I motionen påvisas de brister och problem som
kännetecknar den socialdemokratiska familjepolitiken. På
område efter område redovisas den situation alltför många
barnfamiljer hamnat i. Det gäller svikna löften,
skatteomläggningen som ökat bidragsberoendet,
barnomsorgsbristen, den rigida inställningen till alternativ
till den offentliga barnomsorgen o.s.v.
Som en kontrast till den kollektivistiska synen på
familjen, som socialdemokraterna förfäktar, redovisas i
motionen våra förslag till nya lösningar, vilka sätter familjen
i centrum.
I motionen redovisas en långsiktig politik för en trygg
och rättvis barnomsorg. Denna innebär bland annat att
stödet till den offentliga barnomsorgen omfördelas till
samtliga barn, alltså även de som i dag inte omfattas av den
kommunala barnomsorgen. Den redovisade långsiktiga
inriktningen av familjepolitiken utgör i denna del en
naturlig fortsättning på det i annan motion redovisade
gemensamma borgerliga förslaget om vårdnadsbidrag.
Samtidigt föreslås att de regler som hindrar alternativ
barnomsorg tas bort, vilket innebär att barnfamiljerna
själva får bestämma hur de vill lösa omsorgen om sina barn.
Vidare dras riktlinjerna upp för ett skattesystem som tar
hänsyn till försörjningsbörda. Däribland finns förslag om
ett grundavdrag för alla barn vid den kommunala
beskattningen.
På barnens sida
Sveriges framtid är också våra barns framtid. Det är
viktigt att skapa förutsättningar för att Sverige skall kunna
bli ett bättre land att leva i för nuvarande och kommande
generationer. Det kräver inte bara att den materiella
välfärden utvecklas och att miljön förvaltas och förbättras.
Det kräver också att varje enskilt barn tillförsäkras den
trygghet, den omsorg och de uppväxtförhållanden som gör
det bäst berett att klara vuxenlivets påfrestningar och att ta
sin del av ansvaret för samhällets utveckling.
Det brister allvarligt i dessa avseenden i dagens Sverige.
Den socialdemokratiska övertron på den sociala
ingenjörskonstens förmåga att skapa patentlösningar, som
passar alla, har fått ödesdigra följder. Den har steg för steg
urholkat familjernas egna möjligheter att ordna sin tillvaro
på det sätt som passar dem bäst under olika skeden av livet.
Detta gäller barnomsorgspolitiken med dess ensidiga
gynnande av kommunal barnomsorg, det gäller skolan, det
gäller boendet. Det krävs därför en helt ny familjepolitik
som stärker familjernas rätt och möjlighet att få ta ansvar
för sina barn.
1980-talet, ett förlorat decennium
De rekordhöga skattehöjningar som drivits igenom
sedan regeringsskiftet 1982 har drabbat barnfamiljerna
hårdare än andra grupper med samma inkomster. Det
tidigare förvärvsavdraget har avskaffats liksom den
särskilda skattereduktionen för barnfamiljer med endast en
inkomst. Detta drabbar enbart barnfamiljer. Höjningarna
av moms och andra indirekta skatter som el och bensin har
slagit särskilt hårt mot barnfamiljerna. Effekterna av
avdragsbegränsningen för boenderäntor har varit hårdast
för unga familjer som inte hunnit bygga upp ett eget
sparande och som har de högsta boendeskulderna.
Skattehöjningspolitiken har därför gjort barnfamiljerna
ännu mer utsatta och beroende av bidrag och stöd, även om
de på papperet har hyggliga inkomster.
Barnbidragshöjningarna under perioden kan synas
imponerande men de motsvarar endast en mindre del av de
skattehöjningar som samtidigt drivits igenom.
Det samlade familjestödet har samtidigt förskjutits allt
mer mot bidragen till den kommunala barnomsorg, som alla
måste vara med och finansiera, vare sig de får del av den
eller inte. Vidare har småhusägandet missgynnats starkt
trots att den är den boendeform som de allra flesta
barnfamiljer föredrar. Allt detta har gjort det ännu svårare
än tidigare för barnfamiljerna att själva bestämma över sin
tillvaro.
Mycket få föräldrar har genom den förda politiken
ekonomisk möjlighet att ta hand om barnen själva. De som
vill eller måste göra det lever ofta på en standard långt
under den som betraktas som skälig. Många föräldrar har
också av rent ekonomiska skäl tvingats öka sin arbetstid
från kort deltid till lång deltid eller till heltidsarbete.
Därigenom har de fått mindre tid över för barnen.
Hushållssparandet ligger sedan 1983 nära och under
senare år t.o.m. under noll. Många unga familjer har
berövats möjligheten att bygga upp ett eget sparande för
vardagens påfrestningar eller som grundplåt till ett eget
hem.
Den nya fattigdomen har härigenom blivit ett begrepp.
Många saknar möjlighet att själva ta sig ur fattigdomsfällan.
Det gäller många av dem som måste förlita sig till
inkomstprövade bostadsbidrag eller socialbidrag, som
minskar eller försvinner när inkomsten ökar. Har de
dessutom att betala inkomstprövade avgifter till den
kommunala barnomsorgen kan det vara helt omöjligt för
dem att av egen kraft förbättra sin familjs ekonomi. Detta
gäller inte minst många ensamföräldrar.
Också många frånskilda män har stora ekonomiska
svårigheter på grund av underhållsbidrag som skall betalas
och höga boendekostnader, många gånger i andra hand
därför att de efter skilsmässan inte lyckats få tag i en egen
bostad. Det kan också innebära allt sämre möjligheter att
få träffa sina barn.
1990 och 1991 har försuttits
Redan 1990 stod det klart att den socialdemokratiska
barnomsorgspolitiken kapsejsat. Löftet om ''full
behovstäckning'' 1991 inom den kommunala barnomsorgen
har svikits liksom löftena om utbyggnad av
föräldraförsäkringen enligt inkomstbortfallsprincipen till 18
månader.
Allt oftare har redan befintliga daghem tvingats
begränsa öppethållandet eller t.o.m. stänga på grund av
personalbrist. Inte ens de föräldrar vars barn är inskrivna i
den kommunala barnomsorgen har således någon garanti
för att barnen verkligen får den omsorg de behöver.
Kan kommunen inte ordna barnomsorgen står
familjerna utan skyddsnät, rättslösa och utlämnade, utan
möjlighet att på egen hand klara sin barnomsorg. Dagligen
möter vi föräldrar som skulle vilja ta hand om sina små barn
själva ännu några år och som skulle kunna göra det med ett
betydligt mindre ekonomiskt stöd än det som kommer den
kommunala barnomsorgen till del. Inte ens kommunerna
har möjlighet att ge ett sådant stöd, annat än om föräldrarna
kan visa att de står i både barnomsorgskö och
arbetslöshetskö.
De problem föräldrar och barn möter är till stor del
onödiga och konstruerade. De får i dag betala priset för att
barnomsorgen skall tvingas in i de ramar som
socialdemokratisk dogmatik uppställer. Trots detta vägrar
socialdemokraterna kategoriskt att ändra sin rigida
inställning mot valfrihet och rättvisa på barnomsorgens
område. Alla förslag om ett barnomsorgsstöd som följer
barnen, oberoende av hur tillsynen ordnas, avvisas med
förakt. Hårt trängda har de till sist tvingats medge viss rätt
för personalkooperativa daghem att få del av statsbidragen.
Villkoren är dock så hårda att mycket få sådana daghem
torde komma att startas.
Den oförsonliga inställningen fortsätter också till den
s.k. Uppsala-modellen, som innebär att dagbarnvårdare --
liksom barnstugepersonal -- får ha sina egna barn
''inskrivna''.
Motståndet mot vårdnadsbidrag innebär tillsammans
med det svikna löftet om utbyggd föräldraförsäkring att
många föräldrar måste återgå till sitt förvärvsarbete medan
barnen ännu är mycket små. Samtidigt måste kommunerna
genom den förda politiken fortsätta sin ensidiga utbyggnad
av den allra dyraste formen av barnomsorg,
heltidsdaghemmen, även för de mycket små barnen. En
nybyggd daghemsplats för en l- eller 2-åring kan kosta
betydligt över 100 000 kronor om året i driftskostnader.
Skatteomläggningen 1990 och 1991 har ytterligare ökat
barnfamiljernas bidragsberoende. Inte nog med att
barnbidragen måste höjas kraftigt. För att begränsa
skadeverkningarna på barnfamiljernas ekonomi av de
kraftiga skattehöjningarna på boendet har rätten till
inkomstprövade bostadsbidrag måst utökas. Det innebär att
mer än 100 000 fler föräldrar i dag måste uppbära
bostadsbidrag. Eftersom bostadsbidragen trappas av med
20 procent av en inkomstökning innebär det att många
föräldrar får behålla mindre av en inkomstökning än
tidigare. Stick i stäv med hela syftet med
skatteomläggningen.
Möjligheterna att vrida över utvecklingen mot större
valfrihet och självbestämmande har således försuttits.
Bristerna i den förda politiken
Låt oss här i punktform sammanfatta några av de
allvarligaste bristerna i den förda politiken.Den förda
högskattepolitiken innebär att nära två tredjedelar av de
verkliga lönekostnaderna tas ut i skatter av olika slag. En
industriarbetare och hans hustru som arbetar lång deltid
betalar härigenom i arbetsgivaravgifter, inkomstskatter,
moms och andra indirekta skatter runt 135 000 kronor av
sina lönekostnader i skatt. Trots detta kan familjen om den
har flera barn tvingas lyfta inkomstprövade bostadsbidrag.
Skatten tas nämligen ut utan någon hänsyn till
försörjningsbörda eller barntillsynskostnader. Detta tvingar
barnfamiljerna att anpassa sig till den av
socialdemokraterna sanktionerade politiken, vare sig det
passar eller inte.Underhållsskyldiga föräldrar får inte
längre göra något avdrag för underhållsbidragen. Har de
låga inkomster drabbas även de särskilt hårt av de ökade
boendekostnaderna. Detta kan ytterligare försvåra deras
möjligheter att upprätthålla kontakten med sina barn.
Barnomsorgsstödet begränsas till kommunal och
kooperativ barnomsorg. Föräldraavgifterna för denna
begränsas härigenom till runt en tiondel av de verkliga
kostnaderna. De som vill eller måste ordna barnomsorgen
på egen hand får inte någon del av detta stöd. De får inte
ens dra av dessa kostnader i sina deklarationer.Sådan
barnomsorg som föräldrarna kan ordna själva har
härigenom i stort sett omöjliggjorts. Även om den endast
skulle kosta hälften av motsvarande kommunal barnomsorg
blir den runt fem gånger så dyr för föräldrarna.
Statsbidraget omfattar endast daghem öppna minst 8
timmar om dagen. Familjedaghem får väsentligt lägre
statsbidrag. Trots att de i verkligheten kostar mindre kan de
härigenom bli betydligt dyrare för kommunerna än
daghemmen.Bortåt 300 000 förskolebarn står i dag utan
något egentligt barnomsorgsstöd. Det är väl känt att dessa
familjer har förhållandevis lägre inkomster och/eller fler
barn. Föräldrar utanför storstadsområdena är oftare
hänvisade till att ordna sin barnomsorg själva.
Föräldraförsäkringen har den stora fördelen att den gör det
möjligt för de flesta småbarnsfamiljer att själva ta hand om
de späda barnen under deras första levnadsår.
Nackdelarna med dess konstruktion är dock många.
Kvinnor som vid den kritiska tidpunkten (åtta månader före
barnets födelse) studerade, var arbetslösa eller arbetade
hemma lyfter endast det s.k. garantibeloppet på 60 kronor.
Det kan jämföras med högsta möjliga föräldrapenning, som
i år uppgår till 595 kronor om dagen. Systemet tvingar
härigenom fram planeringsåtgärder av olika slag, många
gånger i strid med familjens egna önskemål.
Föräldrapenningen, 90 procent av lönen, betalas bara ut
till föräldrar som helt eller delvis avhåller sig från att
förvärvsarbeta. Måste ensamföräldern eller båda
föräldrarna arbeta heltid under denna tid betalas inte någon
föräldrapenning ut alls. Genom att kostnaderna för vården
av barnet (barnen) dessutom tillkommer får föräldrarna
faktiskt betala för att förvärvsarbeta.
Dessa och andra brister blir givetvis allt mer påtagliga
och upprörande om föräldraförsäkringen skulle byggas ut.
Ju mer stödet till barnfamiljerna kanaliseras via
föräldraförsäkringen, desto mer förfördelas de, som inte
var ordentligt förankrade på arbetsmarknaden före barnets
födelse. En fortsatt utbyggnad får den absurda följden att
allt fler föräldrar skulle tvingas att planera barnafödande
och förvärvsarbete efter försäkringens villkor, inte efter
egna önskemål och behov. Vi motsätter oss därför en
ytterligare utbyggnad av föräldraförsäkringen. I stället
kräver vi bland annat ett barnomsorgsstöd, lika stort för alla
barn, som följer barnet oberoende av barnomsorgsform.
Bostadssubventionerna liksom skattereglerna för boendet
har missgynnat eget ägande. Många barnfamiljer måste
därför hyra sina lägenheter trots att verkliga kostnaden för
en egen bostad i många fall skulle vara lägre. Det är inte
bara ett nationalekonomiskt slöseri utan också ett
förmynderi mot barnfamiljerna. De nya regler för
bostadspolitiken som socialdemokraterna och
vänsterpartiet drivit igenom kommer att göra det ännu
svårare för familjer med vanliga inkomster att förverkliga
sitt önskemål om ett eget småhus.
Familjens betydelse
Fostran av barn och ungdom i hem och skola är av
grundläggande betydelse för att förmedla goda ideal och
värderingar. Det måste vara möjligt för föräldrar att ge sina
barn den kärlek, omtanke, stöd och ledning som varje barn
har rätt till, och som i sin tur leder till att barnen växer upp
till ansvarskännande och harmoniska människor. Ytterst
vilar detta synsätt på den människosyn som har sina rötter i
västerlandets kristna och humanistiska traditioner.
Familjen måste stärkas. Det är i familjen som de unga
lär de grundläggande normerna och värderingarna.
Föräldrarna är barnens fasta punkt. De unga måste tidigt
lära sig att ta ansvar och visa hänsyn. Därigenom kan
familjens, liksom senare även skolans, fostran förebygga
brottsliga handlingar, drogmissbruk etc.
Den fungerande familjen ger trygghet i livets olika
skeden och skiften. Samhället måste genom skilda åtgärder
tillgodose barns primära behov av kontakt med föräldrarna
och stödja föräldraskap oberoende av om detta kombineras
med förvärvsarbete eller ej.
Familjer är olika och har olika behov och önskemål.
Många föräldrar har ensamma ansvaret för barnens
försörjning och fostran. Familjepolitiken måste därför
utformas så att den passar alla familjer och gör det möjligt
för dem att ta sitt ansvar på det sätt som passar just dem bäst
i olika situationer. Den socialdemokratiska
politikerstyrningen av familjerna måste bort. Familjen
måste äntligen myndigförklaras.
Utifrån tryggheten i den egna familjen kan barnen,
liksom de vuxna, ta tillvara det positiva hos människor och
miljöer som de kommer i kontakt med och därigenom
utvecklas till självständiga och ansvarstagande individer.
Föräldrarna måste få avgöra vilken arbetsbörda de klarar av
vid olika tidpunkter under barnens uppväxtår och
samhällets uppgift är att stödja dem i deras egna fria val.
Dessa förutsättningar är i dag starkt begränsade genom
skattesystemets orimliga belastning på de enskilda
familjerna och det rådande barnomsorgsmonopolet, som
innebär att föräldrarna inte har någon möjlighet att själva
bestämma hur omvårdnaden av de egna barnen skall
ordnas.
Det alltför utbredda tankemönstret i vårt land, när man
säger att ''någon annan tar hand om det mesta'' måste
motverkas. Uttryckssättet vittnar om farliga attityder. Alla
måste känna ansvar och hjälpa, stötta och säga ifrån när
människor är på väg in i till exempel ett alkoholmissbruk,
innan det är för sent. Här spelar den ''lilla världen'' --
familjen, vänner, arbetskamrater -- en viktig roll, som inte
kan övertas av det offentliga.
Genom våra förslag om sänkt skattetryck,
barnomsorgsstöd och valfrihet i barnomsorgen möjliggörs
föräldrarnas personliga ansvarstagande och som en följd
därav deras fria val till gagn för de egna barnen och för
familjen som helhet.
Den moderata familjepolitiken
Målet för en ny familjepolitik skall alltså vara att skapa
förutsättningar för föräldarna att själva välja den
arbetsfördelning och den vård och fostran av barnen som
passar just dem och barnen bäst och som passar just då.
Detta mål kräver en rad förändringar för att kunna
förverkligas.Skattetrycket måste målmedvetet
sänkas. En sänkning av skattetrycket med en procentenhet
per år skulle efter tio år ge en vanlig industriarbetarfamilj
en skattelättnad på runt 30 000 kronor. Till detta kommer
tillväxten som då äntligen skulle ta fart. Vid två procents
årlig tillväxt skulle familjen efter skatt om tio år förfoga
över 60 000
à 70 000
kronor mer om året än i dag.Hänsyn till
försörjningsbörda skall tas vid beskattningen. Det
bör ske genom grundavdrag för varje barn och genom
avdragsrätt för nödvändiga, styrkta barntillsynskostnader.
Genom dessa åtgärder begränsas starkt beroendet av
inkomstprövade bidrag. Barnfamiljerna får äntligen
chansen att av egen kraft förbättra sin standard.
Föräldrarna skall bestämma över omsorgen om sina barn.
Vård av egna barn är lika viktigt och riktigt som
motsvarande förvärvsarbete.Det offentliga stödet till
barnomsorgen skall därför följa barnet, oberoende
av vilken barnomsorg föräldrarna väljer.
Skolpengen skall följa barnet. Detta krav utformas
närmare i våra skolmotioner.Bostadspolitiken
skall utformas så att den underlättar -- inte försvårar -- för
barnfamiljer och andra att förvärva ett eget småhus eller en
ägd lägenhet. Detta krav utformas närmare i våra
bostadspolitiska parti- och kommittémotioner.
Den bästa barnomsorgen
Det är omöjligt att försvara varför vissa föräldrar genom
höga skatter skall betala för en barnomsorg som de inte får,
medan andra för dessa pengar får en barnomsorg som de
kanske inte själva valt och ytterligare några visserligen får
plats, men en plats som antingen är stängd eller inte
fungerar. Det är också orimligt att ett viktigt område för
medmänsklig omsorg skall vara uteslutet från människors
egna alternativ eller initiativ.
Den enda möjligheten att åstadkomma en verklig
förändring är att det allmännas stöd överförs från ett stöd
för främst kommunal barnomsorg till ett stöd som följer
barnet fram till skolstarten. Genom ett successivt lägre
skattetryck stärks samtidigt familjerna och minskas deras
bidragsberoende.
För barnomsorgens del måste övergången till ett
valfriare och rättvisare system ske så snabbt som möjligt av
både mänskliga och ekonomiska skäl. Ju längre den
nuvarande monopolistiska politiken fortsätter, desto
allvarligare blir bristerna och orättvisorna, desto mer
omfattande felinvesteringarna och desto svårare blir det, att
åstadkomma en smidig övergång till ett mer
marknadsinriktat system där föräldrarna själva bestämmer.
Det förslag om vårdnadsbidrag, kombinerat med avdrag
för styrkta barnomsorgskostnader, som nu lagts fram
gemensamt av m, fp och c, är ett viktigt steg i denna
riktning.
Den mer långsiktiga politiken för en trygg och rättvis
barnomsorg måste enligt moderata samlingspartiets
uppfattning bygga på följande principer.Beslut fattas om
att hela det skattefinansierade barnomsorgsstödet skall
följa barnen. Principen genomförs successivt för barn som
föds efter beslutet.Barnomsorgsstödet görs
skattepliktigt. Det kombineras med avdragsrätt för styrkta,
nödvändiga barnomsorgskostnader. En sådan avdragsrätt
motverkar svart barnomsorg, garanterar kvalitet i
barnomsorgen och social trygghet för dem som arbetar
inom denna. Ett tak för avdragsrätten sätts vid rimlig
kostnad för god barnomsorg.Den skolförberedande
verksamheten skall, liksom skolan, vara avgiftsfri. I takt
med att skolstarten sänks till sex år, skall kommunerna ha
ansvar för att även femåringar erbjuds skolförberedande
verksamhet, som deltidsförskola eller motsvarande inbyggd
verksamhet. Kommunerna ansvarar också för att alternativ
skolförberedande verksamhet får motsvarande stöd.
Kommunerna skall behålla ett särskilt ansvar för att familjer
med särskilda behov eller barn med handikapp får
erforderlig hjälp. Stödet utformas så att familjen ges så stor
valfrihet som möjligt.Föräldraförsäkringen gäller under
barnets första tolv månader. Garantibeloppet, det vill säga
lägsta föräldrapenning, höjs till ett belopp motsvarande
barnomsorgsstödet.Samordning måste ske mellan
föräldraförsäkring och barnomsorgsstöd om det finns flera
förskolebarn i familjen och föräldrapenningen är högre än
barnomsorgsstödet. Detta kan ske genom att familjen får
det belopp som är högst, föräldrapenningen eller ett belopp
motsvarande barnomsorgsstödet för alla förskolebarn i
familjen.De specialdestinerade statsbidragen på
barnomsorgens och andra områden ersätts av
barnomsorgsstödet och av statsbidrag som inte styr
kommunerna men tar hänsyn till bland annat deras
skatteunderlag och åldersfördelning.Övergången till ett
allmänt barnomsorgsstöd utformas så att föräldrar med
barn i den kommunala barnomsorgen kan fortsätta med
detta, samtidigt som tillkomsten av andra alternativ
underlättas.
Redan under övergångstiden torde många kommunala
daghem omvandlas till föräldrakooperativ och personal-
eller stiftelsedrivna daghem. Ytterligare en del daghem
omvandlas förmodligen till deltidsdaghem för att kunna
tillgodose både pedagogiska behov hos barnen och
tillsynsbehov för deltidsarbetande föräldrar. Ytterligare
andra daghem kan omvandlas till kommunala eller
fristående deltidsförskolor som komplement för de barn
som tas om hand i sina hem eller av kommunala eller andra
dagbarnvårdare. Många olika pedagogiska, kristna eller
andra inriktningar på verksamheten kan prövas och
utvecklas.
Föräldrarna får samtidigt bättre förutsättningar att om
de så önskar ta hand om barnen själva eller turas om med
detta arbete. Även ensamföräldrar får möjlighet att själva
ordna för barnen eller att arbeta deltid medan barnen är
små.
Genom att barnomsorgsstödet följer barnen
uppkommer skräddarsydda, flexibla och småskaliga
lösningar. Dessa kan betyda särskilt mycket för familjer
med obekväma arbetstider, infektionskänsliga barn eller
många småbarn. Det blir till och med möjligt för
flerbarnsföräldrar att göra ett direkt arbetsbyte med en
barnvårdare och samtidigt ha kvar den förbättring av
familjeekonomin som barnomsorgsstödet innebär.
Barn och hushåll med särskilda behov får även de den
trygghet att ordna barnomsorgen på bästa möjliga sätt som
de i dag mestadels inte har.
Förskolepersonalen får i det nya systemet bättre
möjlighet att använda sin utbildning. Någon brist på viktiga
uppgifter för dem torde minst av allt föreligga. Däremot
ökar deras valfrihet mellan olika anställningsformer,
däribland att öppna eget, att arbeta vid heltids- och
deltidsdaghem respektive deltidsförskolor och olika
förskolepedagogiska alternativ.
Familjen och skatten
Grundavdrag för barn. I Sverige tas, i motsats till
flertalet andra västländer, ingen hänsyn till
försörjningsbördan.
Från moderat håll har vi därför sedan länge krävt att ett
grundavdrag införs för alla barn vid den kommunala
beskattningen.
Vårt förslag innebär:Grundavdrag för barn med ett
belopp som motsvarar den genomsnittliga merkostnaden
för barn efter avdrag för utgående bidrag. Avdraget gäller
hemmavarande barn upp till 18 års ålder och införs stegvis
vid den kommunala beskattningen. Grundavdrag skall
också få göras för hemmavarande barn mellan 18 och 20 år
som går i gymnasieskolan och uppbär studiestöd.De som
har så låga inkomster och/eller så många barn att de inte kan
utnyttja grundavdraget fullt ut kompenseras genom
''negativ skatt''. Därigenom kommer alla att kunna
tillgodogöras avdragets effekt fullt ut.
Det betyder mycket också för barnfamiljerna att kunna
leva på sin lön efter skatt. I stället för en uppräkning av det
allmänna barnbidraget, det förlängda barnbidraget och
studiebidraget med 1 020 kronor per år från l januari 1992
föreslår vi därför att ett första steg till grundavdrag för barn
införs från inkomståret 1992.
Ett barnbidrag på 1 020 kronor motsvarar 3 290 kronor
vid en kommunalskatt på 31 kronor. Vi föreslår att
grundavdraget sätts något högre, till 3 500 kronor.
Grundavdraget bör utformas så att det också täcker den
ökning av flerbarnstillägget för barnfamiljer som annars
skulle ha genomförts.
Flerbarnstillägget motsvarar för tredje barnet 1/2
barnbidrag, för det fjärde barnet ett helt barnbidrag och för
femte och följande barn 1 1/2 barnbidrag.
Vi föreslår därför motsvarande högre grundavdrag för
familjer med tre eller flera barn.
Det betyder ett grundavdrag på 3 500 kronor för första
och andra barnet, på 5 250 kronor för det tredje barnet och
på 7 000 kronor för det fjärde barnet. För femte och
följande barn bör grundavdraget uppgå till 8 750 kronor.
Avdrag för barntillsynskostnader. I den
gemensamma borgerliga motionen om familjepolitiken
föreslås att en rätt införs till avdrag för styrkta
barntillsynskostnader.
Med ett sådant system kan förvärvsarbetande föräldrar
betala mer än vad som nu är möjligt för enskild
barnomsorg. De kan också betala en större del av de
verkliga kostnaderna inom den kommunala barnomsorgen.
Detta minskar också klyftan i stöd mellan olika
barnomsorgsalternativ.
Den moderata målsättningen är dock, som ovan
framhållits, att full avdragsrätt skall medges för nödvändiga
och styrkta barnomsorgskostnader. En sådan avdragsrätt
garanterar kvaliteten i barnomsorgen och möjliggör
marknadsmässig betalning och social trygghet för dem som
arbetar inom denna. Ett tak för avdragsrätten sätts vid
rimlig kostnad för god barnomsorg.
Ensamföräldrar och underhållsskyldiga. I
samband med skatteomläggningen avskaffades den s.k.
skattereduktionen på 1 800 kronor för ensamföräldrar
liksom avdragsrätten för underhållsbidrag till barn. Det
senare avdraget uppgick till högst 3 000 kronor per barn
medan underhållsbidrag normalt fastställs till bortåt 13 000
kronor eller mer för varje barn och år.
Ensamföräldrarna utlovades i stället motsvarande
kompensation. Regeringen har dock inte lagt fram något
sådant förslag. Vi anser därför att skattereduktionen för
ensamföräldrar tills vidare bör finnas kvar.
Det borttagna avdraget för underhållsbidrag urholkar
naturligtvis den underhållsskyldiges möjlighet att bidra till
sina barns försörjning. Det är också ägnat att göra det ännu
svårare för den underhållsskyldige att hålla en god och
fortlöpande kontakt med sina barn.
Regeringen bör därför ges i uppdrag att lägga fram
förslag till avdragsrätt för underhållsskyldiga föräldrar.
Detta skulle också öka deras förmåga att betala
underhållsbidrag, vilket minskar det allmännas kostnader
för bidragsförskott.
Bättre bilavdrag för småbarnsföräldrar. Vid
beräkningarna av tidsvinst för rätt att dra av resa med bil
mellan bostad och arbetsplats medräknas inte den tid det tar
att lämna och hämta barn på daghem eller inom annan
barnomsorg. Ändå kan det i många fall t.o.m. vara så att
daghemmet ännu inte öppnats vid den tidpunkt då föräldern
måste ta tåget eller bussen för att hinna i tid till sitt arbete!
Vi kräver därför att småbarnsföräldrar vid beräkning av
tidsvinst också får räkna med den tid det tar att köra barnet
till och från daghemmet.
Existensminimireglerna. En självklar princip bör
enligt vår mening vara att den som betalar skatt inte skall
behöva hänvisas till socialbidrag så länge det i stället är
möjligt att sätta ned skatten. Existensminimireglerna bör
därför återinföras.
De tidigare gällande reglerna visade betydande brister.
Trots grunden ''stor försörjningsbörda'', beviljades inte ens
familjer där modern på heltid vårdade sex småbarn
existensminimum, därför att hon ansågs ''frivilligt avhålla
sig från arbete''. Inte heller boende i eget hus, om än aldrig
så högt belånat, medgav rätt till existensminimum, annat än
om huset var av ''enklaste beskaffenhet'', i praktiken
närmast obeboeligt för en barnfamilj.
Regeringen bör därför skyndsamt återkomma till
riksdagen med förslag till rimligt utformade regler om
existensminimum.
Socialbidragen och barnfamiljerna
Olika utredningar tyder på att bidragstagare med barn i
allmänhet betalar betydligt mer i inkomstskatt än de
erhåller i socialbidrag. De måste med andra ord söka
socialbidrag för att kunna betala skatten. En stegvis
sänkning av skattetrycket skulle tillsammans med de andra
åtgärder som vi föreslår göra det lättare också för
barnfamiljerna att leva på sin lön efter det skatten betalts.
I avvaktan på dessa åtgärder måste reglerna för
socialbidrag ses över. Det är orimligt att vård av egna
småbarn, om än aldrig så många, inte berättigar till
socialbidrag om inkomsterna i övrigt inte räcker till.
Socialbidrag är alltid en nödlösning. När behov av
socialbidrag trots allt uppkommer bör egen vård av barn
jämställas med motsvarande förvärvsarbete.
Detta bör beaktas vid den förestående översynen av
socialtjänstlagen.
Värdesäkra garantinivån inom föräldraförsäkringen
En av bristerna med föräldraförsäkringens utformning
gäller den s.k. garantinivån. Den uppgår till 60 kronor om
dagen och betalas ut till föräldrar som åtta månader före
barnets födelse inte var sjukpenningförsäkrade eller endast
var försäkrade för en lägre sjukpenning.
Garantinivån följer, i motsats till föräldrapenningen i
övrigt, inte med löneutvecklingen. Detta drabbar
naturligtvis främst de försäkringsmässigt sämre ställda och
gör att klyftan inom föräldrapenningssystemet ökar
ytterligare.
Från moderat håll har vi upprepade gånger påtalat det
orimliga i detta och föreslagit att garantinivån skall
bestämmas till l/365 av basbeloppet för varje dag. Det skulle
i år motsvara 88 kronor. Skillnaden mellan dessa 88 kronor
och gällande 60 kronor visar hur kraftigt regeringen låtit
garantinivån urholkas.
Statsbidragen till barnomsorgen. Vår målsättning
är som tidigare nämnts att de specialdestinerade
statsbidragen på barnomsorgens och andra områden skall
ersättas av ett barnomsorgsstöd, som följer barnen och av
statsbidrag som inte styr kommunerna men tar hänsyn till
deras skatteunderlag och åldersfördelning m.m.
Så länge de specialdestinerade statsbidragen till
barnomsorgen finns kvar måste de ges en rättvis, icke
styrande utformning.
Familjedaghemmen. Familjedaghemmen är ett
oumbärligt alternativ för de minsta barnen vars
immunförsvar inte är färdigutvecklat och för
infektionskänsliga barn överhuvudtaget. Det är också en
utmärkt tillsynsform för barn vars föräldrar arbetar på
obekväm arbetstid eller för skolbarn som inte orkar med att
även efter sin arbetsdag i skolan vistas i kollektiv miljö. På
många håll möjliggör familjedaghemmen att omsorgen om
barnen kan förläggas närmare deras hem.
Trots detta missgynnas familjedaghemmen.
Statsbidraget för en daghemsplats uppgår till nära 32 000
kronor medan familjedaghem endast får 18 000 kronor per
plats och då endast för barn inskrivna minst 7 timmar om
dagen. (För övriga barn i familjedaghem blir statsbidraget
endast 8 000 kronor.) Detta kan göra en
familjedaghemsplats dyrare för kommunen, även om den i
verkligheten kostar mindre.
Eftersom familjedaghemmen är relativt vanligare i
glesbygderna missgynnar dessa regler också
glesbygdskommunerna.
Regeringen motsätter sig också statsbidrag till
dagbarnvårdares egna barn (Uppsala-modellen).
Resultatet av denna otidsenliga inställning kan bli att
dagbarnvårdarna slutar med sitt arbete och att både deras
egna barn och övriga dagbarn i stället tvingas ställa sig i
barnomsorgskön. Statsbidragsreglerna bör därför ändras
skyndsamt så att missgynnandet av familjedaghemmen och
dagbarnvårdarna upphör.
Deltidsförskolor och deltidsdaghem.
Deltidsförskolor som drivs av någon annan huvudman än
kommunen får inte något som helst statsbidrag med nu
gällande regler. Detta är orimligt. Kristna förskolor eller
förskolor med alternativ pedagogik skulle utgöra ett för
både föräldrar och personal välkommet komplement till de
kommunala deltidsförskolorna.
De statsbidragsregler som nu gäller innebär att bidrag
endast betalas ut till daghem som är öppna minst åtta
timmar om dagen. Detta omöjliggör i praktiken sådana
deltidsdaghem som är öppna kanske sex timmar om dagen
och som skulle tillgodose både barnens behov av pedagogik
och samvaro och tillsynsbehovet för många föräldrar med
kortare arbetstid. Statsbidragen till deltidsdaghemmen bör
därför ges ett i förhållande till öppethållandetiden likvärdigt
stöd som heltidsdaghemmen.
Pysslingar och andra daghem. För att förbättra
valfriheten för både föräldrar och personal anser vi att alla
daghem, som uppfyller de kvalitetskrav som alltid måste
ställas, skall ha rätt till samma statsbidrag som de
kommunala eller kooperativa daghemmen. Lex Pysslingen
måste därför skyndsamt upphävas.
När det gäller statsbidrag till personalkooperativ finns
det inte skäl att uppställa andra krav på delägarnas
utbildning än vad som följer av att verksamheten skall hålla
en hög kvalitet. Ett sådant kooperativ måste också i likhet
med andra företag ha möjlighet att anställa vikarier och
annan personal, som inte är delägare, när behov föreligger.
De som står i begrepp att starta ett kooperativ bör själva
utifrån sina egna förutsättningar kunna välja driftsform.
Det skall staten inte bestämma.
Den skolförberedande verksamheten
Barn behöver en pedagogisk, väl strukturerad och
systematisk träning som förberedelse till skolan. Den
allmänna förskolan för sexåringar har till viss del haft som
uppgift att förbereda skolstarten men den behöver
utvecklas. Den skolförberedande träning som i dag ges på
daghemmen fungerar olika väl.
I motion 1990/91:Ub241 av Carl Bildt om En bra skola
föreslår vi att alla barn året före skolstarten skall erbjudas
en klart skolförberedande förskola. Denna skall ses som
grunden i skolsystemet och ge en målmedveten
förberedelse för skolan. Denna förskola -- i ordets egentliga
mening -- skall ha skolan som huvudman och skolan skall
ange dess mål och innehåll.
Skolan skall också vara ansvarig för den del av
verksamheten inom de kommunala daghemmen som
förbereder barnen för lågstadiet. Denna skolförberedande
verksamhet skall -- liksom den förskola vi ovan föreslagit --
ses som grunden i skolsystemet.
Familjepensioneringen
Det är viktigt att föräldrar kan ägna tillräcklig tid, på
heltid eller deltid, åt vården av barnen utan att därför
komma i sämre läge på äldre dar. Rätten att räkna ATP-år
bör därför, som föreslås i trepartimotionen om
familjepolitiken, till en början utvidgas till att gälla alla
förskolebarn.
Pensionssystemet bör inte heller försvåra för föräldrarna
att välja den arbetsfördelning som passar bäst under olika
skeden. En rad förslag med detta syfte läggs fram i den
moderata kommittémotionen 1990/1991:Sf268 Framtidens
pensionssystem.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den långsiktiga inriktningen av
familjepolitiken,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär
att uppräkningen av det allmänna barnbidraget, det
förlängda barnbidraget och studiebidraget från den 1
januari 1992 ersätts med grundavdrag och ett
flerbarnstillägg fr.o.m. 1992 i enlighet med vad som i
motionen anförts,
[att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär
att skattereduktionen för underhållsbidragsskyldiga
ensamföräldrar behålls tills vidare,1]
[att riksdagen hos regeringen begär förslag rörande
avdragsrätt för underhållsskyldiga föräldrar,1]
[att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande
att vid beräkning av tidsvinst vid resa till och från arbetet
med bil också får inräknas den tid det tar att lämna och
hämta barn på daghem m.m.,1]
[att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om reglerna om existensminimum,1 ]
3. att riksdagen hos regeringen begär skyndsamt förslag
till sådan ändring av socialtjänstlagen att där klart framgår
att vård av egna barn skall betraktas som jämbördigt med
motsvarande förvärvsarbete,
[att riksdagen beslutar att garantinivån inom
föräldraförsäkringen från den 1 januari 1991 skall uppgå till
1/365 av basbeloppet om dagen,2]
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
statsbidragsregler för barnomsorgen i enlighet med vad som
i motionen anförts.
Stockholm den 25 januari 1991
Sten Svensson (m)
Gullan Lindblad (m)
Görel Bohlin (m)
Charlotte Cederschiöld (m)
Hans Dau (m)
Ingvar Eriksson (m)
Karin Falkmer (m)
Margit Gennser (m)
Ann-Cathrine Haglund (m)
Ingrid Hemmingsson (m)
Ing-Britt Nygren (m)
Bertil Persson (m)
Mona Saint Cyr (m)
Per Stenmarck (m)
Karl-Gösta Svenson (m)
Ingegerd Troedsson (m)
Göran Åstrand (m)