Rätten till en god hälso- och sjukvård på lika villkor slås fast i hälso- och sjukvårdslagen. En lag som är en av de mest positiva som skapats.
Men den ger ingen garanti för att alla människor erhåller lika vård på lika villkor. Många människor upplever det i dag, liksom under en lång tid tillbaka, som mycket svårt att få kontakt med läkare, oavsett om det är via vårdcentral eller på annat sätt. I synnerhet gäller detta de människor som inte bor i de tätast befolkade delarna av landet. Detta beroende på att läkartätheten inte står i proportion till betalningsunderlaget i respektive sjukvårdsregion, förutom vid utbildningsorterna.
Vissa landsting har försökt att locka till sig läkare med ekonomiska förmåner, som avskrivning av studielån och höga löner, men detta har inte hjälpt.
I stället har kraftiga punktinsatser från landstingens sida gjorts, till stora kostnader, för att få bort patientköerna. Risker med ett sådant förfarande är att det kan leda till påfrestningar som ger upphov till arbetsmiljöproblem för både personal och patienter. Och som en följd av det ett försenande av undersökning, diagnos, vård och behandling.
Ett sätt att på sikt komma tillrätta med denna ojämna fördelning av läkarresurserna är naturligtvis att utöka antalet platser inom läkarutbildningen. Detta betyder dock inte att de glesare befolkade delarna av landet automatiskt får sina vakanta läkartjänster tillsatta. Möjligen betyder det att de läkare som inte erhåller tjänster eller uppdrag vid de intressanta tjänstgöringsorterna, eventuellt flyttar ut på landsbygden.
Ett mer verksamt sätt att upprätthålla läkartjänster i glesbygd vore därför att finna någon form av styrmekanism som gör att läkare i sin tjänstgöring eller utbildning måste tjänstgöra ett antal år på orter i glesbygd. Läkare som en gång har jobbat ute på små läkarstationer eller inom öppenvård ute i landet har mycket stora förutsättningar att bli kvar i sådan tjänst. Personer som aldrig har upplevt stimulansen av att vara verksam t.ex. i Nordvärmland, eller annat glesbygdsområde, får aldrig samma förståelse för de problem som finns utanför storstadsområdena.
Kan man finna styrmetoder för att få piloter att stanna kvar i flygvapnet efter erhållen utbildning, att få poliser att tjänstgöra i storstäder, måste det också gå att få en rättvis fördelning av landets läkarresurser.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av styrmetoder för att trygga glesbygdernas behov av läkartjänster.
Stockholm den 23 januari 1991 Jarl Lander (s) Bo Finnkvist (s)