Barnhälsovårdens överförande till primärkommunerna
Bakgrund
De kvarvarande väsentliga hälsoproblemen inom
barnhälsovården definieras av mödra--
barnhälsovårdsutredningen till följande fyra:
Psykosociala hälsoproblemSkador av omgivningens
rökning, alkohol- och drogmissbrukBarnolycksfall
Kostrelaterade sjukdomar
Gemensamt för alla dessa problem är att orsaken inte
står att finna hos barnet självt utan i barnets uppväxtmiljö.
För denna uppväxtmiljö har primärkommunerna enligt 12
§ socialtjänstlagen det övergripande ansvaret:
''Socialnämnden skall verka för att barn och ungdom växer
upp under trygga och goda förhållanden, i nära samarbete
med hemmen främja en allsidig personlighetsutveckling och
en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och
ungdom ...''
Med tanke på ovanstående är det onekligen förvånande
att landstingen och inte primärkommunerna givits ansvar
för den förebyggande barnhälsovården. Orsaken till att så
är fallet är enbart historisk. När barnhälsovården i Sverige
organiserades efter riksdagsbeslut 1937 var verksamheten
helt inriktad på att förebygga infektioner, ge
skyddsläkemedel och spåra sjukdomar och handikapp hos
barnen. Inget av de nuvarande hälsoproblemen uppfattades
som uppgifter att arbeta med med undantag av
kostrelaterade sjukdomar, dock endast i den mån en
bristfällig kost påverkade barnens aktuella hälsotillstånd
och inte som nu den framtida hälsan. Dåtidens
hälsovårdsarbete var därför en naturlig uppgift för en
sjukvårdsorganisation.
Om ansvaret för det förebyggande arbetet vid den tiden
helt låg på sjukvårdsorganisationerna (som med tiden blivit
liktydigt med landstingen), har utvecklingen och
lagstiftningen sedan dess lett till att ansvaret blivit delat
mellan landsting och primärkommuner. Detta har medfört
så många oklarheter i ansvarsfördelningen och så dålig
integrering av olika förebyggande verksamheter att tiden nu
är mer än mogen för en radikal omorganisering av hela
barnhälsovården i primärkommunal regi.
Särskilt tydligt framstår bristerna i nuvarande
organisation när det gäller de psykosociala
hälsoproblemen inklusive skador av rökning,
alkohol- och drogmissbruk. Förskoleåren och särskilt
det första levnadsåret är oändligt mycket mer betydelsefulla
för den vuxnes psykosociala hälsa än någon annan period i
livet. Våra kunskaper om hur man kan stödja resurssvaga
föräldrar, så att deras nyfödda barn får en bättre chans att
klara sig här i livet har ökat väsentligt under det senaste
decenniet. Nuvarande barnhälsovårdsorganisation har
emellertid små eller inga förutsättningar att ge detta stöd.
Det förutsätter dels att personalen har omfattande
kunskaper om och erfarenhet av spädbarnsvård och
föräldra--barninteraktion, som distrikssköterskor med alla
vårdgrenar sällan eller aldrig kan skaffa sig. Det kräver
också ofta intimt samarbete med socialtjänsten, som
barnhälsovårdsöverläkaren i Kopparbergs län framhåller.
Primärkommunen får ta ekonomiskt ansvar för
psykosociala problem hos ungdomar och vuxna.
Motivationen att satsa på förebyggande arbete redan under
spädbarnstiden, när detta har störst förutsättningar att
lyckas, borde därför vara större om det var klart att
primärkommunen också har ansvar för detta.
Situationen är väl ägnad att inte göra någonting under
barnens viktigaste första levnadsmånader.
Socialstyrelsen sände 1984 ut ett förslag till utvidgade
föreskrifter för förskolehälsovården på remiss.
Barnolycksfall
Även förebyggande av barnolycksfall borde enligt
socialtjänstlagen vara en primärkommunal angelägenhet.
Här har barnhälsovården sedan länge tagit på sig ansvaret
att informera föräldrar om barnskydd i hemmet och i viss
mån trafiken. De allvarligste olycksfallen sker emellertid
utomhus, särskilt i trafikmiljön som varken föräldrar eller
barnhälsovårdspersonal kan påverka.
Kommunala tjänster för barnskyddsombud eller
barnmiljöombud har överallt där de inrättats visat sig sänka
antalet barnolycksfall med 20--30 %. Först om
primärkommunerna får ett odelat ansvar för all
förebyggande barnhälsovård blir behoven av
barnmiljöombud, s.k. barnombudsmän, sannolikt
uppenbara för alla.
Kostrelaterade sjukdomar
Även arbetet med att förebygga kostrelaterade
sjukdomar skulle kunna effektiviseras under
primärkommunalt huvudmannaskap. Problemet nu är att
en felaktig kost, som är av stor betydelse för en rad vanliga
folksjukdomar i vuxen ålder, är betydligt vanligare bland
barn i socialt utsatta familjer och att barnhälsovården inte
har metoder att påverka just dessa familjers kostvanor.
Informationen når, d.v.s. påverkar, bäst den som minst
behöver den trots att vi träffar alla föräldrar. Flera
undersökningar tyder också på att den sociala olikheten i
kostvanor åter börjat öka efter att under hela detta sekel
tidigare ha minskat. Övervikt var vanligare bland barn i
lägre socialgrupper i en studie från 1982 vilket den inte var
tidigare och även skillnader i barnens längdutveckling har
tillkommit.
För att påverka kostvanorna i de socialt svagaste
familjerna krävs samma typ av gruppverksamheter som kan
förebygga psykosocial ohälsa bland barnen. Föräldrarna
behöver stöd i hela sin föräldraroll som man visat i flera
försöksverksamheter i landet.
Med ett odelat huvudmannaskap för det förebyggande
arbetet skulle kostundervisningen i skolan sannolikt också
bättre integreras i detta arbete. Mödrarna i mest behov av
kost- och matlagningskurser har ofta nyss lämnat skolan
utan att ha lärt sig laga den nyttiga och billiga basmaten.
Kanske skulle man rentav börja inse den förebyggande
effekten av bättre kvalitet på skolmåltiderna och
måltidsmiljön i skolan.
Ytterligare ett tungt vägande skäl att överföra ansvaret
för barnhälsovården till primärkommunerna är att detta
torde vara enda möjligheten att lösa problemet med
barnhälsovårdens allt svagare och trängdare position inom
primärvården. Varken på fältet eller i ledningen finns
längre några personer med tillräcklig erfarenhet och
kunskaper om barn och barnhälsovård. Endast
barnhälsovårdspsykologerna försöker föra barnfamiljernas
talan.
I primärkommunal regi skulle barnhälsovården kunna
integreras med framförallt mödrahälsovården och
socialtjänsten. Även barnmorskorna bör anställas av
kommunen, då det psykosocialt förebyggande arbetet
börjar redan före barnets födelse. Det handlar inte längre
om enbart kontroll av modern inom mödrahälsovården
eller barnet inom barnhälsovården och inte heller om vård
utan om stöd och service till hela familjen.
Familjeservicecentraler skulle alltså inrättas.
Förutom barnmorska skulle där finnas en eller flera
sjuksköterskor med distrikts- eller
barnsjuksköterskeutbildning, som enbart arbetade med
förebyggande barnhälsovård och enklare sjukvård till
småbarnsfamiljer. Gynekolog och barnläkare eller särskilt
intresserade distriktsläkare med vidgad erfarenhet av
gynekologi respektive pediatrik köptes av landstingen. En
mödra--barnhälsovårdspsykolog kunde arbeta på flera
centraler. En socialsekreterare, specialiserad på familjer
med förskolebarn, skulle knytas till centralen och sannolikt
endast arbeta där. Risk finns annars att verksamheten skulle
få alltför mycket av kontrollfunktion. Om man följer
principen att föräldrarna alltid deltar i samarbetet för
barnens hälsa skulle en sådan organisation ge bättre
garantier för sekretessen än det mycket bristfälliga skydd
som nu finns på vårdcentralerna med hela vårdlag
inblandade.
Åtminstone i de större kommunerna skulle särskilda
verksamheter för familjer med behov av särskilt och tidigt
stöd knytas till centralerna. Någon öppen
förskoleverksamhet kan också tänkas knytas litet fastare till
sådana centraler.
Att barnhälsovården helt logiskt får samma huvudman
som skolhälsovården medför dessutom att det nu oftast
bristfälliga samarbetet i samband med skolstarten
förbättras. Smärre kommuner får därmed också större
möjligheter att ordna kombinerade tjänster till läkare med
särskild barnkompetens, vilket det finns ett stort behov av.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
barnhälsovården bör överföras till primärkommunerna.
Stockholm den 23 januari 1991
Ragnhild Pohanka (mp)
Anita Stenberg (mp)