av Arne Andersson i Gamleby och Agne Hansson (s, c)
Återupptagande av färjeförbindelsen Västervik--Visby
Färjeförbindelsen mellan Västervik och Visby måste
återupptas. Alltsedan början av 1960-talet har det varit
reguljär sommartrafik med passagerarbåt mellan Västervik
och Visby -- två stora och välkända turistorter.
Staten reglerar genom transportrådet trafiken från och
till Gotland. Statens ekonomiska engagemang regleras
sedan den 1 januari 1988 genom avtal med rederiet
Nordström & Thulin. 1989 upphörde färjetrafiken och har
sedan dess inte återupptagits.
Nationellt intresse
Nedläggningen innebar en allvarlig försämring sett
utifrån den målsättning som riksdagen antagit om att det i
alla delar av landet skall finnas en tillfredsställande
transportförsörjning.
Färjelinjen Västervik--Visby har sommartid alltid varit
den mest frekventa linjen mellan Gotland och fastlandet.
Den kraftigt tilltagande trafikmängden sommartid måste
mötas med frekvent färjetrafik och inte med nedläggning
som nu skett. Nedläggningen av färjetrafiken från
Västervik innebär en koncentration av turistströmmen på
fastlandet. Det innebär samtidigt ökad belastning på miljön
genom mer koncentrerade utsläpp och en sämre
trafiksäkerhetssituation genom en intensivare trafik till
färre hamnalternativ.
Det som nu sagts innebär att färjelinjen Västervik--
Visby har en viktig funktion ur nationell synpunkt. Det bör
därför vara en statlig uppgift att svara för att färjelinjen
upprätthålls med tillräckligt hög kapacitet för att motsvara
den stora resandefrekvensen.
Regionalt intresse
Lokalt och även regionalt har färjelinjen stor betydelse,
inte minst för att främja en regional utveckling såväl i
Västerviksregionen som på Gotland. Västervik och
Gotland är de två till ytan största kommunerna söder om
Dalälven. Turistnäringen är för båda av utomordentligt stor
vikt. Färjeförbindelsen är en viktig del i strävandena att
behålla och utveckla en modern turistnäring i regionen.
Samtidigt som färjelinjen är det populäraste
resealternativet ur turisternas synpunkt har den således
också en utomordentligt stor betydelse för
turistutvecklingen såväl på Gotland som i
Västerviksområdet. Färjelinjen är en naturlig
sammanbindningslänk mellan två av statsmakterna
klassade primära rekreationsområden.
Statsmakterna har därvid ett särskilt ansvar för att inte
utvecklingen hindras i dessa två berörda områden. De
sysselsättningsmässiga begränsningar som följer av
klassificeringen som primärt rekreationsområde bör ju
rimligen uppvägas av en ökad sysselsättning inom
turistnäringen på grund av områdenas särskilda
förutsättningar härför.
Både Västerviks och Gotlands kommuner har av
turistpolitiska skäl uttryckt intresse av att få en ordnad och
väl fungerande sommartrafik mellan Västervik och Visby.
På grund av de två kommunernas likartade struktur i
övrigt och geografiska belägenhet har färjelinjen ett icke
obetydligt värde för kommunikationerna i övrigt i regionen.
Således föreligger behov av fler hamnalternativ för Gotland
som också kommunen har framfört till statsmakterna.
Behov av reservfärja föreligger. En tredje färja på
Västervik skulle kunna vara en utmärkt lösning i det
sammanhanget.
Behovet, mängden och säsongsvariationerna vad gäller
transporterna med farligt gods året runt motiverar en tredje
färja sommartid mellan Västervik--Visby.
Kapacitetssvårigheter på godssidan vissa tider är ytterligare
ett motiv.
Transportekonomi
Statsmakterna har ett ansvar för att skapa ett
energisnålare samhälle. Inte minst är behovet stort att
minska på energikonsumtionen inom transportsidan.
Linjesträckan Västervik--Visby är med bred marginal det
kortaste avståndet mellan Visby och fastlandet, vilket för
trafiken blir billigare än mellan några andra hamnar på
Gotland och fastlandet.
Tidsskillnaden för en resa tur och retur mellan Gotland
och fastlandet skiljer sig i tid 1 tim. och 45 min. till
Västerviks fördel jämfört med den näst kortaste sträckan.
Skillnaden i bränslekostnad för en sådan tur dagligen året
runt ligger på 1,5 miljoner kr.
Den nu nedlagda färjetrafiken över Västervik innebär
en försämrad transportförsörjning på Gotland genom att
Gotlandsresenärerna påtvingas dels en längre resa till
färjeläget på fastlandet och dels en längre sjöresa. Inte
minst ur miljösynpunkt är det viktigt att landtrafiken sprids
på flera hamnar och vägar.
Koncessionen
Det rederi som har koncession på trafiken har dels
vägrat att själv etablera trafik på linjen, dels avstyrkt
begäran från andra rederier att få göra detta. Enligt avtalet
skall det företag som har koncessionen svara för den
kompletterande trafik som avses mellan Västervik och
Visby. Vägrar de göra det har de inte uppfyllt avtalet och
bör fråntas koncessionen. Andra rederier måste då få
möjlighet att bedriva trafik på ifrågavarande linje.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär att åtgärder vidtas så
att de reguljära färjeförbindelserna sommartid mellan
Västervik och Visby återupptas.
Stockholm den 24 januari 1991
Arne Andersson (s)
Agne Hansson (c)
i Gamleby