I propositionen föreslås att annan befattningshavare än den som är överläkare fr.o.m. den 1 juli 1991 skall kunna fullgöra uppgifter enligt smittskyddslagen som avser tvångsisolering av den som för smitta av HIV. Denna befattningshavare skall vara legitimerad inom hälso- och sjukvården och ha tillräcklig kompetens och erfarenhet för uppgiften. Regeringen grundar sitt förslag på bedömningen att det egentligen inte är fråga om medicinsk vård utan andra åtgärder t.ex. motivationsinsatser för att få den smittförande att ändra sin inställning och livsföring så att tvångsisolering kan upphöra.
Det är anmärkningsvärt att regeringen inte ger en fullständig redovisning av bakgrunden till förslaget. Hård kritik har nämligen riktats mot de lagar som reglerar HIV/aids. Kritiken kommer framför allt från infektionsläkarna som anser att det kan ifrågasättas att man har straffliknande påföljder för människor som är intagna inom hälso- och sjukvården. Den svenska lagen saknar i sin hårdhet motsvarighet i världen. Den är så konstruerad att läkare, om de handlar efter den när det gäller tvångsisolering av HIV-smittade utan samtidigt behov av medicinsk vård, kommer i konflikt med de internationella medicinsk-etiska konventioner som den svenska läkarkåren anslutit sig till.
Läkare har med hänvisning till läkarkårens etiska principer vägrat att tillämpa lagen och ansett att man i stället borde reglera tvångsåtgärderna med hjälp av brottsbalken eller LSPV, LVM eller LVU.
För att komma runt läkarnas vägran att vidta tvångsåtgärder för fall där medicinska insatser inte är aktuella lägger regeringen fram en proposition som gör det möjligt att lägga ansvaret för tvångsisoleringen på andra personalkategorier inom hälso- och sjukvården. En departementstjänsteman har för media yttrat: ''Orsaken till att det här förslaget har kommit till är att de vägrade följa lagen. Det finns i och för sig metoder att komma till rätta med det, men nu har vi valt att lösa det så här.''
Tvångsvård -- var?
Erfarenheterna av tvångsvård av HIV-smittade inom sjukvården är i huvudsak negativa. För att få goda resultat fordras ett förtroendefullt förhållande mellan vårdgivare och vårdtagare och det förutsätter att vården bedrivs under frivillighet. Att i vanlig sjukvårdsmiljö införa väktare och låsta dörrar skapar inte denna positiva vårdmiljö. Till detta kommer -- vilket statsrådet också skriver i propositionen -- att det knappast är medicinsk vård de isolerade behöver utan insatser i form av motivation i olika former. För detta svåra arbete finns lämpligare institutioner är sjukvårdens.
Vilken lagreglering?
Det fåtal personer som hittills dömts till tvångsvård enligt smittskyddslagen är män, som visat smittfarliga våldstendenser eller hänsynslöst fortsatt dela injektionsverktyg, och prostituerade kvinnor med varierande grad av missbruk. Isolering borde kunnat ske med hjälp av andra lagar (LVM, LSPV, brottsbalken). Om det finns brister i någon av dessa lagar är det bättre att dessa avhjälps än att man gör den i propositionen föreslagna förändringen av smittskyddslagen.
Ändra smittskyddslagen, se över övriga tvångslagar
Den slutsats jag drar är att tvångsisolering av HIV- smittade inte bör ske inom sjukvården och inte bör regleras genom smittskyddslagen. Möjligheten till isolering enligt smittskyddslagen för andra sjukdomar, som i motsats till HIV är behandlingsbara, bör dock bibehållas. Där kan ju sjukvården spela en positiv roll för den enskilde.
Smittskyddslagen bör därför ändras enligt ovan och eventuella brister i LVM, LSPV och brottsbalken åtgärdas.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om HIV i smittskyddslagen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om LVM, LSPV och brottsbalken.
Stockholm den 15 april 1991 Barbro Sandberg (fp)