''Det är angeläget ur miljösynpunkt att användningen av
amalgam som fyllningsmaterial inom tandvården
avvecklas.'' Det skrev naturvårdsverket i sin rapport
''Kvicksilver -- problem, miljömål, åtgärder'' i maj 1990.
Kvicksilver från amalgam utgör ett problem för miljön
genom att det återfinns i slam i de kommunala
reningsverken där teknik att avskilja kvicksilvret saknas.
Även i röken från landets 75 krematorier utgör kvicksilvret
ett stort problem. Sammanlagt 300 kg
släpps ut i luften per år på detta sätt.
''På lång sikt bör produkter tillverkas utan användning
av kvicksilver, även inom sektorer där detta är svårt eller
mycket dyrt'', skriver naturvårdsverket.
Kemikalieinspektionen kommer också i sin rapport
''Begränsningsuppdraget -- redovisning av ett
regeringsuppdrag'' till slutsatsen att ''målet är att
användningen av kvicksilver på sikt ska upphöra''.
Av den svenska importen av kvicksilver 1990 gick
huvuddelen till tre olika ändamål, ett av dessa är till
tandamalgam. Genom att ersätta amalgamet med andra
tandvårdsmaterial skulle en väsentlig del av
kvicksilveranvändningen i landet upphöra.
Förutom till amalgam används kvicksilver
huvudsakligen till två andra ändamål. Kloralkaliindustrin
svarar för den största importen men ett par företag i
branschen har redan övergått till en produktionsmetod utan
kvicksilver och för de övriga finns en avvecklingsplan
fastställd.
Beträffande batterier och elapparater som också
innehåller kvicksilver finns en stor medvetenhet om
problemen och tillverkarna kommer ständigt med nya
produkter. Batterier som tidigare innehållit kvicksilver säljs
nu utan både kvicksilver och kadmium.
Rapporten från de två myndigheter som satts att
försvara miljön och övervaka kemikalieanvändningen
måste tas på stort allvar. Den totala belastningen av
kemikalier på människa och miljö måste drastiskt
begränsas.
När det gäller avvecklingen av kvicksilveranvändningen
är det en trovärdighetsfråga att allt kvicksilver behandlas på
samma sätt. Där får inte finnas några ''heliga kor'' som är
ställda utanför den vanliga värderingen av giftiga ämnen.
Det kommer t.ex. i längden att bli svårt att förklara för
medborgarna varför de skall anstränga sig och samla in
batterier som innehåller 1 %
kvicksilver samtidigt som de sätter in nya
amalgamplomber som innehåller 50 %
kvicksilver i sin egen mun.
De generationer som lever nu är barn av
industrisamhället och har utsatts för kemiska ämnen i en
grad som inga generationer tidigare gjort och det är därför
livsnödvändigt att vända utvecklingen även om det skulle
medföra ökade kostnader.
Kvicksilver är en mycket giftig tungmetall som nästan
alla människor i västerlandet exponeras för dygnet runt
genom tandamalgam. Amalgamet innebar ett framsteg för
tandvården när det infördes i slutet av 1800-talet. Även om
många redan då varnade för kvicksilvrets giftighet.
Sedan dess har nya material börjat användas och
åtskilliga tandläkare både i Sverige och andra länder har
helt övergått till de vita materialen. Detta visar att det redan
finns hållbara alternativ, men en satsning på ytterligare
utveckling av dessa material är ändå nödvändig.
Farhågorna om att vissa alternativa material kan
innehålla ämnen som innebär hälsorisker måste givetvis tas
på stort allvar, men inga nya material innehåller ämnen som
lagras i kroppen och i naturen på samma sätt som
kvicksilver gör.
Att debatten om hälsoriskerna med amalgam, som
pågått de senaste årtiondena blivit så inflammerad kan till
stor del bero på att metoder saknats för att mäta
kvicksilverförekomsten i kroppen. Det har inte heller
funnits forskningsresultat som direkt visat vilka
hälsoeffekter amalgamet har.
Erfarenheter från yrkesexponering inom
kloralkaliindustrin har hittills använts för att dra slutsatser
om amalgamets påverkan på kroppen. Men dessa
erfarenheter ger knappast den kunskap som behövs för att
t.ex. fastställa amalgamets påverkan på barn och gravida.
Under de allra senaste åren har en rad
forskningsrapporter presenterats både i Sverige och i andra
länder, vilka ger helt nya kunskaper. Det är därför dags att
fylla igen gamla skyttegravar och förutsättningslöst studera
all denna nya kunskap.
Olika forskningsresultat visar nu att kvicksilver frigörs
från plomberna vid tuggning och vid intagande av varm eller
sur föda. Det lagras också i kroppen på ett sätt som tidigare
ansetts omöjligt. Den forskning som visar att kroppens
funktioner påverkas av kvicksilver från amalgam måste nu
följas mycket noga liksom den forskning som tyder på att
bakterier i kroppen kan omvandla det metalliska
kvicksilvret från amalgam till mycket farligt
metylkvicksilver.
Särskilt oroande är de resultat som visar att foster
påverkas och att kvicksilver kunnat uppmätas i hjärnan på
döda spädbarn. Dessa varningstecken får på inga villkor
ignoreras.
Den traditionella metoden med helblodsmätning och
urinmätning säger mycket lite om vilka kvicksilvermängder
som finns lagrade i kroppens organ. Erfarenheten tycks
dock visa att det finns en grupp patienter som fått bättre
hälsa och ökad livskvalité sedan de bytt ut sina
amalgamplomber.
Fortfarande finns inte mätmetoder som är allmänt
tillgängliga, men på forskningsstadiet finns flera intressanta
projekt.
Vid institutionen för strålningsvetenskap i Uppsala kan
man t.ex. mäta metallförekomsten i enskilda blodkroppar.
Tillsammans med Akademiska sjukhuset har man kunnat
konstatera samband mellan sjukdomssymptom och
förekomst av kvicksilver i röda och vita blodkroppar. Friska
personer har däremot inte uppvisat mätbara mängder
kvicksilver i blodkropparna.
Vid Astra i Södertälje har en metod tagits fram för att
mäta i blod huruvida människor är överkänsliga för
metaller. Denna metod tycks ge betydligt säkrare resultat
än traditionellt hudtest.
En hel del kunskap saknas visserligen ännu men för den
svenska efterkrigsgenerationen, som är den generation i
historien som har mest amalgam i tänderna börjar tiden bli
knapp.
Utvecklingen har dessutom gått dithän att medborgarna
i allt mindre utsträckning efterfrågar amalgam varför det är
nödvändigt att ta ställning till vad man skall använda i stället
och hur tandläkarna skall utbildas för arbete med
alternativa material.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en avvecklingsplan
för amalgam.
Stockholm den 24 januari 1991
Ulla-Britt Åbark (s)
Håkan Strömberg (s)