Den dominerande frågan i samhället är hur en rättvis
prioritering av resurserna ska göras i en situation då alla
behov och önskemål inte kan tillgodoses.
Frågan gäller inte minst hälso- och sjukvården.
Prioriteringar har alltid gjorts, medvetet eller
omedvetet. Varje budgetbeslut t.ex. innebär i sig en
prioritering -- man väljer att driva vissa verksamheter och
göra vissa investeringar (bygga upp ny verksamhet, anställa
personal, bygga lokaler, anskaffa inventarier) och väljer
därmed bort andra alternativ.
På samma sätt har professionen i hälso- och sjukvården
alltid gjort prioriteringar mellan olika möjligheter att
behandla eller vårda människor. Nytt är att det nu krävs
mer övergripande prioriteringar som gäller i ett längre
tidsperspektiv. Prioriteringar måste göras synliga och
tillgängliga för en allmän diskussion. De är inte längre en
angelägenhet för de professionella inom hälso- och
sjukvården eller för politiker enbart.
Oberoende av om sjukvården kommer att tillföras
ytterligare resurser så kan troligtvis inte alla behov
tillgodoses. Det beror bl.a. på de tekniska och medicinska
landvinningarna, de ökade medicinska och rehabiliterande
möjligheterna och den förskjutning i ålderssammansättning
som sker i befolkningen -- antalet mycket gamla med
ökande vårdbehov ökar och antalet unga som kan vilja välja
vård som yrke minskar.
Landstingen är väl medvetna om detta.
Exempel på vad som görs i Sverige
Statens Medicinskt Etiska Råd har diskuterat
prioriteringar på etiska grunder och har försökt inventera
vad som görs på olika nivåer i landet.
Många landsting försöker finna former för att
systematiskt bena upp vad frågorna gäller och vilka
principer som ska vara rättesnören vid
prioriteringsdiskussioner. Men processen blir ofta
svårhanterlig beroende på att de rätta redskapen saknas för
att föra en gemensam diskussion som innehåller säväl
medicinska, ekonomiska som etiska delar.
Landstingen har kommit olika långt, alltifrån något där
varje klinik har diskuterat prioriteringsfrågor i ett etiskt
perspektiv till landsting som ännu inte startat diskussioner.
Slående är medicinska- och verksamhetsföreträdares
uppfattningar att det politiska intresset för
prioriteringsdiskussioner är svagt. Skälen gissar man kan
vara t.ex. att ''man ska inte prioritera i hälso- och sjukvård --
mer resurser löser problemen'',''det är professionens sak att
prioritera'',''rädsla för opinionsbildning genom
massmedia'', ''bristande lojalitet mellan olika parter'',
''dåligt underbyggda argument för på vilka grunder en
prioritering kan göras''. Till dessa synpunkter kommer
ovanan att överhuvudtaget behöva prioritera.
Landstingsförbundet presenterar ett referat från sin
konferens om etik och prioriteringar i januari 1991. Man
håller på att inventera hur långt enskilda landsting har
kommit i att starta politiskt förankrade grupper med ansvar
för etiska frågor. Ett erfarenhetsutbyte planeras under
våren. Man kommer också att begära uppgifter från
landstingen om ''etiskt ansvarig'' kontaktman.
Socialstyrelsen planerar en debattbok som publiceras i
januari 1991. Socialutskottet planerar en hearing under
våren 1991. Läkarförbundet har satt till en särskild grupp
för att belysa prioriteringsfrågor och andra organisationer
har också olika pågående projekt om etiska prioriteringar.
Den norska prioriteringsutredningen
I Norge tillsatte regeringen 1985 en utredning med
uppdrag att behandla prioriteringar inom hälso- och
sjukvården. Uppdraget innebar att lägga fast vissa
grundläggande principer från vilka de fortsatta
prioriteringsdiskussionerna kunde utgå. Utredningen skulle
beakta att förslagen utformades så att patientsäkerheten
garanterades och befolkningens rätt till en ''nödvändig''
sjukvård säkrades även för de svagaste och mest utsatta
grupperna.
Utredningens betänkande (Retningslinjer for
prioriteringar innen norsk helsetjenste NOU 1987:23) löste
inte prioriteringsfrågorna men gav de enskilda
sjukvårdshuvudmännen en gemensam plattform från vilken
diskussioner kan föras.
Den norska modellen kan inte kopieras. Men sättet att
angripa problemen manar till eftertanke. Norge har liksom
Sverige ett decentraliserat ansvar för hälso- och sjukvården.
Länderna har också en likartad värdegemenskap kring
grundläggande trygghetsfrågor liksom behoven av att göra
tydlig en gemensam värdebas för prioriteringsdiskussioner
som inte enbart har ekonomiska förtecken.
En svensk modell bör tas fram
Klyftan ökar mellan vad vi kan göra och vad vi bör göra
och vad vi har råd att göra. Detta kan leda till att den som
''skriker högst'' i massmedia också får mest.
För att kunna genomföra prioriteringar där även etiska
överväganden ingår så måste etiken göras synlig. En
utredning som har till syfte att skärskåda och lyfta fram de
grundläggande etiska principerna för hälso- och sjukvården
i ett längre perspektiv bör genomföras. Särskilt mot
bakgrund av de arbeten som pågår. En sådan utredning
skulle ge verktyg för att garantera en utveckling där etiska
värden styr utvecklingen och inte kortsiktiga ekonomiska,
politiska och professionella intressen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag att genomföra
en utredning som kan vara underlag för etiska prioriteringar
i hälso- och sjukvården.
Stockholm den 24 januari 1991
Margitta Edgren (fp)