En grundläggande förutsättning för en förnuftig
utvecklingsstrategi för Kristianstads län är att tillväxten i
Malmö--Lundregionen accepteras så att den kan utnyttjas
för att ge tillväxteffekter även i detta län. Det förutsätter en
samverkan mellan länen. Om en sådan inte kommer till
stånd blir utvecklingen sämre än vad annars skulle bli fallet
i hela Skåne. Alla tendenser till konstlade motsättningar
mellan Skånelänen måste därför motarbetas. En samverkan
måste naturligtvis innebära förståelse från den expansiva
Malmöregionen för Kristianstads läns situation.
Det finns i många läger en övertro på vad som kan
uppnås vad beträffar sysselsättning eller i andra hänseenden
genom speciella politiska insatser. Det är enskilda
människor och företags initiativförmåga och
utvecklingskraft som avgör en regions utveckling.
Vad politiska församlingar -- riksdag, landsting och
kommuner -- kan göra är att utforma den omvärld i vilken
företag, organisationer och människor har att verka så att
en positiv utveckling främjas. Viktigt är i detta
sammanhang förekomsten av goda kommunikationer.
För Kristianstads län är det av avgörande betydelse att
hela Skåne får goda förbindelser med omvärlden och att
Kristianstads läns olika delar får goda kommunikationer
med Malmö--Lundregionen.
Fasta förbindelser över Öresund
Genom den fasta förbindelse över Öresund, som
förefaller beslutas i vår, förbättras
kommunikationsmöjligheterna avsevärt. De kommer inte
längre att i någon större mån påverkas av dåliga klimatiska
förhållanden. En fast förbindelse kommer att få en stor
psykologisk betydelse genom att Skåne och Danmark
''binds samman''. Den känsla av isolering som i sig ger
negativa effekter försvinner.
Ibland kritiseras tanken på en fast förbindelse ur
miljösynpunkt. De argument som förs fram är inte bärande.
Som tidigare sagts måste en fast förbindelse omfatta också
spårbunden trafik. Detta förbättrar möjligheterna till trafik
från Skåne via Malmö direkt till Kastrup och därefter in till
Köpenhamns centrum. En sådan förbindelse medför i sig
förbättringar för miljön. Genom en kombinerad väg- och
järnvägsförbindelse ges de ekonomiska förutsättningarna
för en satsning på den spårbundna trafiken.
Även om en fast förbindelse också skulle innebära en
ökning av personbils- och lastbilstrafiken torde den inte få
en sådan omfattning att den motverkar de positiva
effekterna av de förbättrade möjligheterna för
järnvägstrafik. Det förtjänar dessutom att påpekas att
avgasreningen kommer att omfatta allt fler bilar och på sikt
också dieseldrivna fordon.
Det finns i vissa delar av södra Sverige en rädsla för att
en fast förbindelse mellan Malmö och Köpenhamn skulle
försämra utvecklingsmöjligheterna. Tvärtom torde det vara
så att hela Sydsverige skulle gynnas. Det är emellertid
viktigt att taxepolitiken utformas så att färjeförbindelserna
mellan Helsingborg och Helsingör även i fortsättningen blir
goda.
Bättre vägar
Kvaliteten på vägförbindelserna spelar en avgörande roll
för transportekonomin. Väginvesteringar som ger en jämn
standard över längre sträckor bör prioriteras. Det framgår
också av målsättningen för den statliga trafikpolitiken.
Standarden på vägnätet är av avgörande betydelse för en
regions möjligheter att utvecklas. Inom näringslivet finns en
klar tendens mot en koncentration av kapital och
sysselsättning till de stora kommunikationslederna.
För Kristianstads län är behovet av goda förbindelser
med Malmö--Lundregionen, som är södra Sveriges centrum
och dess tillväxtmotor, mycket viktigt. I Sydvästskåne finns
universitet, teknisk högskola, regionsjukhus, ett
differentierat näringsliv, kulturellt utbud med mera som har
stor betydelse för hela Skånes utveckling.
Ur regional och näringspolitisk synvinkel är det därför
av yttersta vikt för Kristianstads län att kommunikationerna
med Malmö--Lundregionen från alla delar av länet
förbättras. Vägarna E 4, E 6 och E 66 har stor betydelse för
länets västra och mellersta delar. Särskilt riksväg 12, men
också riksväg 10, utgör sydöstra länsdelens
förbindelselänkar med Malmö--Lundregionen. Riksväg 23
har en stark betydelse som interregional förbindelse med
såväl Malmö--Lundregionen som Växjöområdet. Även de
genomgående förbindelserna inom länet bör byggas ut till
hög standard.
Riksdagen beslöt för några år sedan om en flerårig
upprustning av vägnätet i framförallt skogslänen i norra
delarna i Sverige. Denna upprustning beräknas omfatta ca
6 miljarder kronor under en tioårsperiod. Eftersom södra
Sverige inte får del av dessa medel i någon nämnvärd
utsträckning bör de ordinarie väganslagen omfördelas så att
södra Sverige får en klart ökad andel jämfört med nuläget.
Vid fördelningen av de ytterligare medel som kan ställas
till förfogande för Kristianstads län bör de prioriteringar
som ovan angetts beträffande vägnätet vara grund.
Förutsättningarna för ökade medel i länet förbättras
kraftigt om moderata samlingspartiets förslag om
ytterligare två miljarder kronor i anslag bifalls.
De samhällsekonomiska effekterna av en upprustning av
vägnätet på det sätt som angivits ovan blir mycket positiva.
Transportkostnaderna sänks, vilket skapar förutsättningar
för god konkurrenskraft. Genom goda förbindelser inom
Kristianstads län och mellan länets olika delar och Malmö--
Lundregionen förbättras möjligheterna till en
tillfredsställande sysselsättningsutveckling.
Spårbunden trafik
Den nya järnvägspolitiken innebär att de olika
regionerna genom länstrafikhuvudmännen själva får ta
ansvar för driften av sådan järnvägstrafik som av statens
järnvägar inte bedöms vara lönsam och som inte heller
bedöms vara av rikspolitiskt intresse.
Det är emellertid viktigt att olika regioner får en
tillfredsställande anslutning till riksnätet. Mot den
bakgrunden finns det anledning att vara kritisk mot
reduceringarna av trafiken mellan Kristianstad och
Hässleholm. Förutsättningarna för drift försämras
ytterligare genom beslutet att helt slopa de medel som
hittills utgått som stöd till driften. Till detta kommer att SJ,
i kraft av sin monopolställning, träffat en uppgörelse som
prioriterar önskemålen för länstrafiken i Blekinge också när
det gäller trafikeringen av sträckan Bromölla--
Kristianstad--Hässleholm.
Regeringen bör ges till känna att en tillfredsställande
trafik mellan Kristianstad och Hässleholm skall
upprätthållas.
I avvägningen mellan spårbunden trafik och annan
kollektiv trafik måste hänsyn självfallet tas såväl till miljö
som till ekonomiska realiteter. Det avgörande för
medborgarna måste vara att de tillförsäkras goda
kommunikationer och inte hur trafiken i sig organiseras.
Det finns skäl att åstadkomma en bättre samordning av
kollektivtrafiken i Skåne. Det bör bli möjligt, oavsett vilken
huvudman som svarar för trafiken, att vid ett tillfälle köpa
genomgående biljett till en annan ort i landskapet. Det är
vidare viktigt att tillfredsställande anslutningstrafik till
järnvägens riksnät erhålls.
Flygförbindelser
Skåne har i dag goda inrikes flygförbindelser medan
utrikesförbindelserna är klart otillfredsställande.
Stockholms- och Göteborgsregionerna har såväl egna
utrikesförbindelser som bra anslutningsmöjligheter till
Kastrup.
Anslutningstrafiken från Skånes tre flygplatser till
Kastrup är inte tillfredsställande. Ängelholms flygplats
saknar hittills regelbundna reguljära
anslutningsmöjligheter till Kastrup. En linje mellan
Kristianstad och Kastrup finns sedan 1988.
Anslutningstrafiken från Malmö till Kastrup är också
otillfredsställande. Även om satsningen på svävartrafik i
viss mån inneburit en förbättring är den ingen långsiktigt
hållbar lösning.
Alla möjligheter att få till stånd bärkraftiga direkta
utrikeslinjer från Sturups flygplats bör självfallet tas
tillvara. Det innebär att koncession bör ges till företag som
är beredda att utnyttja den. Förutom existerande
förbindelser till London och Amsterdam borde exempelvis
en förbindelse till Frankfurt vara möjlig.
Även i fortsättningen kommer dock Skånes egentliga
''hemmaflygplats'' när det gäller internationella
förbindelser att vara Kastrup. Anslutningsmöjligheterna till
Kastrup måste därför förbättras avsevärt. Såväl
Kristianstads som Ängelholms flygplatser bör ha
anslutningslinjer till Kastrup. Flygpendeln från Sturup
måste bibehållas som ett alternativ till svävartrafiken, med
dess stora osäkerhet.
Staten måste underlätta att de förbättrade
anslutningsmöjligheterna kommer till stånd genom att se till
att koncession snabbt ges till bolag som är beredda att svara
för trafiken.
Linjerna får heller inte hindras av administrativa skäl
som exempelvis tullhantering och poliskontroll.
Förutsättningarna för utrikes flygtrafik på Kristianstads
flygplats bör förbättras genom en omklassificering till så
kallad B-flygplats.
En möjlighet att begränsa kostnaderna för tullverket och
polismyndigheterna är en samverkan dessa emellan.
Förutsättningarna för detta bör utredas.
Bättre villkor för färjeförbindelserna
Självfallet kommer en fast förbindelse över Öresund att
påverka omfattningen av färjeförbindelserna mellan Skåne
och Danmark. Effekterna överdrivs emellertid i den debatt
som i dag förs beträffande Öresundsförbindelserna.
De regler som skall gälla för färjeförbindelserna från
Skåne till Danmark måste i princip ha samma utformning
som för övriga linjer mellan exempelvis Göteborg och
Danmark samt Halland och Danmark. Sverige bör därför ta
initiativ till nya överläggningar med Danmark för att få bort
den så kallade Lex Öresund.
Färjelinjen Simrishamn--Allinge bör, liksom redan skett
för linjen Ystad--Rönne, omklassificeras till så kallad lång
rutt och ha alla rättigheter som tillkommer sådan trafik. Det
är orimligt att två näraliggande rutter skall behandlas på
helt olika sätt i detta avseende.
Nya färjelinjer får inte heller motarbetas av
myndigheterna. Här bör, liksom vad beträffar den
förbättrade flygtrafiken, flexibla lösningar genom
samverkan mellan tullverket och polisen kunna användas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fasta förbindelser över Öresund,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en
omfördelning av väganslagen enligt vad som anförts i
motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om järnvägstrafiken mellan
Kristianstad och Hässleholm,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen i övrigt anförts om den spårbundna trafiken,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om koncession för anslutningslinjer
till Kastrup,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om klassificeringen av Kristianstads
flygplats,1]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om samverkan mellan tull och
polis,1]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts beträffande ''Lex Öresund'',1]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om omklassificering av färjelinjen
mellan Simrishamn och Allinge.1]
Stockholm den 24 januari 1991
Bo Lundgren (m)
Wiggo Komstedt (m)
Ingvar Eriksson (m)