med anledning av prop. 1990/91:96 Statsbidrag till missbrukarvård och ungdomsvård m.m.
Vänsterpartiet anser inte att en tillfällig omläggning av
statsbidraget till tvångsvården av ungdomar och
missbrukare kommer att lösa dessa gruppers vård- och
behandlingsproblematik.
Vi konstaterar att det byte av huvudmannaskap som
genomfördes år 1983 inte ledde till några förbättringar av
samhällets tvångsvård utan i stället till avgörande
försämringar, dels har man fastnat i en stereotyp
vårdideologi som inte passar alla och dels i svårigheter med
att differentiera behandlingen.
Tvångsvård av unga
När det gäller vård av unga med särskilt svåra sociala och
psykiska problem så har dessa förlorat sin vårdform.
Ungdomsvårdsskolorna som i den nya lagstiftningen blev
till § 12-hem, nu kallad särskilda ungdomshem, blev inte
längre deras särskilda vårdinstans som det tidigare varit. De
särskilda ungdomshemmen fick större valmöjligheter och
valde bort den svårbehandlade gruppen. Endera tog de inte
emot dem eller också gav dem möjlighet att straffa ut sig
från hemmen. Institutionerna satsade därefter på
behandlingsalternativ som passade dåligt för just denna
grupp.
Uppsplittringen i ett stort antal huvudmän medförde att
det nu är ännu svårare att differentiera vården och
behandlingen än tidigare. Vänsterpartiet var en gång starkt
kritiska till det sätt som tvångsvården bedrevs på
exempelvis ungdomsvårdsskolornas men i den
organisationen fanns trots allt en möjligheter till en
mångfasetterad behandling. De förutsättningarna finns inte
i dag.
Lagstiftarnas mening var inte att bevara skolornas
organisation och arbetssätt utan de ville genom att
överflytta huvudmannauppdraget skapa bättre
förutsättningar för ett utvidgat samarbete mellan
institutionerna och hemkommunen. Man trodde då att
detta skulle möjliggöra en snabbare utveckling av vård- och
behandlingsmetoderna och ge ett innehåll åt socialtjänstens
centrala begrepp, närhet, kontinuitet och flexibilitet. De
särskilda ungdomshemmen skulle följaktligen ta emot
ungdomar som skulle vårdas och behandlas inom
socialtjänsten. Det var den ytterst lilla grupp ungdomar som
på grund av missbruk, brottslig verksamhet eller annat
jämförbart beteende behövde samhällets omsorg, som så
att säga hemmavid, skulle få en god behandling. Nu vet vi
att så inte blev fallet. Snarare ser problemen ut att torna upp
sig ytterligare pga landstingens och kommunernas
ansträngda ekonomi med ett släptåg av sparplaner och
nedskärningar.
Både erfarenhet och forskning visar på att vård- och
behandlingsinsatserna måste differentieras. Det behövs en
rad alternativ för att var och en ska få den vård de behöver.
Problemen ser ut att vara ytterst komplexa och har en
svåröverskådlig sammansättning av psykologiska,
psykiatriska, pedagogiska, sociologiska, fysiologiska och
medicinska faktorer. Därtill finns det etiska och juridiska
överväganden som kommer in i bilden. Trots detta arbetar
man mycket enskilt inom varje disciplin med vård och
behandling av denna ungdomsspillra. Lika sammansatta
som problemen är, är troligen också den behandling som
dessa människor måste få.
Det behövs en samlad forskning- och behandlingsinsats
för att finna alternativen och för att göra den differentiering
som behövs. Om allt detta finns mycket lite sagt i
regeringens proposition.
Tvångsvården av vuxna
LVM-vården har fallit samman delvis av andra orsaker
än tvångsvården för unga. Men även på dessa hem har det
blivit svårt att differentiera vården. Nu blandar man friskt
och sjukt. På hemmen finns nu många som är psykiskt
sjuka, kanske på grund av långvarigt missbruk men även av
andra orsaker. Med sådana heterogena grupper blir
behandling/terapi oändligt svår. Detta är något som måste
angripas före ett organisatoriskt omfördelande av pengar.
Vi tror också att kvinnor i ökad utsträckning måste få
tillgång till egna LVM-hem. Vi tror att risken är uppenbar
att de i annat fall går från en situation av beroende och
underkastelse till en annan. De måste få tid och styrka att
klara sig fortsättningsvis och vi menar att många inte får
denna möjlighet när parrelationer fortsätter, återupptas
eller knyts på hemmen. Det ska finnas fler alternativa hem
för enbart kvinnor. Vi finner stöd för detta i den kunskap
man fått om kvinnligt missbruk i Ewa-projektet vid Magnus
Husskliniken i Solna.
Hemmens storlek har en viss betydelse. Vi tror att staten
måste börja med att reglera platsantalet på hemmen.
Behandlingsforskningen är entydig på den punkten. Det går
inte att få positiva behandlingsresultat i hem med 50--60
patienter. När huvudmannaskapen överfördes till landsting
och kommuner så var man säker på att utvecklingen skulle
gå mot mindre enheter. I de första vårdplaneringarna som
landstingen gjorde efter övertagandet skisserades även
nedskärningar av antalet platser men dessa planer
genomfördes aldrig mer än marginellt.
Frivillighet eller tvång
Sammantaget ser vi hur kommuner och landsting har
misslyckats med vård- och behandlingen. Vi är därför inte
främmande för att stödja ett förslag om återgång till ett
statligt huvudmannaskap när det gäller den vuxna
tvångsvården. Över huvud tagen är vi undrande över de
dåliga resultaten av att tvinga vuxna till missbruksvård.
Samhället har inte vård- eller behandlingsplatser åt dem
som frivilligt söker vård. Det saknas platser över hela
vårdkedjan, från motivation till eftervård. Varför då ha en
tvångsvård? Vänsterpartiet kan därför tänka sig att pröva
ett avskaffande av tvångsvård när det gäller vuxna
missbrukare enligt LVM. Dvs samma utformning som
socialutredningens majoritet tänkte sig att missbruksvården
skulle ha.
När det gäller tvångsvård av unga anser vi att denna
verksamhet snarast bör återgå till ett statligt
ansvarsområde. Det kommunala och landstingskommunala
misslyckandena har nu pågått i nästan 10 år och så kan man
inte få handskas med unga människor.
Vänsterpartiet har tidigare föreslagit att några av
hemmen skulle återföras till staten för att främja ett allsidigt
utvecklingsarbete. När nu krisen inom denna del av vården
är så djup föreslår vi att staten övertar ansvaret för
socialtjänstens tvångsvård av unga.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av mindre institutioner,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om särskilda hem för kvinnor,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder inom tvångsvården av
unga,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tvångsvård av vuxna,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en överföring av tvångsvård av
unga till ett statligt huvudmannaskap.
Stockholm den 11 mars 1991
Lars Werner (v)
Berith Eriksson (v)
Lars-Ove Hagberg (v)
Bo Hammar (v)
Margó Ingvardsson (v)
Ylva Johansson (v)
Bertil Måbrink (v)
Gudrun Schyman (v)