Redan under mitten av 1950-talet lades grunden för ett
effektivt alarmeringsförfarande. Riksdagen beslöt 1956 att
för samtliga hjälporgan införa larmnumret 90 000. Ansvaret
för SOS-tjänsten föll på Televerket och särskilda centraler
för verksamheten inrättades. Den verksamhet som då
tillkom var emellertid endast av förmedlande natur, d.v.s.
den hjälpsökande fick begära vilket hjälporgan som skulle
aktiveras och kopplades därefter till rätt instans för det
aktuella nödläget.
Den s k räddningstjänstutredningen tillsattes under år
1965. Utredningens uppgift var att utreda hur
räddningsverksamheten kunde samordnas och
kompletteras. En av de viktigaste uppgifterna var att pröva
hur alarmeringstjänsten borde vara organiserad.
Svenska Kommunförbundet föreslog år 1969 att
kommuner och landsting skulle ha gemensamma
alarmeringscentraler. Varje central skulle i princip täcka ett
län. Detta förslag hade föregåtts av diskussioner mellan
Televerket, Svenska Kommunförbudnet och
Landstingsförbundet.
I det betänkande som räddningstjänstutredningen lade
fram år 1971 behandlades alarmeringsfrågorna ingående.
Utredningen lämnade förslag om att SOS-tjänsten skulle
överföras till länsalarmeringscentraler (SOS-centraler).
Samma år som nämnda utredning framlades beslöt
Televerket, Svenska kommunförbundet och
Landstingsförbundet att upprätta ett konsortialavtal.
Avtalet förutsatte att ett särskilt alarmeringsbolag bildades.
Genom samordning av samhällets alarmeringsfunktioner i
regionala alarmeringscentraler skulle bolaget möjliggöra
snabba och effektiva hjälpinsatser.
Regeringen begärde sedan i proposition 1972:129
riksdagens godkännande av konsortialavtalet, vilket också
blev fallet den 15 december 1972.
SOS Alarmering:s bolagsstämma och konstituerande
styrelsesammanträde avhölls den 8 januari 1973.
I början av 1974 var den första SOS-centralen i drift.
Utbyggnaden av SOS-centraler slutfördes 1987 och SOS
Alarmering blev därmed rikstäckande.
SOS Alarmering har till uppgift att samordna och
tillgodose samhällets behov av alarmeringstjänster, samt
tillhandahålla alarmeringstjänster på den öppna marknaden
till marknadsmässiga priser. Ägare är Televerket via
Teleinvest AB, Landstingsförbundet och Svenska
Kommunförbundet.
Grundtjänsterna omfattar alarmeringstjänster åt staten,
landstingen och kommunerna enligt följande:
På uppdrag åt kommuner (primärkommuner)
svara för räddningstjänstalarmering i anslutna
kommuner
På uppdrag åt landstingsvara för
ambulansalarmering och ambulansdirigeringsvara för
alarmering av landstingskommunal jourpersonal.
Omfattningen av dessa tjänster bestäms genom avtal i varje
särskilt fall mellan SOS-central och berört landsting.
På uppdrag åt statensvara för SOS-tjänst, d v s
mottagning av samtal till 90 000 och erforderlig
vidarekoppling av dessasvara för samverkan med
polisens, kustbevakningens och tullens
sambandscentralersamband med skogsbrandflyget
SOS-central skall på begäran av myndighet som enligt
räddningstjänstlagen är behörig att överta ledningsansvaret
för räddningsinsats samt vid civilförsvarsberedskap ställa
tillgängliga resurser till förfogande.
Utöver grundtjänsterna finns det så kallade
tilläggstjänster som utförs åt staten, landstingen och
kommunerna i varierande grad och omfattning.
Exempel på sådana tjänster är:basnät för
automatlarmöverföringresursförteckning (administrativt
system)ledningsfordon.
Övriga uppdrag betraktas som kommersiella tjänster.
SOS-centralen är ett serviceorgan. Centralen får inte
uppfattas som ett ledningsorgan. Beträffande
räddningstjänst vidtas i princip endast åtgärder som
antingen i förväg bestämts av de för verksamheten
ansvariga eller som därefter beordrats vid skadetillfället av
räddningsledaren, ambulanschef etc.
SOS-centralen svarar för att berörda organ alarmeras
och erbjuder ytterligare tjänster i samband härmed, men
annars ej för det skadeavhjälpande arbetet.
Det här ovan nämnda konsortialavtalet innehåller
följande regler:
SOS Alarmering är ett aktiebolag, ägt till 50 % av
Televerket via Teleinvest AB, 25 % av Svenska
Kommunförbundet och 25 % av Landstingsförbundet.
Verksamheten regleras bl a av ett mellan ägarna träffat
konsortialavtal.
Enligt 3 § i detta avtal skall verksamheten bedrivas
genom SOS-Centraler. Antalet Centraler är 20. Flertalet
centraler betjänar ett län. För tre av centralerna omfattar
alarmeringsområdet flera än ett län.
För varje SOS-Central skall enligt 4 $ i ovannämnda
avtal finnas en internstyrelse, bestående av ledamöter
utsedda av vardera berörda teleområden, landsting eller
motsvarande och Svenska Kommunförbundets
länsavdelningar. Internstyrelse äger besluta i frågor enligt
avsnitt 1.6.2 DH ORG.
Larmchefen ingår i internstyrelsen och är föredragande
och sekreterare.
Det förutses att parterna i samförstånd kan finna
lämpligt att ansluta även representanter för andra
intressenter till internstyrelsen.
Av det tiotal kommuner som står utanför SOS-
centralernas larmsystem återfinns sju av dessa i Skåne.
Trots att invånarna i icke anslutna kommuner
regelmässigt utnyttjar SOS-Centralen för larm till polis,
sjöräddning, giftinformation, flygräddning, jourhavande
läkare, jourhavande präst, jourhavande medmänniska
m.m. bidrar nämnda kommuner inte till SOS-Centralens
finansiering. I vissa fall utför SOS-Centralen t.o.m.
omfattande och kvalificerade alarmeringsuppgifter vid t.ex.
flyg- och kärnkraftshaverier samt brott på naturgasledning
åt icke anslutna kommuner utan att erhålla ersättning för
dessa tjänster.
Merkostnaden för Skånes medlemskommuner blir
därmed för 1991 2:16 kr/invånare. Detta ger för Malmö 505
000 kronor i extra kostnad.
Det av riksdagen den 15 december 1972 godkända
konsortialavtalet om alarmering måste ändras så att
samtliga kommuner som utnyttjar SOS Alarmerings
tjänster skall vara skyldiga att lämna ersättning härför,
vilket har att närmare regleras i avtal.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ändring av konsortialavtalet för
alarmeringstjänster.
Stockholm den 18 januari 1991
Kurt Ove Johansson (s)
Lars-Erik Lövdén (s)