med anledning av prop. 1990/91:87 Näringspolitik för tillväxt
I propositionen behandlas telepolitiken i framtiden. Man
tar bl.a. ställning till post- och teleutredningens förslag.
Denna utredning hade bl.a. till uppgift att definiera vilken
grundläggande telekommunikation staten skulle ansvara
för, hur detta ansvar skulle tas och hur det skulle
finansieras.
Utredningen gjorde ett mycket viktigt principiellt
ställningstagande beträffande vad som är grundläggande
telekommunikation för handikappade, vilket dock inte
återfinns i propositionen. Man menade att det är något mer
än en fungerande telefontjänst. Det är möjligheten att med
hjälp av telekommunikationer i kombination med
datateknik kunna utföra vardagliga sysslor, upprätthålla
sociala kontakter och delta i samhällslivet. Det innebär att
man också avser sådana viktiga sociala aktiviteter som
andra, icke-handikappade, inte behöver
telekommunikationer för att utföra. Det kan vara när gravt
rörelsehindrade, talskadade eller dövblinda använder
elektronisk post eller datorkonferenser för att
kommunicera och upprätthålla sociala kontakter. Eller när
en gravt rörelsehindrad person använder videotex för att
beställa hem varor från affären eller när en synskadad
person går in i en offentlig databas för att läsa ett dokument
med hjälp av talsyntes.
Innebörden av ett sådant ställningstagande är att staten
ska ta ansvar för mer än den vanliga telefontjänsten för
personer med funktionshinder. Eftersom det redan finns
lämpliga system, då flera försöksprojekt pågår och att ett
flertal nya system kommer att kunna realiseras under 90-
talet, vore det framsynt av riksdagen att redan nu besluta
om vad grundläggande telekommunikationer för
handikappade är i enlighet med post- och teleutredningens
förslag.
Också den vanliga telefontjänsten behöver utvecklas.
Det statliga ansvaret i detta avseende måste innebära
bl.a.att i princip alla publika telefoner ska kunna
användas av hörselskadade personer, dvs. medge både
akustisk förstärkning och induktiv överföring av samtal till
hörapparatstandardiserade knappsatsertillgänglighet
till telefonautomater för rörelsehindradeatt texttelefon
ska erbjudas med god tillgänglighet och service samt att alla
ska ha råd att använda denatt döva personer, som
använder teckenspråk, ska kunna erbjudas bildtelefon på
motsvarande villkor som texttelefon den dag sådana
telefoner finns på marknadenatt telefoner anpassas eller
förses med kompletterande utrustning så att
förståndshandikappade personer kan använda dem
Riksdagen bör således också besluta att den vanliga
telefontjänsten innehåller dessa olika delar.
En annan viktig fråga, som utredningen hade att pröva,
är ansvars- och finansieringsprincipen. Vem har ansvaret för
att bra tjänster utvecklas och tillhandahålls? Vem har
ansvaret för finansieringen? I det handikappolitiska
programmet från år 1982, vilket alla partier ställt sig bakom,
framhålls att varje sektor har handikappansvar och
finansieringsansvar. Trots detta har inte särskilt mycket
hänt inom de verksamhetsgrenar staten själv bedriver. Jag
vill understryka vikten av det som sägs i propositionen om
att denna fråga behöver prövas ytterligare. Om man
kommer fram till att särskilda medel skall avsättas för dessa
ändamål, är det viktigt att man också överväger vem som
ska besluta över dem. Hur kan brukarna få ett direkt
inflytande över hur pengarna används? Hur kan staten själv
få insyn i och inflytande över verksamheten? Vilken
operatör ska ha ansvaret och hur kan det ekonomiska
ansvaret fördelas mellan operatörerna?
Ett betydelsfullt arbete sker i dag i det s.k. Telematik-
projektet. Det är viktigt att detta projekt får en permanent
fortsättning och att medel av minst samma storlek som nu
ställs till förfogande. Behoven, möjligheterna och
gruppernas storlek talar dock för en mycket större andel av
televerkets totala budget för forskning och utveckling (i dag
c:a en miljard kronor).
I detta sammanhang bör hela det
informationsteknologiska området tas upp. Stora
omvälvningar pågår av infrastrukturen i samhället. Detta
får konsekvenser för alla människor, men kanske främst för
människor med funktionshinder. Givetvis ger utvecklingen
också möjligheter. Utan lagstiftning och föreskrifter kan
samhället dock inte garantera att grundläggande sociala
hänsyn tas i denna förändringsprocess. Marknaden måste
ges lika spelregler och kompletteras av ett solidariskt
ansvarstagande. Den omfattande anti-
diskrimineringslagstiftning, som nu antagits i USA för bl.a.
teleområdet, är ett uttryck för att man där inte tror att
marknaden själv kommer att lösa dessa frågor.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar om en definition av
grundläggande telekommunikationer enligt post- och
teleutredningens förslag,
2. att riksdagen beslutar att den vanliga telefontjänsten
skall handikappanpassas i enlighet med vad som anförts i
motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ytterligare överväganden
beträffande ansvars- och finansieringsprincipen,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av forskning och
utveckling, 1]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ytterligare åtgärder
på det informationsteknologiska området.1]
Stockholm den 6 mars 1991
Lena Öhrsvik (s)
1 1990/91:N40