Hälso- och sjukvårdslagen föreskriver i 2 § en vård på
lika villkor för hela befolkningen. I den delen är lagen
entydig och ger inte utrymme för tolkning. Därför är det
oroande att det i bilaga 7, i proposition l990/91:100, finns en
skrivning som kan tolkas som ett försök att försvaga rätten
till lika sjukvård. Längst ner på sidan tre står följande: ''När
det gäller t.ex. hälso- och sjukvård skall alla med lika behov
ha rätt till lika vård och behandling.'' Därefter följer olika
exempel och tolkningar av uttrycket lika behov.
Om rätten till vård på lika villkor omtolkas till att den
gäller när behoven är lika, finns en uppenbar risk för att
detta kan användas till stöd för prioritering av t.ex.
förvärvsarbetande framför icke förvärvsarbetande i
vårdköerna. Visserligen finns det inget förslag i
propositionen om en uppluckring av hälso- och
sjukvårdslagen men då det i andra sammanhang har hänt att
propositionstext upphöjts till riksdagsbeslut för att själva
texten inte avvisats bör riksdagen markera vad som
föreskrivs i hälso- och sjukvårdslagen.
Samordning av sjukvård och sjukförsäkringen
I ovan nämnda proposition aviseras en kommande
samordning av ansvaret för hälso- och sjukvård med
sjukförsäkringen. Vänsterpartiet delar uppfattningen att
det ur samhällsekonomisk synpunkt är nödvändigt med en
helhetssyn. Det är givetvis bättre för alla när en operation
kan utföras snarast även om den är kostsam om samhället
på så sätt spar dyra pengar som annars skulle användas till
en lång sjukskrivning av patienten. Men denna samordning
av ansvaret för sjukvård och sjukförsäkring får inte medföra
att patienter, som står utanför arbetsmarknaden och
därmed också sjukförsäkringen, ställs längst bak i
operationsköerna. Detta bör riksdagen som sin mening ge
tillkänna.
Hälsopolitisk plan
I snart tio års tid har sjukvården utsatts för en mycket
stark kritik. I huvudsak går kritiken ut på att vården är
ineffektiv och att detta är anledningen till att det uppstår
köer och att resurserna inte räcker till behoven.
Om hälsotillståndet kan vara ett mått på effektivitet, så
måste vi konstatera att hälsotillståndet i Sverige generellt
har förbättrats de senaste åren. Och om man gör en
jämförelse med andra industriländer så har vi en effektiv
sjukvård i förhållande till sjukvårdens kostnader. Vårdens
andel av bruttonationalprodukten har konstant minskat
under 80-talet och uppgår nu till 8,5 procent. I Sverige får
vi mer för en given summa som satsas på sjukvården än vad
man får i exempelvis USA och Frankrike.
Men fortfarande finns det allvarliga brister i sjukvården.
Skillnaderna i hälsotillstånd mellan olika grupper minskar
inte. Människor ur arbetarklassen har sämre hälsa än
personer med en gynnad ekonomisk och social ställning. De
stora hälsoskillnaderna följer ett klart socialt mönster. Inom
vissa områden av vården är det oacceptabla köer till
undersökningar, operationer och vårdplatser. I den
situationen med köer och bristande resurser är det inte
märkligt att förslag om prioriteringar ställs.
Vänsterpartiet anser att det behövs en hälsopolitisk plan
för att effektivt förbättra hälsotillståndet för de grupper som
har sämst hälsa. Hälso- och sjukvård mot 90-talet (HS 90)
bör vara utgångspunkt i det arbetet. En hälsopolitisk plan
kan också behövas som stöd för vårdpersonalen när de
tvingas göra prioriteringar som politiker egentligen borde ta
ansvaret för.
Attraktivare vårdarbeten
Vårdarbetet måste bli attraktivare så att sjukvården kan
rekrytera personal även när arbetsmarknaden i övrigt är
god och konkurrerar om arbetskraften. Tillräckligt med
personal är en förutsättning för att minska köer och hålla
vårdavdelningar öppna. Under år l990 har exempelvis i
Stockholms län ca 1 000 platser inom långvården tvingats
stänga pga personalbrist. Ett första steg i det
personalpolitiska arbetet bör enligt vänsterpartiets mening
vara att ingen i sjukvården skall behöva arbeta varannan
helg. Målet bör vara högst en helg av fyra. För att öka
möjligheten att minska helgtjänstgöringen och på annat sätt
förbättra vården anvisar vänsterpartiet i sin ekonomiska
motion 2 miljarder kronor till sjukvården. Detta finansieras
genom att grundavdraget på inkomster över 180 000 kronor
slopas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vård på lika villkor,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att eventuell samordning av
sjukförsäkring och sjukvårdsansvar inte får medföra att
patienter som står utanför arbetsmarknaden får sämre
vård,1]
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en
hälsopolitisk plan enligt motionens förslag.
Stockholm den 25 januari 1991
Margó Ingvardsson (v)
Berith Eriksson (v)
Jan-Olof Ragnarsson (v)
Gudrun Schyman (v)