Den socialdemokratiska familjepolitiken innebär att den
enskilde förälderns möjlighet att påverka hur omsorgen om
det egna barnet skall utformas i praktiken är obefintlig.
Genom ett orimligt skattetryck och genom en i princip
totalsocialiserad barnomsorg tvingas de enskilda
föräldrarna att anpassa sig -- inte efter egna val och
önskemål -- utan efter de bestämmelser och de
förutsättningar som socialistiska politiker bestämt skall
gälla, utan individuella hänsyn.
Insikten att den familje- och barnomsorgspolitik som
socialdemokraterna förverkligat i vårt land inte klarar av de
krav och de önskemål som människor har rätt att ställa, står
helt klart för de flesta.
Trots att det också finns synliga bevis för att speciellt
barnomsorgen håller på att haverera, genom allt längre
köer och allt större brist på personal, nekar den
socialdemokratiska minoritetsregeringen att ändra sin
rigida inställning. Detta går ut över familjerna, inga andra.
Ansvariga socialdemokratiska ministrar har ett flertal
gånger bett kommunerna att komma med idéer och förslag
som kan lösa den kris som uppstått inom den kommunala
barnomsorgen. Men varje gång detta skett har regeringen
hindrat dessa förslag att förverkligas. Det gäller
minidagisförsöket i Sigtuna kommun, det gäller
Pysslingdaghemmen och det gäller inte minst den s.k.
Uppsala-modellen.
Det visar på ett övertydligt sätt att socialdemokratiska
politiker inte tilltror enskilda människor något som helst
ansvar. Det är allvarligt, om än inte förvånande.
Moderata samlingspartiet föreslår i annan motion att det
införs ett vårdnadsbidrag/barnomsorgsstöd som skulle utgå
till alla barn mellan 0 och 6 år. Stödet skulle tas från det
offentliga barnomsorgsstödet som i dag endast tillfaller dem
som har haft turen att få plats i den kommunala
barnomsorgen. Ett första steg i en ny och rättvis
familjepolitik vore att, tills dess att ett statligt
barnomsorgsstöd förverkligas, kommunerna ges möjlighet
att utge kommunalt vårdnadsbidrag.
Fördelarna med detta är flera. För det första skulle det
ge de enskilda föräldrarna möjlighet att bestämma hur de
vill lösa omsorgen om de egna barnen. För det andra skulle
det minska beslastningen inom den kommunala
barnomsorgen och därmed minska köerna. För det tredje
skulle det minska kommunernas kostnader, vilket skulle
möjliggöra skattesänkningar, vilket i sin tur främst gynnar
låginkomsttagare. För det fjärde skulle det minska den
oerhörda orättvisa som i dag råder för småbarnsfamiljer i
glesbygd. De flesta glesbygdsfamiljer har ingen möjlighet
att få del av den subventionerade barnomsorgen, som de
dock måste vara med och bekosta via skatten, eftersom det
helt enkelt inte finns dagis att tillgå.
Förutsättningen för ett kommunalt vårdnadsbidrag
skulle vara att det utformas på så sätt att det minskar klyftan
mellan olika barnomsorgsalternativ och mellan dem som
har och inte har offentlig barnomsorg. Dessutom skall
bidraget utgå efter likställighetsprincipen.
Genom att införa ett tillfälligt kommunalt
vårdnadsbidrag skulle vi en gång för alla ha börjat på vägen
till en familjepolitik formad efter familjernas önskemål och
inte på planmässigt socialistiskt tänkande.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär att den skyndsamt
föreslår ett kommunalt vårdnadsbidrag i enlighet med de
riktlinjer som anförts i motionen.