En fungerande isbrytarverksamhet är av helt avgörande
betydelse för att upprätthålla året-runt-trafik till de
norrländska hamnarna. Alltsedan andra världskrigets slut
har från norrländskt håll framförts krav på isbrytare med
syfte att förlänga skeppningssäsongen i norr. Oavbruten
sjöfart på Bottenviken har också kunnat upprätthållas från
början av 70-talet både genom anskaffning av isbrytare men
även genom utveckling av ett isförstärkt handelstonnage.
Andra viktiga faktorer har varit särskilda anordningar i
hamnar för godshantering under vinterförhållanden,
anskaffning av isbrytande hamnbogserare, upprättning av
nya sjömärken som är anpassade för vinterförhållanden
samt sjömätning av särskilda vinterleder.
Det finns också en överenskommelse mellan de nordiska
staterna som reglerar samarbetet mellan respektive staters
isbrytarverksamhet. Syftet är att isbrytarkapaciteten skall
utnyttjas i samverkan för att nå största rationalitet och
sjösäkerhet för trafiken till alla länder. Särskilt viktigt är
detta där trafiken till de olika länderna har gemensamma
färdvägar. Exempel på detta är att under den svåra vintern
1987 assisterade de finska isbrytarna all trafik på Ålands
hav. Som motprestation assisterade svenska isbrytare i
samverkan med de danska och västtyska all trafik i
Östersjöinloppet osv.
Isbrytarverksamheten har lyckats lösa sina uppgifter
även under mycket besvärliga förhållanden, vilket visar att
nuvarande resurser kan vara tillräckliga. De senaste
vintrarna har varit milda varför kapacitetsutnyttjande inte
ställts på sin spets. Men ett bortfall av någon av de större
enheterna under en sträng vinter skulle ovillkorligen leda
till kraftiga inskränkningar i servicenivån, som i första hand
drabbar Norrlandskusten.
Det finns en betydande sjöfart över
Norrlandshamnarna. Norrlands ställning som den
råvarubaserade landsdelen förutsätter dock att
transportkostnaderna för produkterna kan hållas på en
rimlig nivå. På grund av landets geografiska belägenhet och
framförallt de långa avstånden från norr till
exporthamnarna i Europa och andra delar av världen, blir
transportkostnaderna en avgörande faktor för
prisbildningen på exportproduktion. Härifrån exporteras
dagligen malm- och skogsprodukter ut på världsmarknaden
som i sin tur innebär exportinkomster för Sverige.
Många av Norrlandshamnarna är typiska exporthamnar.
Importen är liten och består i huvudsak av olja och den har
i princip halverats sedan mitten av 70-talet.
Landets skogsindustrier svarar för mellan 40 och 45 %
av landets nettoexportinkomster vilket ger tydliga
indikationer på deras betydelse. Men konkurrensen på
världsmarknaden är helt utslagsgivande för vår
exportförsäljning.
I årets budgetproposition föreslås att
bränslekostnaderna för isbrytningen fortsättningsvis skall
betalas av näringen och att det belopp som hittills avsatts --
43,9 milj.kr. -- dras in från statsbudgeten. Förslaget kan
skapa problem för vår exportindustri. Exporten kommer att
belastas med högre kostnader, försvårar konkurrensen och
leder i sista ledet till lägre avkastning för företagen,
inskränkningar i industrin och därmed ökad arbetslöshet.
T.o.m. vintern 1986/87 var isbrytningen i sin helhet
anslagsfinansierad men fr.o.m. 1987/88 har isbrytningens
kapacitetskostnader legat under sjöfartens
betalningsansvar. Nu tas ytterligare ett steg i och med att
även bränslekostnaderna läggs utanför budgeten och
kommer att betalas av näringen genom särskilda avgifter.
Bränslekostnaderna varierar också starkt genom åren.
Stränga vintrar som t.ex. 1984/85 uppgick kostnaderna till
47 milj.kr., då däremot under lindriga vintrar, som 1988/89,
kostnaden stannade vid 15 milj.kr. Priset på olja spelar
naturligtvis också stor roll. Den utveckling som är på gång
med ökat miljömedvetande och övergång till mer
miljövänlig transporthantering och därmed sjöfart,
stimuleras inte genom nya pålagor på sjöfarten och dess
isbrytarverksamhet. Ett fartyg på 3 500 ton, dvs. ett
normalstort fartyg på Norrlandskusten kan ta last som
motsvarar 250 järnvägsvagnar eller 140 långtradare, det
senare skulle inte minst avlasta det hårt ansträngda vägnätet
från tung trafik och därmed öka trafiksäkerheten.
Förslaget om nya avgifter för vintersjöfarten får negativa
följder för norrländsk vintersjöfart och för hela regionen.
Vi anser att man måste beakta sjöfartens
konkurrensförutsättningar och ge sjöfarten möjlighet att
konkurrera på samma villkor som övriga
transportnäringar -- konkurrens på lika villkor.
Mot den bakgrunden bör regeringen omedelbart se över
de regionalpolitiska konsekvenserna av förslaget och
därefter återkomma till riksdagen med de förslag översynen
motiverar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om isbrytarverksamheten.
Stockholm den 23 januari 1991
Ulla Orring (fp)
Britta Bjelle (fp)