Riksdagen har under föregående riksmöte behandlat en
motion om problem i samband med att personer försöker
frigöra sig från sekter. Utskottet och sedan riksdagen ansåg
då att den som behöver psykologisk hjälp kan vända sig till
den allmänna hälso- och sjukvården.
Antalet sekter som aktivt söker värva medlemmar i vårt
land ökar för närvarande. De riktar främst in sig på mycket
unga människor. Sekterna utmärks av att de erbjuder olika
former av religiöst färgade livsåskådningar. De präglas ofta
av en starkt auktoritär styrning och krav på närmast total
underkastelse och uppgivande av det egna jaget från de
enskilda medlemmarnas sida. Medlemskap i dessa sekter
leder ofta till en stark personlighetsförändring och till en
brytning med familj och tidigare vänner. Enligt uppgift
förekommer det också att medlemmarna med komplicerade
kontrakt och på annat sätt blir ekonomiskt beroende av
sekten.
Att lösgöra sig ur en sekt av den art vi här talar om är, så
vitt vi förstår, oerhört svårt även för den som så önskar.
Detta inte enbart på grund av den formella bindningen till
sekten utan kanske främst på den allvarliga psykiska
belastning och den psykiska ohälsa individerna råkar ut för.
Vi vill understryka att det gäller personer som själva vill
lämna sekter och frågan berör alltså inte på något sätt de
gränser som den i grundlagen förankrade religionsfriheten
sätter för samhällets möjligheter att påverka enskilda
individers uppfattning i religiösa eller principiella frågor.
Tvärtom handlar det om samhällets skyldigheter när en
person önskar lösgöra sig från en sekt och då behöver
kvalificerad psykologisk behandling för att klara
frigörelseprocessen och för att återuppbygga sin
personlighet och sin hälsa. På frivillig väg har olika
stödgrupper bildats och tagit som sin uppgift att utifrån
medmänsklig utgångspunkt vara till hjälp.
Däremot saknas fortfarande tillgång till den
professionella psykologiska hjälp som kristillståndet kräver.
Detta har medfört att frivilligorganisationerna får ställa upp
med en orimligt stor arbetsinsats eller att den drabbade
sänds utomlands för att få erforderlig hjälp. Självmord
förekommer bland dem som inte får tillgång till denna
hjälp. I flera fall har patienter remitterats till medlemmar i
FRI (Föreningen Rädda Individen) eller RISK (Rådgivning
och information om sekter och kulter) för att få hjälp med
behandlingen då patienterna ibland inte passar in det
vanliga sjukdomsmönstret.
Både behandlingen utomlands och den privata hjälpen
måste dessutom bekostas av den enskilde eller av andra
privata medel. Det går alltså inte att för närvarande hänvisa
till samhällets hälso- och sjukvård.
Mot bakgrund av det vi ovan anfört anser vi motionärer
att frågan om hur professionell hjälp till människor som
blivit offer för sekter skall organiseras och finansieras måste
utredas. Enligt vår uppfattning bör den allmänna hälso- och
sjukvården och socialtjänsten ta det grundläggande
ansvaret för dessa uppgifter. Detta kan ske genom att det
finns Rehab drivet av kommun eller landsting som del av
annan psykologisk vård eller att man betalar vårdkostnaden
till ett brukarkooperativ eller liknande som organiserar och
driver vården.
Man bör också starta utbildning i behandling av
sektpatienter så att det inom varje landstingsområde finns
någon instans till vilken man kan remittera sektmedlemmar
som mår dåligt. Vid denna utbildning kan man med fördel
förutom medlemmar från FRI och RISK också använda sig
av av Sankt Lukas-stiftelsen som har erfarenhet av
problematiken.
Eftersom ingen vet hur stor omfattning problemet har är
det lämpligt med en utredning i frågan. I någon ort i landet,
exempelvis Linköping, har man försökt kartlägga frågan
men någon landsomfattande uppskattning har inte gjorts.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en kartläggning av behovet av
professionell psykologisk behandling efter utträde ur
sekter.
Stockholm den 25 januari 1991
Inga-Britt Johansson (s)
Berit Löfstedt (s)