Debatten om kvicksilvret i amalgam och dess betydelse
för människors hälsotillstånd har pågått under många år.
Åsikt har stått mot åsikt. Patienters övertygelse mot hela
den etablerade läkar- och tandläkarexpertisen. Fler och fler
forskare har under årens lopp engagerat sig i frågan och dels
kunnat konstatera att kvicksilvret i amalgamet ingalunda är
stabilt, dels tagit fram nya mätmetoder.
Vi kan konstatera att attityderna till de patienter som
anser sig kvicksilverförgiftade har förändrats. Nu finns det
många tandläkare som sanerar amalgam, det finns många
som inte använder amalgam alls. Antalet experter som
tvärsäkert uttalar sig om att detta inte är något problem
minskar stadigt.
En mängd riksdagsmotioner, frågor och interpellationer
har lett till att forskningsmedel anslagits, expertutredningar
tillsatts, bättre villkor för patienterna har beslutats. Men
mycket återstår och meningarna är fortfarande delade om
problemets omfattning och hur man skall tackla det.
Amalgamet är den största källan till
tungmetallbelastning hos människor. Ändå har det varit
lättare att få förståelse för farorna med de utsläpp av
kvicksilver som finns i den yttre miljön. Som jämförelse kan
nämnas att vi samlar in batterier som innehåller 1 %
kvicksilver men sätter in amalgamplomber som innehåller
50 % kvicksilver.
Vi har under flera år fört fram en rad olika krav, bl.a.
förbud mot amalgam, förändrad tandläkarutbildning och
vidareutbildning av tandläkare, införande av
hänvisningsläkare, införande av produkt- och
biverkningsregister, bättre ersättningsregler för
patienterna, en tandvårdstaxa anpassad till de nya
materialen, förbättrade ersättningsmaterial, förbättrad
arbetsmiljö för tandvårdspersonal, avfallsfrågan, utökad
forskning m.m.
Trots en välvillig behandling av flera av kraven i
riksdagen har inte mycket hänt ute på fältet. Den här frågan
är bara delvis en vetenskaplig fråga. Ytterst är det folkstyret
som måste ta ansvar för medborgarnas hälsa.
Vi anser att tiden nu är mogen för att göra en ordentlig
genomlysning av hela den här problematiken i form av en
parlamentarisk utredning som skulle kunna få följande
uppgifter:Översikt över aktuell forskningÖversikt
över de patientundersökningar som gjorts i Sverige
Sammanställning av slutsatser från myndigheter som
naturvårdsverket, kemikalieinspektionen och
socialstyrelsenSammanställning av amalgamanvändning
och attityd till amalgam i andra länderStatistik över
nuvarande amalgamanvändning i SverigeGenomgång av
tandvårdsförsäkringens bestämmelser och förslag till
ändringar som krävs för arbeten med alternativa material
Genomgång av de alternativa material som finns och
eventuella slutsatser om deras hållbarhet och effekter
Förslag till vidareutbildning av redan yrkesverksamma
tandläkare och utbildning av nya vid
tandläkarhögskolornaGenomgång av de svårigheter
patienterna upplever i SverigeUtarbetande av metoder
för att diagnosticera och behandla patienterUtarbetande
av en avvecklingsplan för amalgamet.
Samtidigt skulle en brett genomförd studie göras i
Sverige för att utöka kunskapen om amalgamsaneringens
inflytande över möjligheterna att påverka specifika
sjukdomstillstånd och syndrom.
En sådan utredning och en sådan studie skulle kunna
lösa upp knutar och motsättningar som nu skapar förvirring
hos allmänheten genom dubbla budskap. Man skulle kunna
komma fram till rekommendationer om när utbyte av
plomber kan vara aktuellt eller ej och man skulle kunna ta
fram en avvecklingsplan för amalgamet. Då skulle man
kanske slippa de hårda motsättningar som nu finns.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts angående en parlamentarisk
utredning om amalgam,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts angående en brett upplagd studie om
amalgam.
Stockholm den 25 januari 1991
Marianne Andersson (c)
i Vårgårda
Bertil Fiskesjö (c)
Jan Hyttring (c)