med anledning av prop. 1990/91:87 Näringspolitik för tillväxt
I proposition 1990/91:87 föreslås bland annat att
Vägverkets verksamhetsansvar och organisation
reformeras. Behovet av att definiera ett särskilt
gemensamt vägnät, som ska ges en särställning i arbetet
med framtida vägfrågor, lyfts bland annat fram. Detta
medför att ett övergripande vägnät för långväga transporter
inom Sverige blir utpekat.
Med detta vinner man fördelar inom flera områden.
Standarden skulle bli jämn och möjliggöra snabba och
tillförlitliga transporter, och utformningen bli sådan att
miljöaspekterna togs väl tillvara.
Vidare markerar regeringen ett sådant vägnäts
övergripande betydelse för utvecklingen inom andra
samhällssektorer genom att beslut om detta näts omfattning
och funktion ska tas av regeringen.
Även om nätets funktion främst är att tillgodose de
långväga transporterna är det viktigt, att även de regionala
effekterna beaktas vid utpekande av detta vägnät.
Angeläget är då att länsstyrelserna ges möjlighet att lämna
synpunkter till regeringen innan beslut fattas.
Vägverket har i dag både en myndighets-/beställarroll
och en produktionsroll. I produktionsrollen ingår att
till den av regeringen fastställda standard- och servicenivån
underhålla och bygga väg så billigt som möjligt. Verket kan
därför när det gäller produktion välja andra former än inom
myndighetssfären och arbeta med en annan regional
indelning.
Vägverket bör också kunna välja mellan att själva
producera tjänsterna och att köpa dem på entreprenad så
att konkurrensmöjligheter skapas, vilket bör säkerställas av
regeringen. Enligt vår uppfattning bör således riksdagen
uttala att Vägverket när det gäller produktionsdelen skapar
former som ger utrymme för konkurrens.
Vägverkets andra roll, d.v.s. myndighets-
/beställarrollen, är av helt annan karaktär. Uppgiften är
att från samhällsekonomiska utgångspunkter göra riktiga
avvägningar. Vidare investerar man inte bara för dagens
trafik utan även för en kommande samhällsstruktur såsom
möjligheten till industriutveckling, tillväxt av
bostadsområden, orters konkurrenskraft m.m. Samordning
måste därför ske med kommunernas översiktsplanering,
länsstyrelsernas länsplanering, den transporttekniska
utvecklingen och mycket annat. I denna breda
samhällsplanering är det inte lämpligt att en
sektorsmyndighet gör de slutliga avvägningarna.
Regeringen har, vad beträffar riksvägarna,
föreslagit att regeringen ska vara beslutsinstans om
inriktningar och prioriteringar. Vägverket får här en
beredande funktion och ska enligt förslaget beakta
länsstyrelsernas samordnande roll.
Enligt vår uppfattning bör Vägverkets beredande
funktion koncentreras mot standardbeskrivningar,
utformningsförslag, kostnadsberäkningar, trafikflöden etc.
När det gäller avvägningen mot andra sektorer bör
beslutsunderlag tillföras från länsstyrelserna inför
regeringens beslut. Dessa roller bör förtydligas och anges i
författning.
När det gäller det övriga statliga vägnätet bör
beställarrollen liksom hittills ligga hos länsstyrelserna.
Riksdagen har i princip redan tagit ett sådant beslut i
anslutning till beslutet om en ny regional statlig
förvaltning. I organisatoriska termer innebär detta att
Vägverket svarar för produktion av vägar antingen i
egen regi eller via entreprenadavtal och Vägverket väljer
själv sin organisation.
När det gäller myndighets-/beställarrollen får
Vägverket en beredande funktion, medan
planeringsarbetet för bl.a. det övriga statliga vägnätet bör
ledas från länsstyrelserna. Arbetet bör utföras med stöd av
Vägverket. För att Vägverket ska kunna utföra denna roll
fordras att man har en länsrepresentation, och Vägverket
kan därför ha behov av att dela upp verksamheten i
regioner.
Vägverket har under flera år arbetat på detta sätt. Enda
skillnaden blir att, om man följer Vägverkets förslag,
regionernas antal ökar från tre till sex och att
regionkontoren geografiskt placeras inom regionerna. Vi
anser att resurserna ska finnas på länsnivå där det faktiska
planeringsarbetet ska utföras.
Den länsanknutna organisationen bör vidare, som i dag,
ha till uppgift att ta fram arbetsplaner för nya vägobjekt.
Också här är kunskapen om de speciella regionala
förutsättningarna betydelsefull. Vi föreslår att fastställelse
av arbetsplaner för länsvägsobjekt sker av länsstyrelserna
medan riksvägsobjekt, såsom hittills, fastställs av
Vägverket centralt.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att länsstyrelserna skall ges
möjlighet att lämna synpunkter innan beslut fattas av
regeringen om ett särskilt gemensamt vägnät,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att vägverkets produktionsroll
bör skiljas från myndighets-/beställarrollen, organiseras
från företagsekonomiska utgångspunkter samt ges
möjligheter till konkurrens från andra företag,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att vägverkets myndighets-
/beställarroll bör utformas från samhällsekonomiska
utgångspunkter så att vägverket inom detta område blir
beredande inför regeringens och länsstyrelsernas beslut
samt att vägverkets regionala indelning bör ha sin
tyngdpunkt i den länsvisa representationen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att regeringen särskilt bör följa
effektivitetsutvecklingen inom vägverkets produktionsdel,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att länsstyrelserna bör
bemyndigas att fastställa arbetsplaner när det gäller
länsvägsobjekt.
Stockholm den 6 mars 1991
Rosa-Lill Wåhlstedt (s)
Sture Ericson (s)
Helge Hagberg (s)
Håkan Strömberg (s)
Maud Björnemalm (s)
Ulla Berg (s)