Den psykiatriska vården måste som all annan sjukvård
få del av de framsteg som medicinsk forskning leder fram
till. I ett utvecklingsarbete för den psykiatriska vården
måste ingå en utökad kontakt med andra samhällssektorer,
i första hand socialtjänsten.
Vi har kunnat notera att den psykiatriska vården under
de senaste decennierna genomgått stora förändringar, i
huvudsak till det bättre för patienterna. Till de positiva
inslagen hör inte minst den förändrade synen på psykisk
sjukdom. Genom att psykisk sjukdom mer än tidigare
kommit att betraktas som vilken sjukdom som helst, har
också allmänhetens attityd till de drabbade förändrats till
det bättre. Vi vill betona vikten av att de förändringar på
området som det liggande lagförslaget rörande psykiatrisk
tvångsvård kan leda fram till, inte får innebära en återgång
till en mer negativ syn på psykisk sjukdom och psykiskt
sjuka.
I anslutning till propositionen Psykiatrisk tvångsvård m
m väckte centerpartiet en tämligen omfattande motion, som
vi hänvisar till.
I den här motionen har vi valt att, i första hand,
framlägga några kompletterande synpunkter på de förslag
som lagts fram i ovan nämnda proposition.
Det finns en bred uppslutning kring uppfattningen att
tvångsvård skall tillgripas i minsta möjliga utsträckning. Det
innebär inte bara att intagningsbestämmelserna skall vara
restriktiva, utan också att vårdtidens längd skall bli så kort
som möjligt. Det har angetts att ett syfte med det nya
lagförslaget har varit att förkorta vårdtiden.
För att detta skall vara möjligt, måste emellertid
rehabiliteringsmöjligheterna vara väl tillgodosedda. En
mycket stor del av de tvångsvårdade patienterna behöver
ett synnerligen aktivt stöd från socialtjänsten, bl a i form av
skyddat boende och skyddat arbete. Det behövs också en
allmän kontaktskapande verksamhet, om inte den enskilde
patienten skall bli isolerad från samhällsgemenskapen.
Propositionens förslag innebär en inskränkt tillämpning
av de tillstånd som idag kan föranleda tvångsvård. Den
största enskilda diagnosgrupp som kan komma att beröras
är alkoholmissbrukare. Här skall LVM kunna bli tillämplig
i betydligt större utsträckning än nu. Gruppen är så stor att
det torde vara realistiskt att räkna med en ökning av 1 000
nya LVM-fall som alltså kan behöva placeras inom
socialtjänstens institutioner.
Den s k Mentalservicekommittén (S 1089:01) fick i
uppgift att se över samverkansformerna mellan psykiatrin
och socialtjänsten. Kommitten har 1990-11-09 fått
tilläggsdirektiv att bl a särskilt granska och föreslå
förändringar vad gäller ansvarsfördelning och samverkan
mellan berörda samhällssektorer. De psykiskt
långtidssjukas behov av stöd skall särskilt beaktas.
Kommittén skall slutredovisa sina förslag senast i juli 1992.
Det finns tämligen stor risk för att
Mentalservicekommitténs betänkande kommer att mynna
ut i att de sociala resurserna redan idag är otillräckliga i det
här sammanhanget, och att de således ännu mindre medger
ett utökat ansvar. Det hade därför enligt vår uppfattning
varit en betydligt bättre tågordning att kommitténs arbete
hade varit avslutat innan ett omfattande lagförslag läggs
fram.
De synpunkter vi här framfört beträffande behovet av
sociala resurser måste, enligt vår mening, beaktas vid ett
ställningstagande till propositionen om psykiatrisk
tvångsvård.
Psykiskt utvecklingsstörda
En grupp vars intressen inte alls bevakats i propositionen
är de psykiskt utvecklingsstörda, och de fall när dessa blir
föremål för åtal.
En viktig förändring i 1967 års omsorgslag var att
psykiskt utvecklingsstörda inte skulle omhändertas
tillsammans med psykiskt sjuka. Anledningen till detta var
att de på de psykiatriska sjukhusen ofta for illa. Sjukhusens
vårdmetodik och personalens kompetens var inte anpassad
för de utvecklingsstördas situation och behov. Så är det
fortfarande idag. En negativ följd av det i och för sig
vällovliga riksdagsbeslutet att vårdhemmen för
utvecklingsstörda successivt skall avvecklas är att ett antal
människor med utvecklingshandikapp hamnat i en svår
situation. Deras möjlighet att få adekvat vård och hjälp är
helt otillräcklig.
Antalet utvecklingsstörda som överlämnades av
domstol, var under flera år mycket litet, endast 1--2 per år.
Under senare år har antalet ökat till 10--12 per år. Vid
beräkningar som gjorts i ett antal landsting har man
uppskattat att antalet kommer att stiga betydligt framöver.
Det hänger samman med att de utvecklingsstörda nu i stor
utsträckning befinner sig ute i samhället, ofta i
gruppbostäder och där retentionsrätt inte finns. På ett helt
annat sätt än tidigare kommer de i kontakt med
omgivningen, kanske med människor som inte har
förståelse för ett avvikande beteende. Följden blir att
komplikationer uppstår som i en del fall leder till att åtal
inte kan undvikas.
Propositionens förslag innebär att dessa fall inte längre
skall kunna överlämnas till omsorgerna (35§) och till den
vårdform som t ex Salberga sjukhus representerar. De
kommer istället att överlämnas till rättspsykiatrisk vård, där
deras speciella vårdbehov inte kan tillgodoses och där de
kommer att sammanföras med personer som begått svåra
brott.
Enligt vår uppfattning skall psykiskt utvecklingsstörda
som blir föremål för domstolsöverlämnande tills vidare
vårdas enligt 35§ omsorgslagen. För att på lite längre sikt få
till stånd ett bättre omhändertagande bör frågan bli föremål
för en särskild översyn. Detta bör ges regeringen till känna.
I propositionen föreslås att instansordningen ändras så
att utskrivningsnämndernas uppgifter överflyttas till
förvaltningsdomstol. Vi har i tidigare motioner framfört
invändningar mot detta.
Vi vill i detta sammanhang peka på ytterligare en
nackdel med den föreslagna förändringen. Enligt nu
gällande lag, LSPV, gäller generellt att
utskrivningsnämnden skall träffa patienten. Samma höga
krav ställs inte på länsrätten. Enligt LSPV får talan hos en
utskrivningsnämnd föras också av vissa nära anhöriga. Det
har haft stor betydelse för att tvångsvården inte skall
framstå som en sluten institution, där också patienternas
närmaste saknar insynsmöjlighet. Enligt den nya lagen får
de anhöriga ingen besvärsrätt. Utskrivningsnämnderna har
haft möjlighet att ta upp frågan om utskrivning eller
försöksutskrivning utan att någon formell ansökan
föreligger från patienten. Motsvarande kommer inte att
gälla för länsrätt. Det nya lagförslaget innebär på denna
punkt ökad byråkrati och mindre möjlighet till individuellt
hänsynstagande.
I enlighet med vad vi framfört i andra motioner yrkar vi
att nuvarande instansordning skall bestå vad gäller
utskrivningsförfarandet m m.
Kostnaderna
I regeringens nya lagförslag har någon egentlig
kostnadsanalys inte gjorts. Som exempel kan nämnas att
antalet ärenden som tillkommer länsrätterna antas bli 7--8
000 per år, vilket föreslagen finansiering grundar sig på.
Samtliga ärenden, med undantag för passärenden (ca 50 st
per år) skall överflyttas från utskrivningsnämnderna. Dessa
har under de senaste åren haft ca 17 000 ärenden per år. För
länsrätter och kammarrätter beräknas kostnaderna bli 26
milj kr per år. Från domstolsverket har upplysts att
kostnaderna för en målfrekvens om 7--8 000 per år enbart
beträffande löner uppgår till 30 milj. kr per år. Av
ovanstående exempel på beräkningssätt torde framgå att en
betydligt mer omfattande kostnadsberäkning måste göras
innan beslut i frågan fattas. Detta bör ges regeringen till
känna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av sociala resurser till
stöd och service för psykiskt sjuka,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av att psykiskt
utvecklingsstörda som blir föremål för
domstolsöverlämnande tills vidare vårdas enligt 35
§ omsorgslagen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en översyn av vården
av psykiskt utvecklingsstörda i syfte att få ett bättre
omhändertagande,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett bevarande av nuvarande
instansordning rörande beslut och prövning av psykiatrisk
tvångsvård,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en omfattande
kostnadsberäkning vad gäller konsekvenserna av
lagförslagets olika delar.
Stockholm den 25 januari 1991
Rosa Östh (c)
Karin Israelsson (c)
Rune Backlund (c)
Ulla Tillander (c)
Göran Engström (c)
Roland Larsson (c)
Marianne Jönsson (c)
Kersti Johansson (c)