Vi lever i ett sårbart samhälle. Sårbarheten har ökat med
alla de maskiner och tekniska system, som visserligen gjort
livet bekvämare, men också hetsigare. Stordrift och
centralisering har gått hand i hand med den industriella
utvecklingen.
Tidigare var förhållandet mellan stad och landsbygd mer
välbalanserat. Staden med dess rika möjligheter till högre
utbildning och kommersiellt kultur- och varuutbud m.m.
låg i nära kontakt med och försörjdes till stor del av sitt
omland. I dag börjar de största städerna bli otympliga och
svåra att kontrollera vad gäller lagöverträdelser, trafik- och
bostadsproblem och avfallshantering. Samtidigt växer
glesbygdsproblemen; närservicen blir allt sämre när
befolkningsunderlaget sviktar och ungdomen lockas till
städerna av det större nöjes- och arbetsutbudet. De
kvarvarande får till råga på allt via skattsedeln
subventionera bostadsbyggandet och transportsystemet i
städerna.
Vi vet att vi behöver vår levande landsbygd för försvar
och livsmedelsförsörjning, för att hålla kultur- och
naturvärden levande och för att bibehålla och föra vidare till
nästa generation de grundläggande
överlevnadskunskaperna innan de faller i glömska. Vi
behöver ett jordbruk, där man inte är helt beroende av
importerade insatsvaror och där man tillämpar
odlingsmetoder, som ger långsiktigt bärande jordar och
fullvärdiga livsmedel.
Det är svårt att uppfylla hälso- och sjukvårdslagens
stolta definition om att ''Målet för hälso- och sjukvården är
en god hälsa och en god vård på lika villkor för hela
befolkningen'' när vikariesituationen på våra vårdcentraler
är bristfällig i stora delar av landet.
Den centralisering av förlossningsvården som påbörjats
och som drabbar landsbygden strider även den mot hälso-
och sjukvårdslagens intentioner. Vi anser att socialstyrelsen
bör tillse att de små förlossningsenheterna skall få vara kvar.
Vårdplatserna ligger inte så avlägset och vänner och
släktingar har möjlighet att besöka den nyförlösta. För den
som är sjuk blir det mindre ensamt.
Ett försök inom landsbygdens åldringsvård har gjorts
och fortsätter inom Borgholms kommun. Där prövades
flyttbara pensionärsbostäder. De ställdes upp på gården
eller tomten hos någon anförvant till den, som hjälpligt
kunde klara sig själv, men som ändå behövde viss tillsyn.
När den mobila bostaden inte längre behövdes, flyttades
den till någon annan behövande. Den här modellen med
mobila pensionärsbostäder finns också utomlands, t ex på
Nya Zeeland. Det är en modell som vi skulle kunna sprida
i Sverige.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att socialstyrelsen bör uppmana
landstingen att värna om de små förlossningsenheterna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att vårdplatserna bör finnas inom
rimligt avstånd var man än bor i landet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att tidigare försök med mobila
pensionärsbostäder bör utvärderas och eventuellt utvidgas.
Stockholm den 17 januari 1991
Anita Stenberg (mp)
Anna Horn af Rantzien (mp)
Eva Goe s (mp)