Vägsalt används rikligt vintertid för att förhindra hala
vägbanor. Det kan vara ur trafiksäkerhetssynpunkt positivt
på stora genomfartsvägar där hastigheten är hög och långa
resvägar gäller. Men på länsvägarna där folk i regel färdas
kortare sträckor är saltningen enbart till nackdel.
I och med saltning uppstår en snö- och issörja på vägen.
Sörjan rivs upp av däck och luftsug och ligger som en smog
i luften, vilket avsevärt försämrar sikten. Särskilt besvärlig
är sörjan på landsvägarna vid mörkerkörning och i tät
trafik, då bilrutorna är svåra att hålla rena. Då utgör saltet
en direkt trafikfara.
Vägsaltet är också en ''plågoande'' för bilen. Saltet fräter
sönder material och framkallar rost som ytterligare bryter
ner plåt och stål. Vägsaltet åsamkar den svenska bilparken
enorma skadebelopp årligen. Det kan inte uteslutas att
vägsaltet även ur den synpunkten utgör en trafikfara.
För vägkapitalet är saltet en dålig investering. Vägsaltet
löser upp is och smälter snö och håller vägbanan blöt. Saltet
förlänger alltså våthållningen och gör att vatten tränger in i
alla sprickor och öppningar i vägbanan. När temperaturen
sjunker fryser toppbeläggningen sönder och blir mör.
Dubbdäcken pulvriserar ytan och detta stora vägslitage
resulterar i spårbildning på de stora vägarna och håligheter
på de mindre. Detta är en onödig nedbrytning på
åtminstone de mindre vägarna.
Biltrafikanternas beteenden styrs av förutsättningarna.
En väg med vinterväglag -- hård snö eller is -- bringar ner
hastigheterna avsevärt. När bilister ser att det råder halka
och vinterväglag kör de med större försiktighet. När
däremot bilister lockas att tro att det råder sommarväglag
vintertid, då ökar farten betydligt och hala fläckar kan få
ödesdigra följder.
Slutsatsen blir att vägsalt endast borde få användas på
Europa- och riksvägar. Länsvägar och andra mindre vägar
borde vara befriade från vägsalt. Ren sandning skall
användas då svår isgata råder -- det inträffar oftast på
småvägar.
Biltrafikanterna uppskattar en torr vinterväg. Det är
inte troligt att olycksrisken skulle öka om saltet på länsvägar
och mindre vägar togs bort. Vetskapen hos trafikanterna
om att endast genomfartsvägar saltas ger en tydligare
upplysning om väglaget än antagandet att saltning skett och
eliminerat alla halkrisker.
Vägsalt och dubbdäck samtidigt är egentligen en både
onödig och kostsam kombination. Det är möjligt att den är
ofrånkomlig på de stora vägarna, men den bör inte
förekomma på mindre vägar. Utan vägsalt skulle
vägunderhållet kräva mindre insatser på länsvägarna och
därmed fanns mer resurser till en högre vägstandard.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att vägsalt skall användas endast
på stora genomfartsvägar.