För ett par år sedan förvånades säkert många av
Landstingsförbundets enkät gällande dödshjälp. Nästan 60
procent av de tillfrågade gav uttryck för den meningen ''att
läkarna borde kunna hjälpa en obotligt sjuk patient med
svåra lidanden att ta livet av sig, om patienten uttryckligen
önskar det''. Man frestas förmoda att formuleringen var
vald med tanke på att om möjligt skapa en negativ
inställning till dödshjälp. Detta till trots blev resultatet det
nämnda. Det är också värt notera att de högsta siffrorna --
77,9 procent -- representerades av åldersgruppen 18--24 år.
Med tanke på den medicinska teknikens snabba
frammarsch kan man självklart befara att allt flera allt
längre hänvisas till ''dödens väntrum'' i livets slutskede.
Avvägningen mellan livsförlängande åtgärder och rimlig
livskvalitet är med nu gällande lagstiftning vansklig. Ett
avbrytande av behandling som läkaren finner meningslös
riskerar honom anmälan till Hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnd, varför fortsatt behandling gärna prioriteras.
I all vård måste i görligaste mån patientens
grundlagsfästa självbestämmanderätt respekteras. Den
rätten är i lag garanterad patienten vad gäller behandling
och det finns uppenbarligen starka skäl att respektera
självbestämmanderätten också när patienten vill lämna det
liv som enbart blivit en plågsam börda. Man kan fråga sig
med vilken rätt samhället i det läget beslutar utan hänsyn
till den vars liv det gäller. Naturligtvis kan man hänvisa till
gällande sjukvårdsetik, vilken emellertid inte sällan blir en
etik som patienten får betala med sitt utdragna lidande.
Distinktionen mellan passiv och aktiv dödshjälp kan, med
hänsyn till nuvarande avancerade medicinska teknologi,
svårligen vidmakthållas.
Rimligen finns ingen principiell skillnad mellan
''åtgärden'' att stänga av respiratorn eller att ge en injektion
som får patienten att avsomna. Båda är ''åtgärder'' -- även
avbrytande av medicinsk behandling -- som måste
verkställas av någon.
Vad gäller rättsläget i anledning av dödshjälp har också
detta undergått en förändring under påverkan av
opinionen. Av senare rättsfall att döma har domstolarna en
förändrad syn på den som med samtycke berövar en annan
livet. Även om brottsrubriceringen angetts som dråp har
påföljden blivit villkorlig dom. Utredningen -- Frihet från
ansvar SOU 1988:7 -- uttalar att det i sådana fall ''skulle vara
uppenbart stötande för den allmänna rättskänslan att döma
till ansvar''.
Det torde vara klokt att se över lagstiftningen på detta
område, där lagens bokstav och anda kommit att gå starkt
isär. Ovan nämnda statliga utredning och
Fängelsestraffkommittén rekommenderar också att hela
frågekomplexet om ''rätten till vår död'' får en
förutsättningslös översyn.
Naturligtvis skall inte ekonomiska faktorer vara något
motiv för dödshjälp. Men i ett läge där sjukvården mot sin
vilja tvingas till prioriteringar i vårdklientelet synes det
rimligt att den som har en klart dokumenterad vilja att i
livets slutskede avstå från livsuppehållande behandling eller
avstå från livet självt, borde få sina önskemål tillgodosedda.
Vad gäller problematiken patientens rätt--läkarens
skyldighet kan hänvisas till det sätt på vilket man löst dessa
frågor i samband med den fria aborten, i sig en dödshjälp
och logiskt ett starkt argument för självvald dödshjälp i
livets slutskede.
Denna motion innebär ett vaktslående om människans
rätt till en värdig död.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen begär att regeringen utreder frågan om
frivillig eutanasi.
Stockholm den 25 januari 1991
Sten Andersson (m)
Wiggo Komstedt (m)
i Malmö