomgång av vilka
särskilda behov som kan härledas ur samernas speciella
ställning i vårt land. Utifrån folkrätten skulle utredningen
även bedöma vilka skyldigheter det svenska samhället har
gentemot samerna. Mot bakgrund av dessa förhållanden
skulle utredningen pröva tre för samerna viktiga frågor,
nämligen dels utreda möjligheterna att stärka samernas
rättsliga ställning i frågor om rennäringen, dels överväga
införande av ett folkvalt samiskt organ, dels även föreslå
åtgärder för att stärka det samiska språkets ställning.
I sitt första delbetänkande om folkrätten kom
utredningen till slutsatsen att ''Sverige måste avstå från
sådana ingrepp i naturen att de naturliga förutsättningarna
för rennäringens fortbestånd äventyras''. Sverige måste
även ''sörja för att nödvändiga resurser tryggas för den
samiska kulturens (kultur i vid bemärkelse vari ingår de
traditionella näringarna) fortbestånd och utveckling''.
I senare betänkanden har utredningen bl.a. föreslagit
inrättande av ett folkvalt sameting, en samelag, ett
grundlagstillägg, stärkande av rennäringens rättsliga
ställning gentemot främst skogsbruket och åtgärder för att
stärka det samiska språkets ställning och dess
utvecklingsmöjligheter.
Vi har velat redovisa samerättsutredningens arbete för
att erinra om att det framlagts material som bör underlätta
för vårt land att anpassa regler till de krav som
internationellt genom den nu aktuella konventionen ställs
på länder med en ursprungsbefolkning som blivit minoritet.
Hittills har det omfattande utredningsarbetet och de för
samerna värdefulla förslagen endast lett till att regeringen
hösten l990 föreslog vissa smärre ändringar i
rennäringslagen. Riksdagen avslog regeringens förslag och
uttalade i stället (l990/91:JoU12) ''... det angelägna i att
regeringen så snart som möjligt återkommer till riksdagen
med ett sammanhållet förslag angående samefrågorna ...''.
Någon uppgift om när ett regeringsförslag om en samlad
samepolitik kommer att framläggas föreligger inte och
berörs inte i den nu aktuella regeringsskrivelsen. I
interpellationssvar till Martin Olsson den 13 februari
i år uppgav utbildningsministern ''.. att
regeringen strävar efter att nå fram till lösningar och så snart
som möjligt för riksdagen lägga fram förslag i de aktuella
samefrågorna''. Inget har dock framkommit som visar att
dessa frågor skulle ha hög prioritet inom regeringskansliet.
Vad innebär konventionen för Sverige och för samerna?
När man tar del av regeringens skrivelse kan man inte
undgå att konstatera att den är synnerligen knapphändig
och knappast ger oss riksdagsledamöter underlag för
bedömning av de komplicerade frågor det gäller.
Remissinstansernas synpunkter, som synes ha varit
avgörande för såväl ILO-kommitténs som regeringens
ställningstagande, redovisas inte i skrivelsen. Det borde för
riksdagens och riksdagsledamöternas bedömning av
frågorna ha varit självklart att den sammanställning över
remissyttranden som departementet gjort fogats till
skrivelsen.
Skrivelsen ger en ofullständig redovisning av motiv för
och emot en ratificering av konventionen och vilka följder
det kan få för vårt land och för det samiska folket om
Sverige ratificerar eller ej.
Genom att Norge redan ratificerat konventionen
uppstår den situationen att de båda länderna, vars gräns
delar det traditionella samiska området, valt olika linjer.
Det kan inte uteslutas att detta kan få betydelse för t.ex. de
samebyar som har rätt att utnyttja marker i båda länderna
och kanske även för möjligheterna att träffa uppgörelse
mellan de båda länderna om en ny renbeteskonvention.
Eftersom ett tillträde till ILO-konventionen ses som
positivt ur samisk synpunkt kommer Sverige nu ytterligare
efter Norge ur samepolitisk synpunkt. I motsats till Sverige
har Norge t.ex. redan inrättat ett sameting, antagit en
samisk språklag och infört en sameparagraf i grundlagen.
Med hänsyn till Sveriges strävan att bidra till
förbättringar för minoriteter i andra länder finns även
anledning att reflektera över hur Sveriges anseende i
världen och möjligheter att arbeta med dessa frågor
kommer att påverkas om Sverige inte efter hand ratificerar
konventionen.
Konventionen bör behandlas i en samlad samepolitik
Om svensk lagstiftning och svenska rättsprinciper anses
vara ett hinder för tillträde till konventionen är det viktigt
att detta klarläggs. Både för samerna och för alla övriga
intressen inom det vidsträckta renbetesområdet är det av
största betydelse att klarhet vinns om rättigheter och
skyldigheter. Det är väsentligt för att undvika motsättningar
och för att i stället få förståelse för olika näringars och
gruppers intressen och rättigheter.
Enligt vår mening är det av största betydelse att
konsekvenserna av och förutsättningarna för en ratificering
av ILO-konventionen noga analyseras vid utarbetandet av
förslag till en samlad samepolitik och bedöms även mot
bakgrund av samerättsutredningens olika förslag. Det är
viktigt att det då föreligger ett material som möjliggör ett
ställningstagande i riksdagen även till konventionen.
Ställningstagande till konventionen måste alltså bli en del
av den samlade samepolitik.
Vad som anförts i denna motion om analys m.m. och
ställningstagande till konventionen i samband med förslag
om en samlad samepolitik bör enligt vår mening ges
regeringen till känna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att frågan om ratificering av
ILOs konvention l69 bör behandlas som en del av det av
riksdagen begärda förslaget om en samlad samepolitik.
Stockholm den 15 april l99l
Martin Olsson (c)
Karin Israelsson (c)