Västernorrlands län har stora och för landet viktiga
industrier som t ex skogsindustri, verkstadsindustri och
kemisk industri.
Ett stort antal mindre företag finns främst i de största
kommunerna Sundsvall och Örnsköldsvik. Men även i
Ånge, Kramfors och Timrå kommuner finns idéer och
entreprenörsanda som innebär att företagsamhet av olika
slag växer fram.
Övriga delar av länet har långt ifrån samma omfattande
näringsliv. Många av de övriga orterna präglas snarast av
tillbakagång. Den utvecklingen är mycket svår att vända om
inte kommunikationerna förbättras. Det har visat sig att en
av de viktigaste faktorerna för att ett samhälle skall kunna
fungera som bostadsort och att företag skall kunna överleva
är att det finns goda kommunikationer. Det måste finnas
bra möjligheter till person- och godstrafik och utvecklade
teleförbindelser. Såsom Västernorrlands län ser ut är det
viktigt att vägnätet får en god standard. Det är med bil och
buss man främst kan nå andra orter och andra
kommunikationsmedel som tåg, båt och flyg.
Tre stora älvar rinner genom länet och ett stort antal
mindre vattendrag. Landskapet bjuder därför på många
skönhetsupplevelser men markerna är mycket finjordsrika.
Det innebär att det är en svår terräng att bygga vägar i med
stora höjdskillnader och en mark som är ytterst tjälfarlig.
Att bygga vägar och att underhålla vägar i länet är i
genomsnitt 25 procent dyrare än i landet för övrigt. De
speciella geologiska förhållandena gör att finjord, leror,
måste grävas bort och nytt fyllnadsmaterial som t ex sand
läggas som underlag för vägbanan. Det behövs naturligtvis
också speciella frostskyddsmattor som dämpar riskerna för
tjälskott.
Det här speciella förfarandet gäller inte bara vid
byggnation av nya vägar utan även vid underhåll av den
övervägande delen av vägnätet.
I dag är vägunderhållet så eftersatt att det behövs nästan
tre miljarder kronor för att få vägarna i bra skick. För de
allmänna belagda vägarna erfordras 1,9 miljarder och för de
allmänna grusvägarna behövs 900 miljoner kronor. Någon
standardförbättring finns inte med i beräkningarna.
Dessutom tillkommer behovet av broar eftersom det är gott
om älvar, åar, sjöar och raviner.
Inom länets vägförvaltning har man beslutat att i främsta
hand satsa tillgängliga medel på riksvägarna och
stamvägarna. Övriga belagda vägar kommer med tvingande
nödvändighet att göras om till grusvägar om inte mera
medel tillförs. Anmärkningsvärt är att vid jämförelse med
övriga län så är vägarna i Västernorrlands län i betydligt
sämre skick. De har mest av sprickbildning, spårbildning
och ojämnheter.
Under 1990 började vägverket att riva upp en belagd väg
söder om Örnsköldsvik. De boende protesterade, de
föredrar att ha en belagd mycket hålig och sprickig väg
framför en dammig grusväg. Så vägverket har lämnat vägen
som den är tills vidare. Efter en eller ett par vintrar så
tvingas man trots allt att riva upp hela vägen om det över
huvud taget skall gå att komma fram på den.
200 mil av länets allmänna vägar och 260 mil av de
enskilda vägarna utgörs av grusvägar och de finns främst i
glesbygden. Vid dessa vägar bor åtskilliga tusental
människor. De har en smal ojämn väg som under vårarna är
full av hål och tjälskott och på somrarna dammar det och
ryker så att det är svårt för dem som bor i vägens närhet att
sitta ute och njuta sitt kaffe eller att hänga sin tvätt.
Dessutom drabbas de som bor här av betydligt högre
bilkostnader eftersom däcken slits mycket hårdare på en
sådan vägbana, karossen skakar sönder och de tvingas till
en ojämn, ryckig körning som drar mera bensin än vad en
lugn, jämn farthållning gör.
Länets vägar har också en stor andel tunga
timmertransporter som alla börjar på de små grusvägarna
och rullar vidare på de allt större vägarna ner till
industrierna vid kusten. Dessa transporter bidrar också till
ett stort slitage på vägnätet.
Det som först och främst krävs för att vi skall kunna ha
en levande landsbygd är goda kommunikationer. Det bästa
kommunikationsmedlet på landsbygden är bilen och därför
måste en ordentlig satsning göras på vägnätet. Det
befintliga vägnätet måste underhållas och förbättras så att
människor kan bo kvar, leva, verka och utveckla sin bygd.
Det är en enorm kapitalförstöring att låta delar av
vägnätet förfalla därför att en viss byråkratisk fördelning av
medel skall ske jämnt över landet. Klarar inte vägverket att
ha en övergripande, förnuftig fördelning krävs det en
politisk styrning av medel som tar hänsyn till sådana
parametrar som vägarnas faktiska status och de geologiska
förhållandena.
Alla kräver vi idag en bättre miljö och önskar mindre
utsläpp från biltrafiken. Vi måste därför ha bra vägar och
underlätta för människor att skaffa sig nya bättre bilar.
Bra vägar bidrar också till att trafikolyckorna minskar. I
Västernorrlands län sker jämförelsevis många olyckor och
antalet dödade i trafiken ligger högre än genomsnittet.
nHemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fördelningen av medel vad gäller
vägunderhåll till landets olika län, med beaktande av
speciella behov av politisk styrning till län som
Västernorrlands län.