Nära 400 000 fordon är årligen invecklade i kollisioner av
olika slag. Med all säkerhet är antalet större. Den angivna
summan är enbart rapporterade fall.
Vid dessa olyckor skadas ett stort antal människor, varav
ca. 10 000 får en skada som benämnes Whip-lash, eller
''pisksnärtskador''. Vid en kollision uppkommer en snabb
pendelliknande rörelse och huvudet kastas antingen bakåt
eller åt sidan. Följden blir skador i mjukdelarna, ledbanden
mellan kotorna skadas liksom celler och nerver. Ofta är
skadorna inte synbara. Den enklaste skadan leder till
nedsatt rörlighet i en eller flera leder. Den sk. typskadan
innebär att fästena och därmed blodförsörjningen till
diskarna -- de stötupptagande skivorna -- mellan kotorna
skadas eller brister, vilket leder till blödning och svullnad.
Många som drabbas av denna typ av trafikskada kan få
en livslång smärta. För många blir tillvaron och livet mycket
svårt. I kontakter med läkare och försäkringskassa upplever
de skadade att inte bli trodda. Tyvärr är det så att defekter,
uppkomna vid kollisionen, inte alltid syns på röntgenplåtar.
Följden kan så småningom bli att patienter rubriceras som
psykiskt sjuka vilket försämrar patientens möjligheter både
hos försäkringskassan och en återgång till yrkesverksamt
liv. Mera forskning krävs för att öka förståelsen av
sjukdomsförloppet.
För de svårt ryggmärgsskadade finns i Sverige endast en
enhet med samtliga specialiteter, som är nödvändiga för en
god vård, (Sahlgrenska sjukhuset, Göteborg). Problemet är
att det ingalunda är självklart att det egna landstinget är
berett att remittera en skadad till specialvård.
Mot bakgrund av detta för patienterna besvärliga läge,
som också påverkar deras miljö, hemförhållanden och
andra sociala kontakter, bör statsmakterna som en första
åtgärd se till att primärvården och länssjukvården får
information om sjukdomen/trafikskadan. Dessutom bör
utbildning ordnas för berörda personalkategorier. Man
behöver också se över om forskningen behöver förstärkas.
På det lokala planet är det motiverat med vakenhet inför
denna sjukdomsgrupps behov av handikappstöd när det
gäller bostadssociala åtgärder, erhållande av bilstöd m m.
Till
ovanstående kan noteras vad som framgår av 1989
års handikapputredning, som i sitt
kartläggningsbetänkande (SOU 1990:19) pekar på
svårigheten för läkare och annan personal att ställa rätt
diagnos och känna till speciella komplikationer.
Möjligheten att följa med i den vetenskapliga utvecklingen
avseende behandling m m
kan också vara begränsad.Detta talar för att
ansvariga, också när det gäller Whip-lash, måste ha en
grundligare information om en skadas karaktär och
följdverkningar för att ge den drabbade patienten en så
adekvat vård som möjligt.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förstärkta forskningsinsatser,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av stödjande åtgärder
på handikappsidan,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av fördjupad information
om whip-lash.
Stockholm den 25 januari 1991
Kenth Skårvik (fp)
Leif Olsson (fp)