Regeringen har i föreliggande proposition redovisat situationen för vad som benämns folkhälsan. I stort är det frågan om en redovisning av statistiska sammanställningar som i sig inte föranleder några kommentarer och där det torde finnas små motsättningar mellan de politiska partierna.
Det finns dock vissa grundläggande skillnader i vår och regeringens syn på hur folkhälsan kan påverkas.
Enligt vår uppfattning är det alltid individen som har det yttersta ansvaret för den egna hälsan. Detta ansvar kan inte läggas på andra parter. Detta grundläggande faktum har fått en undanskymd plats i propositionen, som i stället tilldelar statliga projekt och institutioner en huvudroll när det gäller att uppnå bästa möjliga hälsoläge. Det är således med detta synsätt följdriktigt att regeringen först på sidan 65 berör den enskilda individens ansvar för den egna hälsan. Detta avspeglar en bristande tilltro till individens intresse att bevara den egna hälsan.
Vad beträffar redovisningen av statistiken över antalet HIV-smittade betvivlar vi regeringens uppgifter. Enligt propositionen räknar inte regeringen med mer än totalt 3 000 smittade inklusive det så kallade mörkertalet. Detta skall jämföras med de 2 655 som är registrerat smittade. Inget talar för att denna mycket optimistiska beräkning av ''mörkertalet'' är realistisk. Internationella uppskattningar har visat att ''mörkertalet'' utgör minst lika många som antalet registrerat smittade. Att Sverige vad gäller smittoläge skulle avvika så markant från den internationella utvecklingen finner vi mindre troligt. Regeringens optimistiska beräkningar kan emellertid misstänkas vara ett sätt att motivera de nerskurna anslagen till t.ex. Noaks Ark och Röda korset.
Folkhälsoinstitutet
Regeringen föreslår inrättandet av ett folkhälsoinstitut, vars primära uppgift skall vara information och upplysning om alkohol och tobak. Speciell uppmärksamhet skall riktas mot barn och ungdomar, utsatta kvinnor och skador.
Förslaget om ett folkhälsoinstitut är ännu ett exempel på hur den socialdemokratiska regeringen plottrar bort resurser och insatser på hälso- och sjukvårdsområdet.
Sambandet mellan alkohol och tobak samt förhöjda värden av blodfetter, hypertoni och diabetes är allmänt känt. Informationsinsatser, men då i nära samverkan mellan forskning och utveckling inom sjukvården, kan bevisligen leda till ett förbättrat hälsoläge hos befolkningen. Här hade tidigare Kgl medicinalstyrelsen en utomordentligt viktig roll. Socialstyrelsen som vid avskaffandet av medcinialstyrelsen skulle överta huvudansvaret för hälso- och sjukvårdens utveckling har dessväre inte på ett fullgott sätt lyckats med denna uppgift. Brist på klar kontroll och ledning har stimulerat en rad aktörer att försöka fylla det tomrum medicinalstyrelsen lämnat efter sig. Exempelvis har landstingsförbundet med sin utredningsavdelning bl.a. försökt styra den högspecialiserade vården. SPRI har försökt fylla tomrum inom bl.a. sjukvårdsekonomi- och omvårdnadssektorerna.
Socialdepartementet har tillskapat en hälso- och sjukvårdsberedning som försökt skapa reda i sjukvårdens ledningsproblem. Under statsministern finns numera också en central sjukvårdsberedning. Statens Medicinskt Etiska Råd förekommer i sammanhanget. Nu tillkommer även förslaget om ett särskilt folkhälsoinstitut.
Beskrivningen ovan visar att hälso- och sjukvårdens problem inte är orsakade av brist på statliga organ för kontroll och utveckling. Problemet är i stället de stora och växande antalet aktörer som uppstår när det naturliga ledningsorganet avskaffats.
Enligt vår uppfattning har, vilket vi påtalat i många sammanhang, medicinalstyrelsens avskaffande öppnat för en ohållbar utveckling. Tiden är nu mogen att återskapa en fungerande ledningsstruktur för landets hälso- och sjukvård.
En medicinalstyrelse måste snarast återskapas. En av huvuduppgifterna blir att följa utvecklingen på folkhälsoområdet. Detta bör, enligt vår mening, ske i samarbete med socialstyrelsen och dess folkhälsoenhet.
I det här sammanhanget vill vi också poängtera att moderata samlingspartiet sedan länge arbetat för bättre ''egenvård'', det vill säga att genom upplysning, information och stöd av olika slag underlätta för den enskilde att undvika ohälsa respektive påskynda tillfrisknandet.
Med införande av en allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring kommer medicinalstyrelsen alltfort att ha stora och nödvändiga uppgifter när det gäller utvecklingsfrågor, förebyggande arbete, kvalitetskontroll och tillsyn. Med de nya organisations- och styrformer som vi här skisserat kommer vi också närmare vårt mål om bättre ''egenvård''.
Slutligen måste vi i ett grundläggande hänseende kritisera regeringens syn på hälsofrågorna. Av propositionen framgår att regeringen anser att hälsofrågor är en klassfråga. Här finner vi att regeringen gör sig skyldig till en grov missuppfattning genom att blanda samman orsak och verkan.
Med regeringens syn på folkhälsofrågorna är det kanske följdriktigt att föreslå att Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, CAN, inordnas i det nya folkhälsoinstitutet. Med vår syn på hur ett framgångsrikt folkhälsoarbete bedrivs är det väsentligt att värna om olika och fristående informationskanaler. CAN:s fristående ställning som folkrörelse är väsentlig och bör tillvaratas. Regeringens strävan att inordna fristående organ av denna typ inom den offentliga förvaltningen finner vi oklokt och t.o.m stötande.
Alkoholpolitiken
I Sverige bedrivs en alkoholpolitik som skiljer sig markant från den som bedrivs i större delen av Europa. Koncentrationen kring det så kallade totalkonsumtionsbegreppet har varit dominerande. Problemen med den nuvarande politiken är och har varit att det verkliga problemet, gruppen över- och storkonsumenter, inte har tagits på allvar.
I stället har de åtgärder som vidtagits främst varit riktade mot låg- och måttlighetskonsumenterna, som utgör 90 procent av alla svenskar.
I propositionen hävdar regeringen att den alkoholpolitik som bedrivs måste ha stöd hos folkflertalet. Det menar regeringen att den nuvarande politiken, med t.ex. allt hårdare bestämmelser kring utskänkningstillstånd, har. Detta visar, enligt vår mening, hur verklighetsfrämmande regeringens uppfattning är. Få människor har t.ex. förståelse för alla de regler som rör utskänkning av alkohol i offentliga lokaler.
Regeringen avvisar förslaget om en höjd åldersgräns vid servering av alkohol. Detta är positivt. Men samtidigt föreslår den att kontrollen på restauranger och barer skall utökas. Det är en märklig prioritering. Konsumtionen av alkohol på restaurang står för endast 12 procent av all alkoholkonsumtion. Att ytterligare utöka kontrollen av detta, samtidigt som man överhuvudtaget inte diskuterar problemen med överkonsumtionen, visar att regeringen inte har förstått var problemen finns.
Vi har i en kommittémotion om alkoholpolitiken, 1990/91:So215, föreslagit en lång rad åtgärder för att verkligen komma åt problemen med överkonsumtionen på ett tidigt stadium. Dessutom återfinns i motionen förslag vars syfte är att göra det lättare att under ordnade former träffas och umgås på restauranger och barer. Motionen innehåller förslag om att tillstånd generellt alltid skall ges, att mattvånget skall tas bort och att tidsbegränsningarna för servering skall avskaffas.
Vi är av den bestämda uppfattningen att det är väsentligt att ''avmystifiera'' alkoholkonsumtionen, även på restauranger. I och för sig behöver inte umgänge på restauranger och barer automatiskt innebära att alkohol konsumeras. Samtidigt är ju sanningen den att alkoholen är en urgammal umgängesdryck även i vårt land och kan vi på olika sätt få människor att umgås naturligt med alkohol har vi kommit långt.
Vi vill i övrigt hänvisa till vår kommittémotion om alkohol- och drogpolitiken.
Tobak
Regeringen föreslår inget konkret vad gäller åtgärder mot tobaksbruk, utan aviserar endast att en tobakslag med förbud mot bland annat tobaksreklam skall komma senare.
I propositionen konstateras att, eftersom det finns en rad juridiska och andra frågor som måste klargöras och som kan påverka den konkreta utformningen av förslaget, det för närvarande inte kan preciseras hur en sådan lagstiftning kan utformas.
Vi anser mot denna bakgrund att det vore en överloppsgärning att förekomma propositionen i ärendet med principiella ställningstaganden i all synnerhet som underlaget för sådana ställningstaganden är alltför bristfälligt redovisat i folkhälsopropositionen.
Även harmoniseringssträvandena inom EG gör det klokt att inte vidta några förhastade åtgärder på detta område.
I detta sammanhang vill vi ändå uppmärksamma de negativa konsekvenser ett förbud mot tobaksreklam skulle föra med sig. Som reklamen i dag är utformad i Sverige kan den endast uppfattas som en ren produktinformation och presenterar inte, som regeringen skriver, tobaksvarorna som ''lyxbetonade konsumtionsvaror''. Vi menar att det finns en risk för att ett totalförbud mot tobaksreklam kan innebära att utvecklingen av mindre farliga tobaksprodukter stannar av, vilket vore olyckligt från folkhälsosynpunkt.
Erfarenheter från andra länder som infört reklamförbud, främst Norge och Finland, visar också entydigt att förbuds effekter på konsumtionen är försumbar, samt att de multinationella företagen i kraft av den internationella reklamen ges en orättmätig fördel på bekostnad av den nationella industrin.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår regeringens förslag om ett folkhälsoinstitut samt medelsanvisning för detta,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inrättande av en medicinalstyrelse,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för en förbättrad folkhälsa inom ramen för socialstyrelsens och medicinalstyrelsens verksamhet,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en förändrad lagstiftning rörande utskänkningstillstånd i enlighet med vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder mot tobaksbruk.
Stockholm den 7 maj 1991 Sten Svensson (m) Gullan Lindblad (m) Görel Bohlin (m) Charlotte Cederschiöld (m) Hans Dau (m) Ingvar Eriksson (m) Margit Gennser (m) Ann-Cathrine Haglund (m) Ingrid Hemmingsson (m) Ing-Britt Nygren (m) Bertil Persson (m) Mona Saint Cyr (m) Per Stenmarck (m) Karl-Gösta Svenson (m) Ingegerd Troedsson (m) Göran Åstrand (m)