Prioritering mellan investeringar i olika trafikslag
Riksdagen har fastställt att en samhällsekonomisk
grundsyn skall vara vägledande för det trafikpolitiska
handlandet. I detta ligger att trafikpolitiken skall utformas
så att den bidrar till ett effektivt resursutnyttjande i
samhället som helhet och därmed till måluppfyllelse inom
olika samhällssektorer. I detta ligger då också att resurserna
inom trafiksektorn skall utnyttjas så effektivt som möjligt.
Allmänt sett innebär en analys av de
samhällsekonomiska effekterna att man undersöker
effektiviteten i utnyttjandet av knappa resurser. Värdet av
de ianspråktagna ställs mot de fördelar och/eller intäkter
man får av dem.
Värdet av en resurs utgör det värde den har i sin bästa
alternativa användning. Med denna definition är det klart,
att det inte är endast varor som köps och säljs på en
marknad som är resurser med visst värde, utan också sådant
som trafikanternas restid och som en negativ post
olycksfrekvens samt miljöeffekter.
För att genomföra en samhällsekonomisk kalkyl måste
man således värdera och kvantifiera konsekvenserna. Det
är inte alltid möjligt att kvantifiera allt. Vissa konsekvenser
är svåra eller helt omöjliga att kvantifiera. Alla kostnader
uppkommer inte på samma gång utan faller ut vid olika
tidpunkter i olika alternativ. En samhällsekonomisk kalkyl
utgår från den faktiska resursåtgången och eliminerar
penningvärdets förändring. Kalkyler utförs därför oftast i
fast prisnivå relaterade till ett visst års penningvärde.
I det trafikpolitiska beslutet fastslås att en
samhällsekonomisk grundsyn skall vara vägledande för det
trafikpolitiska handlandet. I detta ligger bl.a. att avgifter
inom trafiken, alltså såväl det totala priset för en
transporttjänst som de statliga eller kommunala avgifterna
för användning av infrastrukturen, bör vara anpassade till
de samhällsekonomiska s.k. marginalkostnaderna.
De av riksdagen fastlagda trafikpolitiska principerna
innebär oavsett statsfinansiellt läge att alla trafikgrenar
skall behandlas på ett likartat sätt.
Innebörden i detta är bl.a. att eventuella skillnader
mellan totala kostnader och samhällsekonomiska
marginalkostnader skall behandlas på likartat sätt för alla
trafikgrenar. Konsekvensen av en annan politik, t.ex. att en
trafikgren får subventioner som andra inte får, är att
resursutnyttjandet av samhällskapitalet kan bli lägre än vad
som motiveras enbart med utgångspunkt från att inga
åtgärder genomförs alls. Annorlunda uttryckt innebär detta
att om en marginalkostnadsanpassning görs med medel ur
statsbudgeten bör detta ske med utgångspunkt från en
konkurrensneutral bedömning av de enskilda
trafikgrenarna. Transportföretagens möjligheter att
konkurrera om resenärerna på lika villkor minskar
väsentligt om en trafikgren får generellt statsstöd och inte
en annan.
Järnvägen har fått en kostnadsavlastning som är större
än vad som är motiverat med hänsyn till de faktiska
avgifternas relation till marginalkostnaderna. Detsamma är
inte fallet vare sig beträffande väg- eller lufttrafiken som
inte får en på analoga grunder fastställd avlastning.
Mot bakgrund av den fastlagda trafikpolitiken borde det
vara naturligt att större investeringar i transportsystemet --
oavsett sektor -- beslutas med överordnade
samhällsekonomiska bedömningar som underlag.
Vägverket gör samhällsekonomiska bedömningar av
olika projekt i flera led och ur olika synpunkter. Man har
inriktningsplanering, bedömning av vägarnas bärighet och
beläggning, trafiksäkerhetsbedömningar och studerar
politiska dokument för att på bästa sätt föreslå fördelning av
anslag. Kommunförbundet och andra instanser medverkar.
Vägverket gör också upp prognoser beträffande det
framtida behovet av såväl nybyggnation som av drift och
underhåll.
För järnvägarna håller man nu på att lägga upp
bedömningsmetoder av liknande slag. Enligt upplysning är
metoden emellertid mellan trafikslagen inte så samordnad
att man kan göra direkta jämförelser och
avkastningsbedömningar mellan dessa.
En likartad samhällsekonomisk bedömning för hela
trafiksektorn och för samtliga trafikgrenar vore av intresse
vid prioritering av satsningar på olika projekt. Varje
trafikgren gör nu sina egna bedömningar och med olika
metoder som tydligen gör det svårt att göra avvägningar
mellan angelägna investeringar i de olika trafikslagen. De
avvägningar som sker, görs av
kommunikationsdepartementet och på material som då
kommer från respektive vägverket, SJ, banverket,
luftfartsverket etc.
I en trafikpolitik som bygger på konkurrens mellan
trafikslag måste där statliga investeringar sker en
samhällskalkyl göras och detta på jämförbart underlag
mellan trafikgrenarna. En instans borde därför finnas för
avvägning mellan trafikgrenar och med bakgrundsmaterial
framtaget på jämförbart sätt.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag om en instans
som med likartat bakgrundsmaterial kan åstadkomma
jämförande samhällsekonomiska kalkyler beträffande
nyttan och angelägenhetsgraden av större investeringar i
transportsystemet.