I budgetpropositionen föreslår
kommunikationsministern att transportrådet avvecklas. Vi
har ingen invändning mot detta, tvärtom är vi mycket
positiva till varje strävan att söka rationalisera och förenkla
den statliga administrationen. Vi finner det viktigt att
statsmakterna formulerar de övergripande målen för olika
verksamheter och att myndigheter inom ramen för dessa
mål ges bestämda uppgifter. Det är viktigt att statsmakterna
både formulerar mål och sedan successivt följer upp
verksamheten.
På en punkt är vi tveksamma till statsrådets förslag ifråga
om fördelning av uppgifter som nu vilar på
transportområdet, nämligen ifråga om
beredskapsuppgifterna.
Inom den civila delen av totalförsvaret finns drygt 20
myndigheter med funktionsansvar för varsin
samhällssektor. Det innebär inte att dessa myndigheter har
befogenheter att beordra andra myndigheter, näringsliv och
enskilda vad de ska göra inom respektive sektor.
Beredskapsfunktionen får i stället främst ses som ett
uppdrag att i fredstid hålla samman information om sektorn
i fråga, stimulera olika aktörer inom sektorn att samarbeta
och komma med förslag till statsmakterna i de fall det krävs
lagstiftning, statliga pengar eller statsmaktsuttalanden av
olika slag.
I krig eller under beredskap ska de funktionsansvariga
myndigheterna ses som stabsorgan åt riksledningen i syfte
att underlätta beslut som ger största möjliga flexibilitet och
effektiva resursutnyttjande i snabbt skiftande situationer. I
ett sådant läge kan vissa fredstida behov kraftigt tonas ned
medan andra ökar drastiskt, vilket ökar konkurrensen om
personal och andra resurser.
Transportområdet är av vital betydelse vid mobilisering
och krig. Utsätts vi för bekämpning är särskilt järnvägarna
mycket sårbara. Slås en stor järnvägsbro över någon av
Norrlandsälvarna ut torde den inte kunna ersättas.
Landsvägstrafiken är mer flexibel, bl.a. genom att man
där kan ordna s k kringgångstransporter. Genom olika
anskaffningar, bl.a. reservbroar, kan uthållighet och
kapacitet ytterligare förbättras. En mycket stor fråga gäller
uttagning av fordon från civila samhället till det militära
försvaret. För närvarande fungerar detta dåligt, genom att
besluten centraliserats. Studier i Norrbottens län har visat
att stora förbättringar skulle uppnås om detta
fördelningsarbete utfördes i länen, med rätt för den högre
regionala nivån (civilbefälhavare--militärbefälhavare) att
göra omfördelningar, vilka i sista hand också påverkas från
centralt håll.
Transporterna till och från övre Norrland kan antas
ställa de allra största kraven. Dels är avstånden stora, dels
är nätet av vägar mindre -- vilket ökar risken för utslagning,
främst genom bekämpning av broar. Genom att så mycket
av resurserna vid mobilisering måste transporteras från
landets mellersta delar blir den akuta belastningen vid en
mobilisering utomordentligt stor, samtidigt som
bekämpning mot våra transporter kanske redan inletts.
Flygtransporter kan bli avgörande för möjligheterna att
i tid få upp personal söderifrån till förband som mobiliserar
i övre Norrland. En nyckelfråga blir då tillgången på
landningsbanor, även där i ett läge med bekämpning.
Samma gäller Gotland.
Sjötransporterna har stor betydelse, eftersom havet ju
inte kan förstöras som broar och rangerområden. Kan vi
vidmakt-hålla en kustsjöfart i ett utsatt läge medger den
mycket stora transportmängder. Frågan om import och
export inför och under en konflikt hänger bl.a. på vilket
tonnage som då kan vara tillgängligt för svensk del.
Vårt intryck är mycket bestämt att den stora kunskapen
om transportsektorn finns inom företagen, hos
länsmyndigheter och hos centrala myndigheter som
vägverket, luftfartsverket, sjöfartsverket och banverket.
De uppgifter som hittills vilat på transportrådet ifråga
om beredskapsplanering är alltså av övergripande natur.
Den allra största delen av beredskapsfrågorna på
transportområdet måste ligga lokalt, regionalt och hos de
företag och myndigheter som direkt verkar inom respektive
trafikslag.
Vi är tveksamma till om statens väg- och trafikinstitut
(VTI) vore en lämplig myndighet för den övergripande
planeringen av hur omfördelningar, prioriteringar och
reservförfaranden inom trafikförsörjningen kan tillgripas
vid beredskap och krig.
Den närmast till hands liggande myndigheten för denna
uppgift synes oss vara överstyrelsen för civil beredskap. Ett
viktigt skäl för detta är att denna myndighet är
funktionsansvarig för civil ledning, vilket ger nära kunskap
om civilbefälhavarna och länsstyrelsen, de statliga organ
som i krig får det huvudsakliga ansvaret för samverkan med
försvarsmakten ifråga om gemensamt utnyttjande av
landets samlade transportresurser.
Transportfrågorna är i princip aldrig isolerade i krig.
Transporter är alltid ett medel för att annat ska fungera,
som livsmedelsförsörjning, sjukvård, utrymning eller
försvarsmaktsoperationer.
Vi är medvetna om att statsrådets förslag innebär att
VTI förändras i förhållande till idag. Likväl är vi mycket
frågande till att beredskapsuppgifter av detta slag ska läggas
på ett institut som främst har forskningsuppgifter.
Erfarenheten av beredskapsarbete i myndigheter är att det
förutsätter engagemang från verksledningen. I ett
beredskapsläge blir ju dessa frågor myndighetens
viktigaste, och det är därför önskvärt att freds- och
krigsuppgifter är så lika varandra som möjligt. Om VTI
främst är en forskningsinrättning får man anta att högste
chefen och hela miljön främst utformas för sådan
verksamhet. Vi har hög uppskattning av kompetens inom
forskningsvärlden, men den miljön synes oss fjärran från de
krav som måste ställas på ett organ som i beredskap och krig
ska vara regeringens beredningsorgan för mycket stora och
snabba beslut ifråga om omfördelning av resurser inom
transportområdet.
Det finns inget exempel inom beredskapsområdet där en
forskningsenhet i fred givits uppgiften att i krig vara rege-
ringens stabsmyndighet för en central del av hela samhällets
funktion under beredskap och krig. Inte heller
internationellt lär man kunna finna den lösningen.
Man kommer inte ifrån detta problem genom att hänvisa
till att fem personer för beredskapsuppgifter överförs från
transportrådet till VTI. Tvärtom kan man hävda att det
helst inte bör finnas särskilda beredskapshandläggare vid
myndigheter. En av orsakerna till att sjukvården i krig är så
eftersatt kan mycket väl vara att socialstyrelsen har och
länge haft en särskild beredskapsbyrå. Det ger helt fel
signal, nämligen att det är denna byrå som har ansvaret för
att verksamheten fungerar i krig. I stället måste det vara
verksledningen och myndighetens samlade resurser som ska
tas i anspråk i ett beredskapsläge. Man skulle kunna
uttrycka det så att de fem personerna nog arbetar oavsett
var man placerar dem, men det avgörande för vilken
myndighet som väljs för beredskapsuppgiften måste vara
myndighetens allmänna lämplighet för att i krig vara
centralt beredningsorgan i en situationen då alla nationens
resurser måste kunna kraftsamlas för motstånd och
överlevnad.
En delfunktion gäller drivmedelsransonering. Det har
varit tveksamt redan att den uppgiften legat på
transportrådet, och ännu olämpligare vore det att överföra
den till VTI. Det rimliga organet på central nivå för dessa
frågor är energiverket.
Det praktiska arbetet måste även här ligga på länsnivån,
och det är viktigt att länsorganen får så klara och entydiga
besked uppifrån som möjligt. Hur man ska prioritera
mellan olika transportbehov vid ransonering måste främst
utgå från värdering av om den ena transporten är viktigare
än den andra. Kunskap om detta är självfallet mycket större
i länet än centralt. På länsnivå är man också bäst lämpad att
avgöra om viss trafik i ett viss läge bör överföras från
landsväg till järnväg eller tvärtom.
Men drivmedelsransonering är inte bara en fråga om att
väga olika transportbehov mot varandra. Lika viktigt är att
ha kunskap om drivmedelstillgång och
drivmedelsdistribution. Och den senare kunskapen --
inklusive upparbetade kontaktvägar med oljeföretagen --
finns på central nivå hos energiverket. Vissa brännoljor kan
användas alternativt inom transportsektorn eller inom
industrin eller för uppvärmning. Även om transportrådet
varit kvar borde därför frågorna om drivmedelsransonering
ha förts över till energiverket.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att överstyrelsen för civil
beredskap skall bli centralt ansvarig myndighet för
funktionen Transporter inom den civila delen av
totalförsvaret,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att
ansvaret för drivmedelsförsörjning överförs till den
ansvariga myndigheten för funktionen Energiförsörjning
inom den civila delen av totalförsvaret, alltså energiverket.
Stockholm den 25 januari 1991
Hans Lindblad (fp)
Kerstin Ekman (fp)