Vuxen- resp. barn- och ungdomspsykiatrin vilar på främst två vetenskaps- och kunskapsområden, det medicinskt/biologiska samt det psykologiska -- inklusive socialpsykologin.
Vetenskaperna tillämpas av alla inom verksamheten anställda men garanteras främst av två yrkesgrupper -- läkare och psykologer -- med likvärdig utbildning vad avser såväl bredd som fördjupning och omfattning inom sina respektive grundvetenskaper.
Läkaren har genom sin formaliserade specialistutbildning till synes en längre utbildning -- men psykologen har oftast en väl så omfattande vidareutbildning inom relevanta områden, om ej alltid formaliserade. Båda kompetenserna är oundgängliga i de nämnda verksamheterna för att bibehålla och utveckla såväl innehåll som kvalitet i utrednings-, behandlings- och vårdarbetet. Enbart de individuella patientärendena kan utgöra indikatorer på vilken av kompetenserna som är den som bäst lämpar sig -- oftast i kombination med den andra -- att utnyttjas i det enskilda fallet.
För att fortsatt utveckla inriktningen av den psykiatriska verksamheten liksom för att säkra och förbättra kvaliteten och därvid ansvara för såväl patienters som medarbetares väl och ve är ledningsfunktionen av utomordentligt stor betydelse. Den av riksdagen nyligen beslutade förändringen i HSL syftade bl.a. till att ledningsansvaret skulle kunna samlas hos den som bäst var lämpad att bära ansvaret för såväl patienter som verksamhetsadministration samt utveckling av densamma.
Ur socialutskottets utlåtande citeras följande:Också inom psykiatrin kan det finnas enheter som inte nödvändigtvis måste ha en läkare i ledningsansvar för verksamheten.Utskottet konstaterar vidare att en stor del av den offentliga hälso- och sjukvården enligt förslaget inte kommer att omfattas av något lagreglerat ledningsansvar. Under utfrågningen har nämnts att hälften av alla slutenvårdsplatser kan förväntas falla utanför det lagreglerade området. Inom den i detta avseende sålunda oreglerade delen av hälso- och sjukvården kan alltså andra personalkategorier, t ex sjuksköterskor och psykologer, komma ifråga för ett samlat ledningsansvar.
För psykiatrin skulle det vara olyckligt om detta beslut kringskärs så att enbart företrädare för den ena kompetensen, dvs. den medicinskt/biologiska, kan bli aktuell för det samlade ledningsansvaret. Konsekvenserna för verksamhetens innehåll och utveckling kan bli svåröverskådliga. Det blir alltså betydelsefullt att noggrant följa tillämpningen av förändringarna i HSL i detta avseende. Det bör även noggrant prövas hur införandet av patientansvarig läkare kommer att påverka det medicinska eller det ''psykologiska'' yrkesansvaret.
Leder lednings- eller patientansvarigfunktionen till oönskade konsekvenser i form av inskränkningar eller svårigheter att till fullo ta ett yrkesansvar bör detta uppmärksammas. Problem att rekrytera och/eller behålla kvalificerade psykologer kan bli en besvärlig följdverkan.
Med anledning av det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att följa tillämpningen av HSL speciellt vad avser psykiatrin, inkl. barn- och ungdomspsykiatrin, samt begära att frågan om psykologers yrkesansvar i förhållande till ett ''samlat ledningsansvar'' samt till patientansvarig läkare skyndsamt utreds.
Stockholm den 24 januari 1991 Siw Persson (fp)