Det regionalpolitiska godstransportstödet innebär en
koppling mellan regional- och trafikpolitik. Stödets syfte är
att ge viss kompensation för merkostnader vid
transporterna orsakade av marknadsgivna nackdelar av
långa transportavstånd och en dåligt utvecklad
infrastruktur.
Stödets konstruktion och stödnivå grundades på
beräkningar som visade att transportkostnaderna för det
norrländska näringslivet låg inemot 50 % högre än för
näringslivet i södra Sverige. Stödet har efter hand
utvecklats, fördjupats och anpassats.
Stödet har genomgående präglats av förutsägbarhet och
kontinuitet genom tillämpningsföreskrifter och att
stödnivån anpassats till den faktiska
transportkostnadsutvecklingen.
Sammantaget har dessa egenskaper resulterat i att stödet
har stor betydelse för näringslivets utveckling i
stödområdet.
Behov av transportstöd
För Norrbottens och stödområdets näringsliv kvarstår
ett ökande behov av transportstöd. Stödet är ett viktigt
instrument för att ge viss kostnadsneutralitet.
De marknadsgivna nackdelarna i form av extrema
transportavstånd som bidrog till införandet av stödet
kvarstår. Ett närmande till EG-marknaden accentuerar
förhållandet för Sverige i allmänhet och för perifert belägna
regioner synnerhet.
Bristerna i infrastrukturen kvarstår och tenderar
dessutom att öka eftersom inte tillräckliga ekonomiska
förutsättningar skapas via nuvarande anslagsnivåer och
system för resursfördelning för att en nödvändig utveckling
av infrastrukturen i Norrbotten ska kunna ske.
Transportstödet bör därför utvecklas till att även omfatta
transporter med kustsjöfart. Detta innebär även att stödet
förhåller sig neutralt till valet av transportslag.
Varje procentuell ökning av transportkostnaderna
drabbar regioner med en högre transportkostnadsandel
hårdare i kronor räknat än i övriga delar av landet.
Den nuvarande galopperande
transportkostnadsutvecklingen i kombination med att
näringslivet blivit allt transportintensivare genom
utvecklade former av materialadministration innebär att
näringslivets konkurrenskraft i Norrbotten och
stödområdet ytterligare försämras.
Norrbotten och Norrlands näringsliv utgör en viktig del
av svensk exportindustri. Transporterna från trävaru- och
verkstadsindustrin är till stor del volymgodstransporter.
Dessa erhåller ca 2/3 av det totala godstransportstödet.
I studien MA I NORRBOTTEN -- Transportstudie från
sågverksindustrin 1988, framgår att transporternas andel av
de sex företagens totala omsättning som företagens
materialadministrativa kostnader blir mycket höga genom
transporter som är långväga och omfattande. Det
transportstöd på ca 3,5 milj.kr. som företagen uppbar för
sina långväga uttransporter täckte endast en mindre del av
den totala transportkostnaden på ca 15,5 milj.kr. men var
trots det i hög grad avgörande för företagens
konkurrenskraft.
Konsekvenserna av godstransportstödets delvisa
avveckling är svåra att överblicka. Bedömningen är dock att
dessa blir omfattande och då särskilt genom att stödet för
bl.a. Norrbottens kustland sänks från 35 till 20 %. Företag
belägna i Älvsbyns, Bodens, Piteå och Luleå kommuner
förlorar ca 15 milj.kr./år i uteblivet godstransportstöd.
Kortsiktigt sker därmed en drastisk försämring av
konkurrenskraft för väsentliga delar av Norrbottens
näringsliv. Särskilt påtagligt blir det för företag i detta
område som kalkylerat med en oförändrad stödnivå vid
etablering.
Långsiktigt bedömer vi att den delvisa förändringen av
stödet förutom en försämrad konkurrenskraft innebär
svårartade konsekvenser för såväl utvecklingen av
befintliga företag som för nyetableringar av företag.
Det är viktigt att stödet kan bibehållas på hittillsvarande
nivå, dvs. 35 % i Norr- och Västerbottens kustland. Den i
propositionen föreslagna överföringen av 70 milj.kr. till
anslaget Regionala utvecklingsinsatser under
industridepartementet bör därför ej ske.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att
godstransportstödet i Västerbottens och Norrbottens
kustland (zon 4) bibehålls på hittillsvarande nivå, dvs. 35
% med central administration.
Stockholm den 24 januari 1991
Leif Marklund (s)
Åke Selberg (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Monica Öhman (s)