med anledning av prop. 1990/91:152 Överföring av vissa uppgifter enligt smittskyddslagen m.m.

I princip anser vi det inte acceptabelt att tvångsvårda
människor. Med sådan vård kan man knappast förvänta sig
att få en samarbetsvillig patient, som gör allt för att bli frisk
så snart som möjligt.

Men när det gäller en dödligt smittsam sjukdom som
HIV och AIDS, som det ännu inte finns någon bot för,
måste man också ta hänsyn till dem, som kan bli smittade.

Patienter, som utan hänsyn till andra, sprider denna
sjukdom vidare och inte vill rätta sig efter givna
förhållningsregler eller frivillig intagning på sjukhus kan bli
föremål för tvångsisolering enligt smittskyddslagen.
Tvångsisolering sker då på landstingskommunalt sjukhus
men länsrätten skall dessförinnan ha beslutat om
tvångsisoleringen på ansökan från en smittskyddsläkare.
Detta sker enligt 38 § smittskyddslagen. Tvångsisoleringen
får pågå under höst tre månader men tiden kan förlängas
av länsrätten med högst sex månader åt gången och då på
ansökan från smittskyddsläkaren.

Det måste enligt socialstyrelsen finnas en förutsättning
för att den tvångsintagne smittade ges motivation att ändra
sin inställning och livsföring så att tvångsisoleringen kan
upphöra.

Någon medicinsk påverkan på den HIV-infekterades
smittsamhet finns ännu inte och behandlingen måste därför
gå ut på att ge den HIV-smittade/AIDS-sjuke ett betende,
som inte gör att andra utsätts för smitta. I detta arbete anser
socialstyrelsen att det skall ingå en psykoterapeutisk
vårdplan för den intagne. Patienten behöver få stöd och
motiveras till behandling för att bearbeta sina problem och
ta ansvar för sin smitta och sitt beteende.

Läkarens medicinska kompetens har enligt
socialstyrelsen sannolikt mindre betydelse. I stället nämner
man som exempel leg. psykoterapeuter, leg. psykologer,
kuratorer med mentalhygienisk påbyggnad och leg.
sjuksköterskor med psykiatri som specialitet.

AIDS-delegationen förslår att smittskyddslagen ändras
fr.o.m. den 1 juli 1991 så att även annan befattningshavare
än chefsöverläkaren, som det är i dag, kan utses att vara
ansvarig för vården. Detta finner vi rimligt.

Däremot anser vi att det strider mot rättssäkerheten att
låta ordföranden i hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd
(HSAN) få möjlighet att avgöra disciplinärenden när han
anser att frågan inte är av principiell beskaffenhet och det
finns grundad anledning att anta att ärendet inte kan leda
till disciplinpåföljd.

Visserligen har ändringen i lagen om tillsyn över hälso-
och sjukvårdspersonalen m fl gjorts med anledning av att
HSAN varit överlastad med ärenden, men regeringsrätten
har den 15 mars 1991 beslutat att återförvisa ett mål till
HSAN för ny behandling efter ett överklagande. Det finns
alltså skäl för att se över lagen ännu en gång.

Det nu lagda förslaget snarare skärper oron för
rättsosäkerhet än tvärtom. Kammarrätten i Stockholm
avstyrker också förslaget. Anledningen till detta är att en
förbättrad effektivitet endast kan nås till en mindre grad av
rättssäkerhet.

JK anser att en mer genomgående analys först måste
göras innan lagändringen genomförs, eftersom
ordförandens befogenhet blir alltför omfattande enligt
liggande förslag.

Förslaget om ändrade bestämmelser om beslutsförhet
kan därför inte accepteras.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen avslår den föreslagna ändringen i lagen
(1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen
m.fl.

Stockholm den 15 april 1991

Anita Stenberg (mp)

Paul Ciszuk (mp)