av Görel Thurdin och Marianne Andersson i Vårgårda (c)
Ersättning till behandlingsskadade
Varje år skadas ett antal människor p g a felaktiga
behandlingar m.m. i sjukvård och tandvård. Antalet
anmälda behandlingsskador till den s k patientförsäkringen
ökar.
Orsakerna till denna ökning är flera. Den medicinsk-
tekniska utvecklingen har medfört att allt fler behandlingar
numera är beroende av en avancerad och därmed
komplicerad teknik. Kraven på teknisk kunskap bland
sjukvårdspersonal har därmed ökat i en omfattning som inte
varit förutsebar. Särskilt allvarligt är att införandet av de
tekniskt avancerade metoderna inte medfört en samtidig
uppbyggnad av kvalificerade kontrollfunktioner. Numera
har såväl socialstyrelsen som sjukvårdshuvudmännen
uppmärksammat detta och initierat ett arbete för s k
kvalitetssäkring i vården. Detta arbete syftar inte enbart till
att förbättra kontrollen av teknisk utrustning utan även till
att skapa rutiner för att följa upp kvaliteten i
omhändertagandet m.m.
En annan orsak till de ökande anmälningarna av
felbehandlingar kan vara de vällovliga ambitionerna att
utnyttja tillgängliga vårdresurser på ett mer effektivt sätt.
Vårdtiderna har därmed generellt förkortats. Behandlingar,
som är påfrestande för patienterna, utförs under allt kortare
tid. Den nuvarande ''vårdkrisen'' med långa väntetider till
diagnostik, operation och andra vårdinsatser tvingar inte
sällan sjukvårdspersonal att skriva ut patienter efter allt
kortare vårdtid. Risktagandet, i det enskilda fallet, kan
därmed ha ökat.
Slutligen kan anmälningsbenägenheten ha ökat dels som
en konsekvens av att kunskapen om möjligheten till
anmälan förbättrats hos allmänheten dels därigenom att
allmänhetens krav på vårdorganisationen ökat.
Ansvarsnämndens kontroll
Socialstyrelsen är samhällets kontrollmyndighet av
sjukvården. Socialstyrelsens ansvarsnämnd har en
skyldighet att följa vårdgivarnas arbete och kontrollera att
vårdarbetet bedrivs i enlighet med medicinsk erfarenhet
och beprövad praxis. Även antalet anmälda fall till
ansvarsnämnden av möjlig felbehandling har ökat.
Det åligger respektive sjukvårdsenhets chefsläkare att
tillse att alla de fall där felbehandling kan misstänkas
anmäls till ansvarsnämnden. Enligt uppgifter i massmedia
finns det anledning att pröva att denna
anmälningsskyldighet efterföljs. Det åligger regeringen att
utfärda sådana föreskrifter att socialstyrelsen vidtar en
sådan prövning.
Enligt vår mening är det av flera skäl utomordentligt
angeläget att samhällets kontrollfunktioner när det gäller
behandling av enskilda människor följs. Endast genom en
noggrann granskning kan allmänhetens tilltro till den
medicinska vården upprätthållas. Till detta kommer att
myndighetsuppföljningen är en viktig kontrollfunktion av
vårdens kvalitet. Slutligen är ansvarsnämnden även en
garant för att nyvunna medicinska erfarenheter snabbt
kommer till användning vid alla vårdenheter i landet.
Ersättning till felbehandlade
Den, som behandlats på ett felaktigt sätt i vården och
skadats av detta, har rätt till ersättning. Ersättningen för
personskadan skall dels omfatta den s k ideella skadan, dvs
kompensera lidande m m, dels den s k ekonomiska skadan,
dvs täcka kostnader för behandling och rehabilitering samt
ersätta utebliven arbetsinkomst eller framtida
inkomstförlust.
Patientskadeförsäkringen
Patientersättningen utbetalas av ett
försäkringskonsortium. Försäkringstecknare är offentliga
och privata vårdgivare. Rättsligt sett är den s k
patientförsäkringen jämförbar med andra försäkringar som
erbjuds privatpersoner på marknaden. Det föreligger dock
en väsentlig skillnad mellan patientförsäkringen och de
olycksfall- och livförsäkringar som enskilda tecknar. I det
senare fallet är försäkringstecknare och förmånstagare
vanligen samma person. Förmånstagaren har möjlighet att
påverka försäkringens omfattning och utfall. När det
däremot gäller patientförsäkringen är detta inte fallet. Här
avgör vårdgivarna, genom val av premiens storlek, vilket
skydd patientförsäkringen i realiteten skall erbjuda
felbehandlade.
Behovet av höjda ersättningsnivåer
I ett internationellt perspektiv är de
skadestånds/ersättningsbelopp som utbetalas för
personskada mycket låga. Detta förhållande gäller både om
skadan är av lindrig art eller om den leder till livslång grav
invaliditet. Det är också så att beslut om ersättning till en
behandlingsskadad fortfarande är beroende av om denne
''kan tillgodogöra sig'' beloppet. Den som skadats så
allvarligt, att medvetandegraden varaktigt sänkts kan
därmed förvägras ersättning med denna motivering.
Enligt vår uppfattning måste utgångspunkten vid
fastställande av ersättning vara att den skadade skall
tillerkännas full kompensation. Principen skall vara att en
behandlingsskadad får sådana ekonomiska villkor att den
förlust av hälsa och eller/livsfunktioner som skadan
förorsakat elimineras. I många fall är detta inte möjligt. Här
måste målsättningen vara att kompensationen skall lindra
skadan i möjligaste mån. Den praxis som utbildats i
patientförsäkringen medger inte detta idag. Som exempel
på detta kan nämnas de ersättningsbelopp som tillerkänts
dem som smittats med HIV genom blodtransfusion. Vi
anser således att ersättningsbeloppens storlek när det gäller
personskada måste höjas väsentligt för att uppnå målet om
full kompensation.
Regeringen har, bl a på centerns initiativ, tillsatt en
utredning i syfte att se över reglerna för och därmed
ersättningsnivåerna vid s k ideell skada. Av direktiven
framgår att kommitténs huvuduppgifter är att överväga om
den nuvarande ersättningsnivån bör höjas, vilka
ersättningsprinciper som bör tillämpas samt hur normer för
att bestämma ersättningen bör fastställas.
Ersättningsnivåerna vid personskador fastställs idag av
försäkringsbolagen. Bolagen redovisar i tabellform de
ersättningsnivåer som accepteras vid personskador. Dessa
normer fastställs sedan av trafikskadenämnden. I
trafikskadenämnden finns representanter för de
försäkringsbolag som ingår i det försäkringskonsortium
vilket utgör trafikskadeförsäkringen. Såväl
patientförsäkringen som de allmänna domstolarna följer de
beslut som trafikskadenämnden fattar.
Den trygghet som samhället erbjuder ger ett
tillfredsställande grundskydd. De allmänna försäkringarna
liksom pensionssystemet ger dock numera inte full
kompensation för eventuella inkomstförluster. För att
komplettera samhällets grundskydd krävs därför ofta olika
försäkringslösningar. Redan det faktum att
patientförsäkringen tillkommit talar för att vårdgivarna
erkänt behovet av ett kompletterande skydd.
Som vi ovan påpekat finns dock en avgörande skillnad
mellan patientförsäkringen och privata försäkringar. Den
private försäkringstagaren/förmånstagaren kan själv
påverka försäkringsskyddets utformning och nivå. När det
däremot gäller patientförsäkringen finns inte denna
påverkansmöjlighet för enskilda människor. Mot denna
bakgrund är det rimligt att noga pröva formerna för hur
ersättningsnivåerna i patientförsäkringen fastställs.
Kopplingen till de privata försäkringsbolagen är
dessutom mycket tveksam. Det torde vara en uppgift för
samhället att fastställa de ramar och kriterier för
kompensation som skall gälla när enskilda människor
skadas i samhällets vårdorganisation -- även när det gäller
ekonomisk ersättning. Vad ovan anförts bör ges regeringen
tillkänna.
Rätt till fritt läkarval
Många felbehandlade människor upplever att samhället
sviker dem när det gäller att påvisa att den uppkomna
skadan är hänförlig till brister i vården. Misstanken att
genomgången behandling inte utförts på ett accepterat sätt
medför ofta att förtroendet för vården i grunden sviktar.
Det är därför nödvändigt att den som misstänker sig vara
felbehandlad får möjligheter att konsultera andra
medicinska specialister än dem som utfört behandlingen.
Landstingsförbundet har nyligen antagit en
rekommendation om fritt val av vårdgivare för patienter
vilken mottagits positivt av de enskilda landstingen. När
principen om det fria läkarvalet genomförts i landstingen
ökar de felbehandlades möjligheter att konsultera annan
läkarexpertis än den som den egna sjukvårdshuvudmannen
kan erbjuda. Detta torde delvis kunna svara upp mot de
krav om fristående bedömningar som felbehandlade kan
ställa. De merkostnader som ett sådant läkarval kan föra
med sig belastar dock den enskilde. Enligt vår mening är
detta inte acceptabelt. Landstingen bör därför åläggas att
svara för de merkostnader som konsultation av läkare som
är verksammma utanför landstingsområdet kan medföra för
den enskilde.
Särskilt om rehabilitering m.m.
De behandlingsskadade har ofta behov av rehabilitering.
Inte sällan är en intensiv rehabiliteringsinsats avgörande för
i vilken omfattning behandlingsskadans långsiktiga effekter
skall kunna lindras. De rehabiliterande resurserna är
begränsade. När det gäller insatser för denna grupp av
människor är det viktigt att alla tillgängliga resurser kan
utnyttjas. De behandlingsskadade bör därför inte enbart
vara hänvisade till de vårdmöjligheter som
sjukvårdshuvudmannen förfogar över. Dessutom måste
fristående behandlingshem och andra institutioner komma
ifråga. Olika handikapporganisationer driver
rehabiliteringsenheter som bör kunna utgöra ett viktigt
komplement i detta fall. Även dessa resurser måste kunna
komma de felbehandlade till del.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en prövning av att
anmälningsskyldigheten till ansvarsnämnden uppfylls,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av en generell höjning av
skadeståndsnivåerna när det gäller personskador,1]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om samhällets ansvar när det gäller
beslut om ersättningsnivåer vid behandlingsskador
m.m.,1]
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fritt läkarval samt ansvar för de
merkostnader detta kan medföra för gruppen
felbehandlade,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rehabiliterande insatser för de
behandlingsskadade.
Stockholm den 25 januari 1991
Görel Thurdin (c)
Marianne Andersson (c)
i Vårgårda
1 1990/91:L623