Aids är en av vår tids mest fruktansvärda sjukdomar.
Allt talar för att vaccin och botemedel kommer att dröja
länge än, vilket betyder att vi kommer att få leva med HIV-
virus och dess effekter under mycket lång tid.
Detta innebär att arbetet mot smittspridningen mot HIV
måste inriktas på långsiktiga åtgärder kombinerat med stöd
och hjälp till dem som redan smittats.
I motionen redogörs för hur vi ser på kampen mot
HIV/aids. Den har fyra huvuduppgifter: minskad
smittspridning, stöd åt de HIV-smittade, förbättrad vård
och bättre villkor för forskningen.
I motionen krävs en bättre information och upplysning
riktade inte minst till skolungdomar, studenter, invandrare
och homo- och bisexuella män. De frivilliga
organisationernas betydelsefulla arbete poängteras.
En utvärdering av den så kallade kontaktspårningen
krävs.
Slutligen tas ersättning till dem som blivit smittade vid
blodtransfusioner upp. I motionen framförs krav på statlig
ersättning till dem som blivit HIV-smittade genom
transfusioner oavsett var detta skett.
Inledning
HIV-infektion med åtföljande aids-sjukdom kommer att
finnas i samhället under mycket lång tid, kanske flera
generationer. Vi har endast sett början av en epidemi, som
riskerar att utvecklas till ett av vår tids största problem. I
många av Afrikas länder är HIV/aids-situationen redan
katastrofal. I Asien och Syd-Amerika pågår en dramatisk
smittspridning. Den globala situationen påverkar
spridningen av HIV i vårt eget land.
Trots den fruktansvärt svåra situationen är det
oroväckande tyst om HIV och aids i samhällsdebatten.
Detta kan invagga människor i falsk säkerhet. Många som
inte vill inse sanningen kan få för sig att faran är över.
Tystnaden runt HIV/aids är särskilt farlig eftersom det
ännu inte finns vare sig vaccin eller bot. Enda sättet att
undgå HIV är att inte utsätta sig för smitta. Varje människa
måste vara medveten om faran och veta hur man undgår att
smittas.
Andra problem i vårt samhälle har i och med HIV-
epidemin blivit större och farligare, till exempel
alkoholmissbruk, intravenöst narkotikamissbruk och
prostitution. Kampen mot dessa har blivit allt viktigare för
att också bekämpa HIV-smittans spridning.
Problemen som hör samman med HIV rör de mest
personliga delarna av människans liv och detta gör dem
mycket komplexa. Sexuallivet berörs liksom relationerna
till den närmaste omgivningen, förmågan att ta ansvar för
den egna personen och för andra samt normer och
levnadssätt. Arbetet med att begränsa smittan står och
faller med enskilda människors vilja och förmåga att ta
ansvar. Samtidigt prövas allas vår människosyn och
medmänsklighet.
Information och attitydpåverkan så att varje människa
inser situationens allvar, tar ansvar för sitt eget beteende
och inte utsätter sig eller andra för risk att smittas är
avgörande i strategin mot HIV. Politiker, lärare, forskare
och massmedia måste alla ta ansvar för att HIV/aids finns
med i samhällsdebatten och att information finns över allt i
vårt samhälle.
Särskilt viktigt är att nå de unga. Varje år gör nya
ungdomar sin sexualdebut. De ungdomar som kommer att
debutera under 1991 var för unga för att kunna ta till sig
kunskap om HIV när HIV/aids-debatten var som
intensivast och de centrala informationskampanjerna
startade. Varje år måste därför grundlig information ges till
de unga så att var och en av dem kan inse det allvarliga med
HIV-smittan och vet hur man skall skydda sig från att bli
smittad. Hem, skola och olika organisationer har ett
gemensamt ansvar.
Många frivilligorganisationer har gjort och gör mycket
stora insatser när det gäller information, stödet till smittade
och vården av sjuka. Utan dessa organisationers insatser
hade Sverige haft mycket sämre möjligheter att möta
epidemin och hjälpa människor som drabbats.
Genom frivilligorganisationernas arbete sprids
information som ringar på vattnet till människor som aldrig
skulle nås med enbart det offentligas insatser. Det är
avgörande för bekämpningen av HIV i framtiden att
frivilligorganisationerna kan fortsätta med sitt arbete.
Det första sjukdomsfallet i aids diagnostiserades i USA
1981 och i Sverige 1982. I Sverige hade till och med
december 1990 509 personer utvecklat aids, varav 279
personer avlidit. 2.655 personer hade rapporterats vara
infekterade med HIV varav 462 kvinnor.
Fördelningen på olika smittvägar och riskutsatta grupper
håller sig tämligen konstant. Det är dock allvarligt att det
fortfarande nyupptäcks ett stort antal HIV-positiva bland
homosexuella män, trots att allt tyder på att informationen
nått fram till dem.
För första gången har fler fall bland heterosexuella
rapporterats än bland homosexuella och intravenöst
missbrukande narkomaner. Majoriteten av dessa är
utländska medborgare från s.k. högendemiska områden
som söker asyl i vårt land. Drygt hälften av de svenskar som
HIV-smittats vid heterosexuell kontakt anger att de ådragit
sig infektionen under resa utomlands.
Även om vi inom Sveriges gränser arbetar effektivt för
att förebygga smittspridningen, är vi i allt högre grad
beroende av hur resten av världen hanterar problemen.
Fyra huvuduppgifter i arbetet mot HIV
Redan i motion 1987/88:So4 redogjorde moderata
samlingspartiet utförligt för sin syn på arbetet med HIV/aids
och på de fyra huvuduppgifterna i detta arbete:
1. Att stoppa smittspridningen 2.
Att ge hjälp och stöd åt de HIV-smittade och deras
anhöriga.
3. Att förbättra vården av de HIV-infekterade och aids-
sjuka.
4. Att tillse att forskningen ges bästa tänkbara villkor.
Vi har fortfarande samma grundläggande syn på arbetet
mot HIV/aids som redovisades i ovan nämnda partimotion.
Vi har också redovisat detta i kommittémotioner såväl 1989
som 1990.
Vi har föreslagit en lång rad åtgärder för att bekämpa
HIV-epidemin, bland annat när det gäller testningen,
informationen, skolutbildningen av barn och ungdom,
narkomanvården, forskningen, stödet till de smittade, sjuka
och anhöriga samt stödet till och skyddet för dem som
utsätts för särskild smittorisk i sina arbeten.
Statens ansvar
När en mycket farlig, smittsam sjukdom, såsom
HIV/aids, uppträder med ett snabbt spridningsförlopp har
staten ett övergripande ansvar för bekämpningen av denna
sjukdom. Eftersom smittan inte känner några gränser är
kampen mot en sådan sjukdom en gemensam nationell
angelägenhet.
Det direkta, förebyggande vård- och stödarbetet måste
dock utföras i kommuner och landsting. Ett särskilt
ekonomiskt stöd måste även framgent utgå till de
kommuner och landsting som har särskilt många smittade
och sjuka.
Både aidsdelegationen och socialstyrelsen initierar och
bedriver med stöd av de statliga aidsmedlen informations-
och utbildningsaktiviteter, som syftar till att motverka
smittspridning. Vi instämmer i vad regeringen anför om att
de utåtriktade förebyggande insatser som bedrivs från
socialstyrelsens och socialdepartementets sida bör
samordnas bättre och att det därmed är möjligt att göra
besparingar när det gäller kanslikostnader. Vi förutsätter att
dessa besparingar skall kunna göras utan att resurserna för
direkta informationsinsatser minskas.
Information och beteendepåverkan
Information som påverkar attityder och beteende är
avgörande för att hejda smittspridningen. HIV/aids skall
dessutom enligt vår mening ingå i all
upplysningsverksamhet om sexuellt överförbara
sjukdomar.
Särskilda målgrupper för det förebyggande arbetet
under 1990-talet måste vara ungdomar, flyktingar--
invandrare, homo- och bisexuella män samt
narkotikamissbrukare.
Särskilt viktigt är det att nå flyktingar--invandrare, som
kanske tidigare inte fått någon information i sina hemländer
och som därför inte är medvetna om faran med HIV-
smittan. Särskild information bör riktas till olika
personalgrupper som kommer i kontakt med flyktingar-
invandrare, invandrarna själva samt allmänheten.
Kampanjer på nationell och regional nivå är nödvändiga
för att ständigt påminna människor om riskerna med HIV.
Att de centralt initierade informationsinsatserna fortsätter
är viktigt för att stödja det regionala och lokala
informationsarbetet.
Samtidigt som informationskampanjerna måste vara så
varierande att människor verkligen uppmärksammar dem,
måste de vara så ärliga och så skarpt formulerade att
människor påverkas. Kampanjerna måste uppmana till att
söka mer information och till testning.
Sambandet mellan ett oförsiktigt bruk av alkohol och
sexuellt riskbeteende måste framhållas mycket tydligare.
Mer riktad information måste ges till människor, särskilt
ungdomar, som reser utomlands. I de flesta turistländer
finns fler HIV-smittade än i Sverige.
Kontaktspårningen kan ge mer kunskap om var speciella
riktade insatser bör göras.
Forskningsprojekt, som ger kunskap om hur
informationen skall vara utformad, bör stimuleras så att
kunskap om sexualvanor, särskilt hos narkomaner och hos
män som har sex med andra män, ligger till grund för den.
Informationskampanjerna tjänar syftet att ''väcka''
människor. För att nå en verklig attityd- och
beteendepåverkan måste information dock ges på ett
''djupare'' sätt, helst genom samtal och dialog.
Det viktigaste tillfället att ge en mer personligt inriktad
information är vid HIV-testningen, särskilt när människor
själva söker testning av oro för att vara smittade. Även om
testet är negativt måste tillfället att ge information
tillvaratas. Det är lika viktigt att nå den osmittade som har
ett riskbeteende som den smittade.
Många yngre testar sig många gånger på grund av oro
och osäkerhet. Yngre homosexuella kan vara osäkra om sin
sexuella läggning, vilket kan ha lett till många och tillfälliga
sexuella kontakter. De använder testningen som kontroll
och för dem torde en bra information och rådgivning vid
testningen vara särskilt betydelsefull.
Det måste vara en prioriterad uppgift att tillse att
informationen och rådgivningen i samband med besked om
testresultat fungerar som avsetts. En utvärdering av
rådgivningen vid testningen bör därför ske i detta syfte.
De som arbetar med att förhindra smittspridning måste
få särskild utbildning så att de kan möta unga människor
och hjälpa dem att finna sin identitet och därmed få större
säkerhet, trygghet och ansvarstagande i sin sexualitet.
Sådan utbildning måste gälla kunskap om både hetero- och
homosexualitet.
Olika intresseorganisationer fyller en viktig roll i
informationsarbetet. Vi anser att en större del av
informationsmedlen bör komma de frivilliga
organisationerna till del för att användas i deras
upplysnings- och informationsarbete.
Ett stort arbete har uträttats av de organisationer som
organiserar män som har sex med andra män. Dessa
organisationer har också en mycket stor erfarenhet. De
måste även i framtiden få stöd så att deras arbete skall
kunna fortsätta och så att de även kan nå dem som inte är
organiserade men som har ett riskbeteende.
Samlevnadsundervisning och information i skolan
Skolan har unika möjligheter att ge ungdomarna en
fördjupad information om HIV/aids, eftersom skolan når
hela åldersgrupper. Ungdomarna måste påverkas att inse
allvaret i HIV-epidemin genom samtal och diskussioner om
samlevnad. Skolan måste försöka ge normer,
ansvarstagande och respekt för andra människor.
Sverige har ett internationellt uppmärksammat program
för samlevnadsundervisning i skolan. Denna undervisning
får dock sällan det utrymme och den utformning som är
föreskrivet. Detta är allvarligt.
Samlevnadsundervisningen måste genomföras i enlighet
med föreskrifterna, inte minst därför att
samlevnadsfrågorna har så stor betydelse för att förhindra
spridningen av HIV. Information om HIV, liksom om andra
sexuellt överförda sjukdomar och om homosexualitet,
måste ingå i all samlevnadsundervisning.
Moderata samlingspartiet har i motionen 1990/91:Ub241
krävt klara mål för skolan och en tydligare läroplan.
Undervisningen i sex och samlevnad måste enligt vår
mening också få tydligare föreskrifter.
Information om HIV till studenter
När en ung människa bryter upp hemifrån för att börja
studier på annan ort, börjar en ny period i livet med många
nya kontakter och erfarenheter och med eget ansvar. Även
för en äldre som börjar studera inleds en ny fas i livet med
stor omställning.
Studietiden innebär för de flesta en stor förändring inte
minst av levnadssättet och av relationerna till andra
människor. Långt ifrån alla relationer är djupa och
långvariga.
Kunskapsspridningen om HIV och andra sexuellt
överförbara sjukdomar bland studenter måste befrämjas.
Det är nödvändigt att stödet till frivilliga organisationer och
intresseorganisationer bland studenterna förstärks så att
deras arbete med att förebygga HIV-smittans spridning kan
fortsätta och bedrivas kontinuerligt och långsiktigt.
Stöd, rådgivning och kontaktspårning
Människor som smittats med HIV behöver mycket hjälp
och stöd. I varje landstingsområde bör finnas centra med
samlad expertis för kvalificerad hjälp åt smittade såväl för
att rätt hjälp skall kunna ges som för en effektiv
kontaktspårning och för att finna tendenser och miljöer där
smitta kan spridas. Sådana centra kan också fungera som
centra för information och bistå enskilda och organisationer
med sakkunskap och råd.
Samverkansgrupper, STD-mottagningar och
ungdomsmottagningar spelar en mycket viktig roll i
HIV/aidsarbetet. Hos kuratorerna på många av landets
STD-mottagningar finns en unik kompetens och erfarenhet
som måste utvecklas och utökas.
Därutöver behövs en mångfald av stöd- och vårdformer
samt jourverksamhet. Enskilda, ideella organisationer,
kyrkan och samfunden spelar en ovärderlig roll när det
gäller att stödja smittade och deras anhöriga. Utan dessa
organisationer hade många människor haft en ännu svårare
situation.
De enskilda organisationerna måste få stöd att orka
fortsätta sitt arbete. Det är nödvändigt att organisationer
med långsiktiga satsningar såsom Stiftelsen Noaks Ark och
Röda Korset får rimliga ekonomiska villkor för arbetet
under en längre tidsperiod.
Kontaktspårningen är ett av de viktigaste vapnen i
smittskyddsarbetet och den måste bedrivas intensivt och på
ett kompetent och förtroendegivande sätt. Genom
kontaktspårningen kan man dels finna smittade, dels få
viktig information och kunskap.
I syfte att få en så effektiv kontaktspårning som möjligt
i hela landet bör dess kvalitet och resurser omgående
utvärderas.
Testningen
Testningen fyller en viktig funktion i strategin mot HIV.
En väl utbyggd och klokt inriktad HIV-testning av god
kvalitet måste vara ett naturligt inslag i hälso- och
sjukvården. Det är viktigt att testningen görs både i form av
så kallad screening och med avidentifierade tester för att få
en effektiv övervakning av epidemin. Samtidigt måste en
lättillgänglig testning finnas för människor som själva söker
av oro för att kunna vara HIV-infekterade.
Alla flyktingar--invandrare som kommer till vårt land
skall enligt vår mening erbjudas HIV-testning som ett led i
en hälsoundersökning.
I allt informationsmaterial måste ingå uppmaningar till
testning samt information om vart man då kan vända sig.
För att människor skall vilja testa sig är det nödvändigt
att de säkert vet att integriteten och sekretessen i
sjukvården respekteras. Allmänhetens förtroende för de
insatser som görs och vetskapen om den hjälp som finns att
få torde vara avgörande för människors vilja att vända sig
till sjukvården.
Det är nödvändigt att noga följa epidemin och göra de
anpassningar av testningsprogrammen som kan föranledas
av utvecklingen.
Narkomanvården
Genom spridningen av HIV till narkotikamissbrukarna
har bekämpningen av narkotikamissbruket ställts inför
stora och akuta problem. Det krävs snabba och offensiva
insatser mot narkotikan för att hejda missbruket och
bromsa smittspridningen bland missbrukarna och deras
sexualpartners.
Insatser mot narkotikan är samtidigt insatser mot
spridning av HIV.
Kampen mot narkotikamissbruket måste vara lika
intensiv och kraftfull som kampen mot aids. Samhället får
inte vare sig i ord eller handling handla -- eller skicka ut
signaler -- så att den ena uppfattas som mindre viktig än den
andra.
Moderata samlingspartiet har i andra motioner föreslagit
åtgärder när det gäller narkotikamissbruket och
narkomanvården samt åtgärder för att öka polisens
möjligheter och stoppa gatulangningen. Dessa åtgärder är
av största vikt för att bromsa spridningen av HIV.
Patientens kostnader för vård och behandling
Enligt den nya smittskyddslagen är all undersökning,
vård och behandling som behövs från smittskyddssynpunkt
vid en samhällsfarlig sjukdom kostnadsfri om den utförs
inom den landstingskommunala sjukvården.
När det gäller undersökningar för att utreda om någon
har smittats av en samhällsfarlig sjukdom är dessa gratis för
patienten även hos en privat verksam, försäkringsansluten
läkare. Kostnadsfriheten gäller dock ej vid vård och
behandling.
Vi avvisar den åtskillnad som här görs mellan offentlig
och enskild vård.
Att patienten har frihet att välja vårdgivare är särskilt
viktigt när det gäller en sexuellt överförd sjukdom. När det
gäller HIV torde valfriheten vara av avgörande betydelse
för att man med förtroende skall vilja vända sig till
sjukvården.
Vi anser att smittskyddslagen skall ändras så att vård och
behandling blir kostnadsfri oavsett hos vilken läkare en
smittad söker vård och behandling.
Statlig ersättning till transfusionssmittade
De som smittas av HIV genom blodtransfusion drabbas
genom sjukvården av en av de mest ödesdigra infektioner
någon kan få. Även om pengar aldrig kan ersätta den
uppkomna skadan kan de underlätta i en svår situation och
även uppfattas som att det allmänna tar ansvar för vad som
inträffat.
De nya ersättningsreglerna för dem som drabbats av
transfusionssmitta ger ett bättre stöd än de gamla, men kan
enligt vår mening ändå inte anses tillräckliga. En smittad
familjeförsörjare måste känna en outsäglig oro för barnens
framtida försörjning. Att teckna privata försäkringar är
omöjligt.
Vi anser att regeringen omgående bör lägga fram förslag
till statlig ersättning till transfusionssmittade HIV-
patienter. Denna ersättning bör utgå retroaktivt till alla
transfusionssmittade i landet och lämnas oberoende av var
transfusionssmittan skett.
Straff vid spridande av HIV-smitta
Att medvetet sprida HIV-smitta skall vara förenat med
straff. Detta skulle understryka både den rättsliga och
moraliska skyldigheten för en smittad att på förhand
underrätta en sexualpartner om sin smitta.
Eftersom smittskyddslagen saknar straffbestämmelser
är det nödvändigt att se över brottsbalkens bestämmelser så
att de verkligen kan tillämpas om någon avsiktligt eller av
grov oaktsamhet sprider smitta av en samhällsfarlig
sjukdom. Det råder osäkerhet om huruvida nuvarande
regler är tillämpliga.
Det torde ankomma på vederbörande utskott att
utforma erforderlig lagtext.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om HIV/aids-arbetets inriktning på
information, rådgivning och beteendepåverkan,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att en större del av
informationsmedlen bör komma de frivilliga
organisationerna till del,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om samlevnadsundervisningen i
skolan,1]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av information om
HIV/aids till studenter vid universitet och
högskolor,1]
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utvärdering av
kontaktspårningen,
4. att riksdagen beslutar om sådan ändring av
smittskyddslagen att såväl konsultation som behandling vid
samhällsfarlig sjukdom skall vara gratis för patienten
oavsett om denne vänder sig till den offentliga sjukvården
eller försäkringsansluten privatpraktiserande läkare,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om statlig ersättning till
transfusionssmittade HIV-patienter,
6. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
brottsbalkens bestämmelser för att säkerställa att dessa kan
tillämpas när någon avsiktligt eller av grov oaktsamhet
sprider smitta av samhällsfarlig sjukdom.
Stockholm den 22 januari 1991
Sten Svensson (m)
Gullan Lindblad (m)
Görel Bohlin (m)
Charlotte Cederschiöld (m)
Hans Dau (m)
Ingvar Eriksson (m)
Karin Falkmer (m)
Margit Gennser (m)
Ann-Cathrine Haglund (m)
Ingrid Hemmingsson (m)
Ing-Britt Nygren (m)
Bertil Persson (m)
Mona Saint Cyr (m)
Per Stenmarck (m)
Karl-Gösta Svenson (m)
Ingegerd Troedsson (m)
Göran Åstrand (m)