Familjepolitiken skall göra det lättare för föräldrarna att
bära sitt ansvar för barnens uppfostran och utveckling.
Barn har olika behov. Föräldrar har olika önskemål.
Familjepolitiken måste därför ge alla familjer möjligheter
att ordna den barnomsorg som passar dem bäst men inte
föreskriva hur möjligheterna skall utnyttjas. Båda
föräldrarna måste ha reella möjligheter att kombinera
förvärvsarbete och föräldraskap och också i praktiken dela
sitt gemensamma ansvar för barnen. Föräldrar skall också
ha möjlighet att själva, om de så önskar, ta hand om sina
små barn. Familjepolitiken skall främja både valfrihet och
jämställdhet mellan kvinnor och män.
Under de borgerliga regeringsåren togs en rad viktiga
initiativ i detta syfte:Föräldraförsäkringen byggdes ut
från sju till tolv månader (varav de tre sista med lika
ersättning för alla)Män fick rätt till tio dagars ledighet i
samband med barnets födelseSmåbarnsföräldrar fick rätt
att förkorta sin arbetstidRätt till ATP-år infördes för vård
av barn upp till tre års ålderBarnbidraget förstärktes
Flerbarnsstödet infördes som komplement till
barnbidragetAntalet daghemsplatser fördubblades.
Bakgrund
Valfriheten för småbarnsfamiljerna är idag starkt
begränsad. För flertalet familjer är det svårt att klara sig på
en lön. Möjligheten för den som så önskar att stanna
hemma och själv ta hand om sina barn är liten. I de fall båda
föräldrarna eller en ensamförälder förvärvsarbetar krävs att
någon form av barnomsorg ordnas. De långa köerna till
barnomsorgen är ett stort misslyckande för den
socialdemokratiska politiken. Denna går ut på att
barnomsorgen i första hand skall ordnas inom ramen för
kommunala daghem eller familjedaghem. Reglerna för
statsbidrag till barnomsorgen är så utformade att andra
alternativ än daghem och familjedaghem i praktiken är
uteslutna. Statsbidragen prioriterar dessutom
heltidsdaghemmen framför familjedaghem och
deltidsförskolor.
Samtidigt som således vissa föräldrar tvingas anlita
sådana barnomsorgsformer som de inte själva skulle valt,
får andra föräldrar stå i kö därför att daghems- och
familjedaghemsplatserna inte räcker till. Få har ekonomisk
möjlighet att själva ordna någon alternativ omsorgsform,
även om detta skulle kunna ske till en lägre totalkostnad.
Kostnaden för icke subventionerade daghem eller icke
subventionerade familjedaghem blir för de flesta
oöverstiglig. Valfrihet har främst de verkligt förmögna
föräldrarna.
Familjernas situation och förutsättningar varierar starkt.
Många barn växer upp i splittrade familjer och med endast
en vuxen. De sociala strukturerna har de senaste
decennierna starkt förändrats, dels som följd av höjd
förvärvsfrekvens, dels på grund av stor rörlighet på
arbetsmarknaden.
Den socialdemokratiska familjepolitiken bygger på en
ensidig föreställning om familjernas situation och
prioriteringar. Skillnaderna mellan olika kommuner och
landsdelar är dramatiska. Särskilt missgynnad är den
utpräglade glesbygden.
Det är därför följdriktigt att det offentliga stöd som i dag
utgår inte ger föräldrarna någon egentlig frihet att välja
mellan olika alternativ. De flesta föräldrar är helt hänvisade
till det alternativ kommunen erbjuder om sådant finns.
I åldrarna 1 år till skolåldern finns 1991 ca 609 421
barn. För 348 800
ordnades den 31 december 1989 enligt SCB
barnomsorgen genom 231 500
kommunala daghem och 117 300
familjedaghem. Övriga fick sin barnomsorg utanför
hemmet ordnad på annat sätt (privat dagmamma, släkting
o s v) eller fanns hemma hos föräldrarna.
Förvärvsfrekvensen för småbarnsföräldrar är hög. Av
fäderna förvärvsarbetar eller studerar 95,9 %.
Motsvarande siffra för mödrarna är 85,7 %,
varav ca hälften arbetar deltid.
Stora resurser anvisas till den kommunala
barnomsorgen. Statsbidragen föreslås i årets
budgetproposition bli 13 045 milj kr för nästa budgetår.
Kommunerna bidrar med ett ungefär lika stort belopp.
Ändå kommer bristerna i många fall att vara påtagliga. De
tar sig uttryck bl a i köer och hög personalomsättning.
Principer
Barnens situation måste stå i centrum för
familjepolitiken. Enligt vår mening måste familjepolitiken
förändras så att den bättre tillgodoser barnfamiljernas
önskemål. Varje enskilt barn måste tillförsäkras den
trygghet, den omsorg och de uppväxtförhållanden i övrigt
som gör det bäst berett att klara vuxenlivets påfrestningar
och att delta i samhällsutvecklingen.
Barn är olika. Barn har olika behov. Barn mognar olika
fort. Barn utvecklas motoriskt, intellektuellt och
känslomässigt olika. Det finns ingen patentlösning för hur
barn bäst tas om hand under uppväxtåren. Vad som passar
ett barn utmärkt kan vara fel för ett annat.
Att avgöra vad som är bäst för det enskilda barnet är inte
alltid lätt. Det kräver en mångfald av möjligheter. Lika
självklart är att de som bäst kan bedöma ett barns behov är
dess föräldrar. Denna rätt förmenas dem i dag.
Familjepolitiken måste i stället skapa förutsättningar för
föräldrarna att själva välja den arbetsfördelning och den
vård och fostran av barnen som passar just dem och barnen
bäst och som passar just då. Familjepolitiken måste
självfallet vara så utformad att den är neutral i förhållande
till familjernas önskemål om arbetsfördelning och
barnomsorg. Det måste finnas större ekonomiska
möjligheter för föräldrar som så önskar att själva ta hand
om sina barn när de är små, samtidigt som de som väljer att
förvärvsarbeta skall få ekonomiskt utbyte av detta.
Rätten att själv bestämma hur barnomsorgen skall
utformas är särskilt viktig för enföräldersfamiljerna, där
man inte har fördelen att kunna dela det löpande ansvaret
för vården och tillsynen av barnen på två.
En verklig förändring kan åstadkommas om en väsentlig
del av det allmännas stöd utformas som ett stöd som följer
barnet fram till skolstarten i stället för ett stöd för främst
kommunal barnomsorg.
En sådan förändring kan inte genomföras med
omedelbar verkan. Det måste delvis bli beroende av den
samhällsekonomiska utvecklingen. Med tanke på de grava
orättvisor som vidlåder dagens familjepolitik måste dock en
reformering av stödet till barnomsorgen prioriteras högt.
Det förslag om vårdnadsbidrag, kombinerat med avdrag för
styrkta barnomsorgskostnader, som moderata
samlingspartiet, folkpartiet liberalerna och centerpartiet
nedan föreslår är emellertid en god grund för en ny syn på
barnomsorgen.
Mål
Våra förslag syftar till att tillgodose högt ställda mål för
barnen, föräldrarna och för familjerna som helhet. Vi vill
främja följande delmål:Ökad valfrihet
De förslag vi här framlägger är inriktade i första hand på
att skapa ökad valfrihet för småbarnsföräldrar.
Om varje barnfamilj får möjlighet att lösa
barnomsorgen på det sätt den själv önskar skapas större
trygghet och ökad valfrihet. Därför bör en större del av de
resurser som ställs till förfogande för barnomsorg
disponeras av föräldrarna själva. Det förutsätter också att
olika alternativ finns tillgängliga. Målet om full
behovstäckning inom barnomsorgen står fast. Det innebär
att den som vill ha barnomsorg utanför hemmet skall kunna
få det.Mer tid för barnen
Barn och föräldrar behöver mer tid för varandra. Inte
minst gäller detta för föräldrar vars arbetsresor är långa och
tidskrävande. Den egna familjen måste vara det centrala i
barnets liv. Föräldrarna måste inte bara ha lagstöd utan
också ekonomiskt utrymme för att kunna korta sin arbetstid
så att förvärvsarbete kan förenas med ett gott föräldraskap.
Särskilt utsatta i detta sammanhang är de ensamstående
föräldrarna och deras barn.Rättvisa villkor för alla delar
av landet
Familjepolitiken måste utformas så att de offentliga
resursinsatserna för barnomsorgen fördelas rättvist mellan
alla delar av vårt land. Dagens bidragssystem, som
missgynnar kommuner i glesbygd och kommuner med låg
skattekraft och gynnar storstadskommuner med hög
skattekraft, måste förändras.
Förslag
En politik i linje med de angivna målsättningarna
förutsätter att insatserna sker på flera olika områden.
Centerpartiet, folkpartiet liberalerna och moderata
samlingspartiet utarbetade 1987 ett förslag till
vårdnadsbidrag som sedan dess vid flera tillfällen
motionsvägen framförts i riksdagen. I sina huvuddrag
innebär det att:ett skattepliktigt vårdnadsbidrag som
utgår per barn och år införs för alla förskolebarn över 1
år.avdragsrätt per barn och år införs för styrkta
barnomsorgskostnader.statsbidragen till den kommunala
barnomsorgen minskas.pensionsår inom ATP räknas för
arbete med egna barn i hemmet fram till och med året för
barnets skolstart.
Sedan detta förslag presenterades första gången i
december 1987 har förutsättningarna i flera avseenden
förändrats. Föräldraförsäkringen har byggts ut.
Barnbidragen har höjts. Statsbidragsreglerna för
barnomsorgen har ändrats. Skattesystemet har reformerats.
Inflationen har urholkat kronans värde.
Detta motiverar ingen ändring av de principer som vi
tidigare lagt fast. Däremot kan det finnas skäl att mot
bakgrund av de förändrade förutsättningarna, och med
hänsyn till den samhällsekonomiska utvecklingen, se över
nivån för och den närmare utformningen av
vårdnadsbidraget. En ren inflationsuppräkning av den
tidigare föreslagna nivån på vårdnadsbidraget, 15 000 kr,
skulle idag motsvara ca 18 000 kronor. Det kan också finnas
skäl att studera avdragsrättens närmare utformning liksom
omfattningen av minskade statsbidrag till kommunerna. De
samlade tröskeleffekterna av skattesystem och bidrag måste
också vägas in i bilden.
Riksdagen bör nu uttala sig för införande av ett
vårdnadsbidrag enligt de riktlinjer som här redovisats.
Enligt vår mening bör föräldraförsäkringen inte
förlängas ytterligare. Föräldraförsäkringen är otillräcklig
när det gäller att utveckla en politik som ger familjerna
valfrihet i barnomsorgen. De stora skillnaderna i förmåner
mellan olika familjer förstärks. Förslaget till
vårdnadsbidrag är ett bättre alternativ då det ökar
valfriheten under hela förskoleperioden och utgår lika för
alla barn.
Måluppfyllelse
Valfriheten förstärks genom att föräldrarna själva
disponerar ett bidrag per barn för att ekonomiskt klara
behovet av barnomsorg. Vårdnadsbidraget kan antingen
användas för att betala nuvarande barnomsorgsplats, vilken
i princip blir i motsvarande mån dyrare, eller för att
utveckla föräldradrivna kooperativ eller andra privata
lösningar. Det ger också ökade möjligheter, särskilt för
flerbarnsföräldrarna, att ägna mer tid åt omvårdnaden av de
egna barnen.
En ökad valfrihet ger förutsättningar för ett bättre
resursutnyttjande inom barnomsorgen. Detta skapar
utrymme för fler platser och kvalitetsförbättringar.
Vårdnadsbidraget ger småbarnsfamiljerna större
möjligheter att utnyttja den lagstadgade rätten till
arbetstidsförkortning och ger därmed mer tid för barnen. Vi
förutsätter att kommunerna -- i den utsträckning det
efterfrågas -- ställer halvtids- eller deltidsplatser till
förfogande och differentierar avgifterna med hänsyn till
detta. I många kommuner innebär det ett behov av fler
sådana platser.
Genom avdragsrätten för styrkta barnomsorgskostnader
ges familjerna ökad ekonomisk möjlighet att lösa
barnomsorgen genom t ex privata familjedaghem eller
anställd barnvårdare. När deras inkomster tas upp till
beskattning och påförs sociala avgifter tillförsäkras de
samma sociala skydd och trygghet som andra
inkomsttagare. Härigenom skapas förutsättningar för att
eliminera en svart sektor i ekonomin.
Genomförande
Av de skäl vi tidigare har redovisat är det angeläget att
så snabbt som möjligt införa ett vårdnadsbidrag.
Tidpunkten får avgöras bland annat mot bakgrund av det
samhällsekonomiska läget, eftersom vårdnadsbidraget
inledningsvis kommer att leda till ökade statsutgifter.
Huvuddelen av bidraget finansieras emellertid genom
minskning av nuvarande statsbidrag till barnomsorgen.
Skatteintäkterna kommer att öka till följd av att i dag svart
barnomsorg i stället deklareras och till följd av
beskattningen av viss del av vårdnadsbidragen.
Socialbidragsberoendet minskar. Kommunernas
kapitalkostnader för daghemsbyggande begränsas och
ökande driftskostnader motverkas. Nettokostnaden för
reformen begränsas härmed.
Riksdagen bör nu fatta principbeslut om en
familjepolitisk reform enligt de ovan angivna riktlinjerna.
Det får därefter ankomma på regeringen att återkomma till
riksdagen med förslag om vårdnadsbidragets närmare
utformning och om finansieringen.
Statsbidragen
Statsbidragen till kommunerna skall enligt vårt förslag
utgå så att kommunerna i princip får samma resurser som i
dag till verksamheten. Statsbidragen minskas med
vårdnadsbidragets storlek per förskolebarn som nu är
statsbidragsgrundande. Samtidigt förutsätts att
kommunerna höjer egenavgifterna i
barnomsorgsverksamheten. Den stimulerande konkurrens
och andra positiva följder som vårdnadsbidraget leder till
bör medföra att avgifterna kan höjas med lägre belopp än
de bortfallande statsbidragen. Vi utgår också från att
kommunerna även fortsättningsvis tillämpar
syskonrabatter. Kommunerna bör dessutom åläggas att
utbetala statsbidrag till alla omsorgsformer oavsett
huvudman, vilka uppfyller grundläggande kvalitetskrav.
Det är vidare rimligt att anta att det ökade
föräldrainflytandet, som följer av att familjerna själva
disponerar en stor del av nuvarande statsbidrag, kommer
att leda till kvalitetsförbättringar också inom den nu
statsbidragsberättigade barnomsorgen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen godkänner de i motionen angivna
riktlinjerna för en familjepolitisk reform,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande
att kommunerna åläggs att utbetala statsbidrag till alla
omsorgsformer oavsett huvudman, vilka uppfyller
grundläggande kvalitetskrav.
Stockholm den 24 januari 1991
Carl Bildt (m)
Bengt Westerberg (fp)
Olof Johansson (c)