Som vi redovisat i en motion med krav på samlade
åtgärder för Västernorrlands län har detta län under senaste
tiden drabbats av allvarlig nedgång i sysselsättning, vilket
lett till 3,5 procents arbetslöshet vid årsskiftet.
Ett annat stort problem för Västernorrland är att
vägstandarden där -- mätt i andel icke belagda vägar och
vägar med låg bärighet -- är markant sämre än i andra län
eller ur vissa synpunkter lika låg som något annat län med
mycket låg standard.
Arbetslösheten plus stora behov av vägupprustningar
talar enligt vår uppfattning för att det nu är mycket lämpligt
och välmotiverat att anslå medel -- beredskapsmedel eller
andra -- för att åtgärda det eftersatta underhållet av
Västernorrlands vägar. Ett ''vägpaket'' för länet bör vara en
viktig del av de samlade åtgärder som behövs för att
motverka arbetslösheten och för att ge länet den
infrastruktur som fordras för en postiv utveckling.
På grund av de speciella geologiska och topografiska
förhållandena är byggande av vägar cirka 25 procent dyrare
i Västernorrland än i jämförbara län. För äldre vägar som
inte byggts med hänsyn till de besvärande geologiska
förhållandena är dessutom vägunderhållet betydligt dyrare
än i andra delar av landet.
Dessa merkostnader och den låga vägstandarden borde
beaktats vid fördelning av väganslagen.
Vi som representerat centerpartiet i riksdagen från
Västernorrlands län har vid upprepade tillfällen i riksdagen
tagit upp länets vägsituation och behov av anslag. Redan
1979 (motion 1978/79:1952) begärdes att riksdagen skulle
uttala sig för att Västernorrland skulle tilldelas en andel av
väganslagen som motsvarade länets speciella behov för att
nå en med övriga landet ungefär likartad vägstandard.
Trafikutskottet (TU 1978/79:11) uttalade då att vid
fördelning av medel ''skall hänsyn tagas till vägbehoven i
olika delar av riket'' och utskottet förutsatte ''att så sker
samt att därvid kraven på en likformig bärighetsstandard för
landets olika delar mer beaktas''.
De mer än tio år som gått sedan riksdagen godkände
denna skrivning visar att det vid anslagsfördelningen
knappast tagits -- i vart fall tillräcklig -- hänsyn till de
speciella förhållandena i Västernorrland, som gör
vägbyggande och vägunderhåll extra kostsamt. Länets
vägar kan inte alls sägas ha fått en i jämförelse med övriga
landet bättre standard utan har alltjämt en klar
eftersläpning som vi inledningsvis angett.
Strävandena bör bl.a. vara att belägga allt fler vägar. I
Västernorrland med 60 procent belagda vägar är
målsättningen att kunna belägga 80 procent. Men nu går
tyvärr utvecklingen i motsatt riktning. Eftersom det är
dyrare att underhålla belagda vägar än grusvägar, har man
nu i Västernorrland rivit bort beläggningen på vissa vägar
och åter gjort dem till grusvägar.
Detta är drastiska åtgärder man tvingas vidta när
anslagen inte räcker till. Det är vad som sker när samhället
ej har råd att underhålla gjorda investeringar. Faktum är ju
att vägkapitalet successivt kommer att minska om ej
satsningarna på underhåll ökar. Det innebär en
skrämmande kapitalförstöring.
För Västernorrland med stora regionalpolitiska problem
som lett till befolkningsminskning under många år, och som
även nu har den svagaste utvecklingen av alla län, är ett väl
utbyggt och fungerande vägnät av allra största betydelse för
sysselsättning, boende och service i olika delar av länet.
Med hänsyn till skogsbrukets och skogindustrins stora
betydelse finns speciella krav på att vägnätet över hela länet
har en god standard.
Det är väsentligt att vägupprustningar ses som ett
verksamt medel att stödja utvecklingen i olika delar av länet
och att vid fördelningen av insatserna sträva efter att bidra
till en balans inom länet och underlätta verksamhet även i
länets glesbefolkade delar.
I länets båda största tätorter, Sundsvall och
Örnsköldsvik, går E 4 och därmed genomfartstrafiken
genom centralorterna och medför såväl
trafiksäkerhetsproblem som besvärande miljöstörningar
samt innebär stora risker på grund av de farliga
transporterna till industrierna. Det är av största vikt att nya
lösningar för genomfarterna i dessa båda tätorter kan
genomföras inom en nära framtid.
Vad gäller miljöproblemen i Sundsvall lovade
miljöministern strax före l988 års val att särskilda insatser
skulle göras. När den utredningen, som statsrådsuttalandet
resulterade i, nu framlagt sitt betänkande, utgår vi från att
regeringen kommer att föreslå särskilda medel för att av
miljöskäl åtgärda problemen med genomfartstrafiken i
Sundsvall.
Som nämnts föranleder genomfartstrafiken genom
Örnsköldsvik motsvarande miljöproblem, men där är
riskerna för katastrofer på grund av farliga transporter ännu
större.
Vi anser att det skulle vara en viktig regionalpolitisk
satsning på Västernorrlands län att där höja vägstandarden
med hänsynstagande till vikten av satsningar ur såväl
trafiksäkerhets- och miljö- som sysselsättningspolitiska
synpunkter samt för att förbättra infrastrukturen.
Det är uppenbart att det behövs en klar politisk styrning
för att få erforderliga medel, varför riksdagen, enligt vår
mening, bör uttala sig för att ett särskilt ''vägpaket'' för
Västernorrlands län upprättas och genomförs.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett
''vägpaket'' för Västernorrlands län i syfte att nå en med
övriga landet jämförbar vägstandard.
Stockholm den 25 januari 1991
Martin Olsson (c)
Görel Thurdin (c)