I kommunikationsdepartementets bilaga till regeringens
proposition 1990/91:100 föreslås avgörande förändringar
när det gäller riksfärdtjänsten. I syfte att begränsa
kostnadsutvecklingen avser regeringen att ta upp
förhandlingar med kommunerna om ett kommunalt
övertagande av förutom beslutsrätten, som de redan har,
även av kostnadsansvaret. Regeringen föreslår vidare att
anslaget till riksfärdtjänsten ska ombildas till ett
reservationsanslag. Detta sker med bibehållande av samma
anslagsnivå som innevarande budgetår. Om regeringens
förslag vinner riksdagens gehör innebär detta antingen en
kraftig begränsning av riksfärdtjänsten under hela
budgetåret eller att pengarna är slut i och med utgången av
andra kvartalet 1992. För vänsterpartiet framstår båda
dessa alternativ som fullständigt oacceptabla.
Den argumentering varmed kommunikationsministern
söker bygga upp sina förslag när det gäller riksfärdtjänsten
är en uppvisning av insiktslöshet av sällan skådat slag och
går tvärt emot de deklarationer om full delaktighet och
jämlikhet för människor med handikapp, som
regeringspartiet i andra sammmanhang brukar hävda.
Förklaringarna till de oväntat höga kostnaderna för
riksfärdtjänsten är att det är fler än beräknat som reser med
riksfärdtjänst och att antalet resor per person ökar. Vidare
sker en stor del av resorna över kortare sträckor än tio mil
och slutligen sker en mycket stor andel av resorna med taxi
eller specialfordon. Detta ska enligt
kommunikationsministern således mötas med
anslagsbegränsning och samordnat kommunalt besluts- och
kostnadsansvar. Han säger också: ''Det skall således finnas
en möjlighet för kommunerna att i sina beslut om
riksfärdtjänst kunna pröva i vad mån sökanden behöver
resa särskilt ofta.'' Detta väcker frågan huruvida
kommunikationsministern också avser att införa prövning
av alla andra resenärers resandefrekvens. I annat fall är
detta diskriminering och en diskriminering som tillkommer
utöver den som redan ligger i den dåliga anpassningen av
allmänna kommunikationsmedel.
Skälet till att fler reser och reser oftare än man
beräknade när riksfärdtjänsten infördes är att resebehovet
grovt underskattades. Riksfärdtjänsten har visat att det var
väsentligt fler människor som hindrades att resa på grund av
dåligt anpassade färdmedel och höga kostnader än vad man
trodde. För kommunikationsministern utgör detta ett
argument för begränsningar. För den som hävdar
handikappades rätt till full delaktighet och jämlikhet är det
självklart att motarbeta sådana begränsningar.
Skälet till att så stor andel resor sker över sträckor
kortare än tio mil, är att det inte finns något annat sätt att
företa dessa resor än med riksfärdtjänst. Den vanliga
färdtjänsten är i alla län, utom två, kommunalt organiserad,
vilket innebär att riksfärdtjänsten är det enda sättet att
förflytta sig mellan kommuner för den som är diskriminerad
av den kollektiva trafiken. Detta resande vill således
kommunikationsministern begränsa. Är det någon
administrativ form av kommunarrest som han förespråkar
för handikappgrupperna? Problemet med de många korta
resorna bör lösas, men inte genom att inskränka
resemöjligheterna för handikappade, utan genom att
organisera färdtjänsten på länsnivå. Detta är den politiska
uppgift som bör åvila kommunikationsministern.
HAKO-utredningen beräknade på sin tid att omkring 10
procent av riksfärdtjänstresorna skulle behöva företas med
taxi eller specialfordon. Förmodligen var detta en
underskattning med tanke på det stora antalet äldre
människor med handikapp som har kommit att använda sig
av riksfärdtjänsten. Men det är också så att HAKO-
utredningen i sina beräkningar utgick från de övriga förslag
om anpassning av kollektiv trafik, som den lade fram.
Det främsta skälet till att en så stor andel som 80 % av
riksfärdtjänsten går med taxi eller specialfordon är det
gigantiska misslyckandet när det gäller anpassning av den
kollektiva trafiken. Vänsterpartiet förutsåg detta i sin
motion till 1979 års förslag om lag om anpassning av
kollektiv trafik, eftersom den inte var försedd med några
verksamma styrmedel. De anpassningsåtgärder som nu har
skett har inneburit förbättringar för de grupper som redan
tidigare kunde använda sig av kollektiva färdmedel, men
har inte öppnat för nya grupper att kunna använda sig av
dem. Det kan inte med någon grad av rimlighet hävdas att
detta ensidigt ska betalas av handikappgrupperna genom
minskade möjligheter att resa. Istället måste regeringen
försöka samla sig till förslag som innnebär att lagen om
handikappanpassning av kollektivtrafiken får praktisk
betydelse. Vi har förhoppningen att handikapputredningen
så småningom kan komma att förse regeringen med sådana
förslag.
Vänsterpartiet anser att anslaget till riksfärdtjänst även
fortsättningsvis ska vara ett förslagsanslag. Vidare att
anslaget bör beräknas till 142 miljoner kronor, bl a med
hänsyn till de effekter den breddade momsen kommer att
få. Kostnadsansvaret bör åläggas en särskild nämnd direkt
under kommunikationsdepartementet. Vi yrkar därmed
avslag på regeringens förslag om kommunalt
kostnadsansvar och att socialstyrelsen ska utgöra
tillsynsmyndighet för riksfärdtjänsten.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen till Riksfärdtjänst för budgetåret 1991/92
anslår 45 500 000 kr. utöver vad regeringen har föreslagit,
eller således 142 000 000 kr.,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att den som på grund av
handikapp är hänvisad att resa på ett särskilt kostsamt sätt
även fortsättningsvis utan begränsningar skall ha rätt att
resa med riksfärdtjänst,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en
särskild nämnd inom kommunikationsdepartementet enligt
vad i motionen anförts om utfärdandet av riktlinjer och
konstnadsansvar för riksfärdtjänsten.
Stockholm den 22 januari 1991
Rolf L Nilson (v)
Berith Eriksson (v)
Margó Ingvardsson (v)
Jan-Olof Ragnarsson (v)
Gudrun Schyman (v)