Återinför kraftiga rabatter på SJ. Gör järnvägen
samhällsekonomiskt lönsam
År 1979 togs ett trafikpolitiskt beslut som innebar att
samhällsekonomiska värderingar skulle styra
transportpolitiken. Efter ca ett decenniums miljödebatt
kom insikten att bilismen var mycket dyr för samhället och
att övergång till kollektiva färdmedel skulle vara bra för
hela samhällets ekonomi. Hård kritik hade också riktats
mot SJs ständiga prishöjningar vilka resulterade i minskat
resande.
Genom införandet av rabattkort och förmånlig
familjerabatt kom järnvägsresandet att öka kraftigt. På
grund av att många nya resenärer kom till blev inte
förlusterna så stora för SJ som man räknat med.
Subventionerna kunde minskas. De billiga rabattkorten
avskaffades i mitten av 80-talet. Biljettpriserna har rakat i
höjden. Järnvägsresandet minskar åter. Efter införandet av
moms på kollektivtrafikresor har SJ börjat dra in turer.
En ond spiral håller på att utvecklas. För att kunna
utveckla järnvägen så att den kan ta hand om en större del
av bil- och flygresor krävs det att den får ett rejält underlag
av resenärer. Det behövs då både tillskott av affärsresenärer
och privatresenärer. Om privatresenärerna genom höga
priser tvingas bort från tågen till bussar och privatbilar blir
det allt glesare med passagerare i vagnarna. Tåg börjar
ställas in.
Då hög turtäthet är en av de avgörande orsakerna för
affärsresenärernas färdmedelsval kommer dessa successivt
att fly tåget till förmån för flyget där sedan länge
heltimmestrafik tillämpats som ett minimum på alla ''tunga''
linjer.
Flygrädslan under Irakkriget visar att en kraftig
omfördelning mellan flyg- och tågresenärer är fullt möjlig
och acceptabel för affärsresenärer.
SJs priser bör -- räknat efter rabatt -- sättas i nivå med
priserna för de s.k. röda avgångarna under 1989. En kraftig
minigrupprabatt bör införas med utgångspunkt från att
kostnaden för en grupp om 4--5 personer skall bli i samma
storleksordning som bensinkostnaden för en medelstor bil.
Samtidigt bör mekanismen för prissättningen vara utformad
så att affärsresenärer i minsta möjliga mån rabatteras då de
är föga priskänsliga.
Vi anser att tre olika system för rabatt kan komma
ifråga:
1. Ett lågpriskort av samma typ som under 80-talet
införs. Kortet skall gälla vardagar utom fredagar samt på
lördagar. Kortet skall gälla i 2:a klass samt ge 50 %
reduktion av normalpriset. Inga rabattkort i 1:a klass.
Lämplig prisnivå på rabattkortet är ca 200--300 kronor.
2. Minigrupprabatt innebärande att en grupp om max 5
personer får resa på 2 vuxenbiljetter. Har en av
gruppmedlemmarna rabattkort reser hela gruppen för halva
priset. Rabatten tillämpas endast i 2:a klass.
3. ''Supersparpreismodellen''. Detta bygger på ett tyskt
rabattsystem som tillämpas på Deutsche Bundesbahn.
Systemet ger rabatt på endast tur och returresor; dessutom
måste en helg eller del av helg inrymmas mellan fram- och
återresan. Detta sållar effektivt bort affärsresenärerna som
reser i veckorna och vill vara hemma på helgerna.
Privatresenärerna däremot föredrar att en helg eller del av
helg inbakas i resan. (Jämför Apex.)
''Supersparpreisrabatt'' kan sedan kombineras med
grupprabatt.
SJs eventuella förlust genom rabatterna bör på samma
sätt som föreslogs i 1979 års proposition täckas genom
indirekta subventioner. En möjlighet är att sänka
banverkets avgifter för nyttjandet av spår och andra fasta
anläggningar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
ett nytt rabattsystem på järnvägen bör införas i enlighet
med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 24 januari 1991
Viola Claesson (v)
Jan Strömdahl (v)