Trafiken på våra järnvägar har genomgått stora förändringar under årens lopp. Nedlagda bandelar och rationaliseringar har medfört att stationshus med tillhörande byggnader står oanvända eftersom trafiken upphört eller minskats ner med följd att passagerarservicen dragits in.
I en del fall har stationshus och tillhörande byggnader lämnats helt åt sitt öde med resultat att de utsatts för vandalisering.
De står där som anskrämliga monument från en gången tid. Stationsbyggnaderna i Tillberga är ett exempel på ett sådant monument.
En del byggnader är i betydligt bättre skick, men genom att de står öde kommer även de att så småningom drabbas av förfall.
Stationsbyggnaderna är oftast centralt belägna på orterna och tomma förfallna hus pryder inte samhällsbilden. Det bidrar också till att förstärka bilden av ett samhälle i tillbakagång.
Statens järnvägar har delats upp i flera divisioner med olika ansvarsområden. Genomgående förmedlas bilden av att alla divisioner behöver öka sina inkomster. Mot den bakgrunden är det svårt att förstå att fastighetsdivisionen förvaltar sitt stora fastighetskapital så illa som det görs idag.
De flesta stationshus inrymmer lägenheter avsedda för personalen och kan därför med fördel säljas för att byggas om till flera bostadsfastigheter eller en kombination av företagslokaler och bostäder.
Genom en snabb utförsäljning av de byggnader som är i ett sådant skick att de kan avsättas på fastighetsmarknaden kan det skapas inkomster för att riva det fastighetsbestånd som inte lämpar sig för försäljning.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ge SJs fastighetsdivision i uppdrag att försälja och sanera oanvända stationshus och tillhörande byggnader.
Stockholm den 25 januari 1991 Margareta Gard (m)